Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Historia
Göran Hägg
Ett alldeles särskilt land
150 år i Italien
Norstedts | 447 s | Isbn 9789113038827
Recensent: Tomas Lappalainen
Allt du skulle vilja veta om Italien...

… men varit för svensk för att fråga. Göran Hägg hävdar att den svenska bilden av Italien är präglad av den gamla konflikten mellan protestantism och katolicism och att vi egentligen inte vet något om detta unga land, en galax av gåtor. Hägg skildrar Italien levande och utan moraliserande ton.

Med en brant sammanfattning menar Göran Hägg att för svenskar upphör den italienska historien med renässansen på 1500-talet. Bilden av Italien är fortfarande präglad av konflikten mellan protestantism och katolicism, och antikatolska stämningar skymmer alltjämt vår blick. Det ligger mycket i det. Till exempel är vi okunniga om den andliga frihet som präglade halvön på 1600-talet. Vi berättar historien om kyrkans konflikt med Galileo och glömmer att den lutherska ortodoxin i norra Europa var strängare än så. Religionskonflikten släckte vårt intresse för den italienska historien och därför - fortsätter Hägg - har vi egentligen ingen bild av den efter renässansen på 1500-talet. Det ligger mycket också i detta och det förklarar det vanligaste och allvarligaste svenska missförståndet av Italien, nämligen att vi tror att Italien är en vanlig och homogen västeuropeisk nation med en femhundra år gammal historia bakom sig.

Men Italien är bara 150 år gammalt och det är minst av allt homogent. I Göran Häggs bok skildras det brutalt händelserika politiska skeendet: enandeprocessen, första världskriget, fascismen och andra världskriget, rekonstruktionen efter kriget, det ekonomiska miraklet, kristdemokratins dominans och undergång tillsammans med hela det politiska systemet i början av 1990-talet, Berlusconis uppstigande och fall. Detta varvas med skildringar av litteraturens, musikens, bildkonstens och filmens utveckling. Ett originellt grepp är att hela boken igenom koppla operamusik, schlagers och kampsånger (både svarta och röda) till de historiska händelser som fött dem. En cd med musik borde ha följt med boken, i avsaknad av en sådan kunde kanske en spotifylista skapas.

Som dova basgångar under händelsernas historia går de stora strukturella problem som denna nation brottas med. Det handlar om svårigheterna att foga samman olika regionala kulturer till en italiensk. Vad hade människor i Lombardiet eller Piemonte gemensamt med människor i Neapel eller på Sicilien? Att Södern - som av norditalienare vid denna tid ofta liknades vid arabvärlden eller Afrika - skulle med i den nya nationen ingick inte riktigt i Cavours planer. Men Garibaldis spektakulära invasion av Sicilien skapade en stat av kulturer som hade mycket litet gemensamt. Detta underliggande problem har under de senaste decennierna som bekant briserat i dagspolitiken genom Lega Nords framgångar.

Det handlar om Romfrågan, till att börja med problemet att välja huvudstad. Rom kontrollerades av påven och ingick därför inte i Italien under nationens första decennium. Man prövade både Turin och Florens som Italiens huvudstäder innan Rom 1871 invaderades och införlivades. Därefter övergick Romfrågan till att handla om påvens vägran att erkänna Italien, vilket bland annat tog sig uttryck i ett förbud för rättroende katoliker att rösta i de italienska valen. År 1929 lyckas dock Mussolini sluta ett avtal med påven och därefter omvandlas Romfrågan till problemet med påvemaktens - en makt som ser liberalism, socialism och kommunism som skadliga utlöpare av den gudlösa välvning i världshistorien som revolutionerna på 1700-talet gav upphov till - massiva inverkan på den italienska politiken.

Och det handlar om språkfrågan, problemet att bara några procent kunde italienska när nationen bildades och det väldiga kulturpolitiska projekt som skulle leda till att nationens invånare kunde kommunicera med varandra. Denna process fick för övrigt en avgörande skjuts när televisionen anlände på 1960-talet. Och kanske är detta en av förklaringarna till att tv är ett politiskt mycket mer inflytelserikt medium i Italien än i andra länder. Andra stora europeiska nationer kunde luta sig mot femhundraåriga, centralstyrda processer för att uppleva sig som ett nationellt vi. I Italien bars detta strömlinjeformande arbete ganska mycket av tv-apparaterna. Högst påtagligt kunde man plötsligt dela erfarenheter med alla landsändar - erfarenheter som förmedlades på riksitalienska.

Häggs sätt att väva samman politik och kulturliv har ett dubbelt berättigande. För i en situation där den nationella kulturen är svag, då den är i vardande, reduceras inte de estetiska konsterna till solitära piruetter att avnjutas mot en fond av stabil nationell självförståelse. När ”viet” ännu inte riktigt har konturer blir konsten potentiellt mycket konsekvensrik - också på ett historiskt och politiskt plan. Kanske är det därför just Italien kunnat frambringa en i andra europeiska länder så osannolik figur som Gabriele D'Annunzio, en diktare med makt att döpa om företeelser omkring sig som redan hade ett namn! En poet som elektrifierade hela det politiska livet, ja som mer än femtio år gammal deltog i första världskriget, både som attackflygare, ombord på torpedbåtar och i markstrid. En skald som kontaktades av bittra militärer som vid krigsslutet inte ville att Italien skulle lämna ifrån sig Fiume till Jugoslavien, och då, på tvärs mot direktiven från Rom, accepterade att med influensa och 39 graders feber ställa sig i spetsen för en bataljon som med stulna armélastbilar skulle annektera området. Hans ställning var sådan att det är omöjligt att inte tycka synd om den general som hade att bevaka gränsen. Med Häggs ord tvingades denne general ”uppleva hur D'Annunzio öppnade kappan och med en från Napoleon lånad gest, vacklande av feber, erbjöd soldaterna att öppna eld mot hans medaljöversållade bröst”. Väl i Fiume föll han i sömn för att när han vaknade mötas av budet att stadens nationalförsamling valt honom till regent!

För den som får sin information om Italien från den moraliserande tonen i svenska medier är Göran Häggs bok nyanserande. Han belyser till exempel fascismens komplexitet, dess ideologiskt mycket olikartade rötter, hur den förändrades, och hur det kan komma sig att det fortfarande finns italienare som ser ganska ljust på den.

I Sverige har det spritts en bild av att Italien i högre grad än andra länder är en mediediktatur, liksom en bild som gör det obegripligt (om man inte tillgriper dumma förklaringar som att italienare skulle vara dumma) varför så många röstat på Berlusconi. Hägg gendriver dessa bilder och lotsar läsaren mot en rikare förståelse av ett mycket annorlunda land.

Den traditionella historiekrönikan kan lätt bli en smula sövande då den ju för det mesta behandlar saker och ting som ligger långt borta från läsarens känsloliv. Häggs stilgrepp med drastiska jämförelser håller en vaken. Berättelserna om Garibaldi liknas vid dem om Gustav Vasa och Mazzini sägs vara ”en misslyckad Lenin”, vid sidan av Garibaldi som var en ”Che Guevara som lyckades”. Författaren är på ett positivt sätt närvarande i boken. Han förmedlar sin entusiasm och fascination inför Italien och jag känner så väl igen mig! Italien är som en galax av gåtor och som nordisk italofil blir man lycklig av att man lyckas lösa en här och en där. Somliga gåtor är dock svårlösta.

Ta till exempel humorgåtan. Med avväpnande uppriktighet berättar Hägg att han ofta inte förstår vad italienare skrattar åt och att han inte kan begripa varför de ibland inte skrattar. Som exempel på det senare tar han militärparader. Varför tycker inte italienare att det är skrattretande med en paraderande trupp i full grodmansmundering? Och varför drar de inte på smilbanden när en blåsorkester musicerar i språngmarsch? Som exempel på det förra tar han filmerna från 1950-talet med Totò. De älskas av alla italienare, folk som kulturelit. Som Hägg skriver handlar det om grov förväxlingskomik och rå slapstick i Commedia dell'Arte-traditionen. Han jämför med våra Åsa-Nissefilmer, vilket på ett sätt känns ganska adekvat men på ett annat inte alls. För där Åsa-Nissefilmerna ringaktas av den svenska kultureliten, prisas Totò av den italienska. Här finns en sannskyldig gåta och Umberto Eco har mycket riktigt frågat: ”Hur kan två folk av vilka ett inte känner till Totò alls förstå varandra?”

Borde man inte inrätta en universitetsdisciplin i humorsociologi? Jag misstänker att korrekta analyser av humorskillnader kulturer emellan skulle alstra mer generella förståelseredskap. En hypotes som kunde prövas är att den estetiska modernismen trängt djupare in i folken i norra Europa, där ju till exempel Monty Python öppnat en meningsvärld som under citronträden naturligtvis upplevs som bisarr, men ytterst sällan förmår locka till skratt. Precis som inom bildkonsten är det kanske också på humorns område svårt att arbeta med programmatiska traditionsbrott i en kultur som kan uppvisa urban kontinuitet ända från antiken.

Till mina få invändningar mot boken hör porträttet av det radikala partiet i den italienska politiken. Partiet beskrivs som ”en sorglig kombination av låtsad politisk korrekthet, drogliberalism och ständigt sidbyte i vinstsyfte”. Det är en orättvis bild och kanske beror orättvisan på att detta parti är lite svårt att få syn på från en svensk horisont, i vilken ju liberalismen för det mesta missförstås som blott och bart en ekonomisk doktrin om fria marknader. Det radikala partiet är ett opinionsmässigt viktigt parti som lyckas förvalta ett mer filosofiskt liberalt idéarv, som alltjämt är utmanande och kontroversiellt. Dess kärna är ett försvar för mänskliga och medborgerliga rättigheter, ofta gentemot staten.

Och partiet ruckar inte på principerna. Också i tider när Italien varit ytterst pressat av maffiakriminalitetens härjningar har partiet kritiserat de antimaffialagar som bevisligen är effektiva, men som lämnar en del övrigt att önska när det gäller individens rättsäkerhet (i norra Europa skulle dessa lagar vara otänkbara av just detta skäl). Partiet är en skarp kritiker av kyrkans inflytande i den italienska staten. Det har spelat en viktig roll för kvinnofrigörelsen, bland annat genom sitt till slut framgångsrika engagemang för abort och skilsmässa. Partiet är antimilitaristiskt och pacifistiskt, det står upp för sexuella minoriteter och är naturligtvis drogliberalt eftersom partiet på ett för italiensk politik ovanligt sätt är troget sina principer om var den gräns kring individerna går som staten inte bör ha rätt att överträda. Hur som helst tycks mig partiet dessutom mycket italienskt i det att det inte räds konfrontation med mycket starka opinioner, vilket i sin tur är ett tecken på den beundransvärda egenskap i den italienska offentligheten - som vi själva skulle behöva mer av - som består i en högt utvecklad tolerans för olikhet.

Tomas Lappalainen är författare till flera böcker om Italien.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet