Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

3/2013

Tema: Resultaten inom skolan har sjunkit och det har också försäljningen av läromedel. Finns det kanske ett samband?
Historia
Henrik Arnstad
Älskade fascism
De svartbruna rörelsernas ideologi och historia
Norstedts | 453 s | Isbn 9789113034102
Recensent: Nils Arne Sørensen
Alltför vid definition av fascism men inspirerande resonemang

Henrik Arnstad definierar  fascism så brett att det som gav rörelsen dess nya och annorlunda karaktär efter första världskriget hamnar i skymundan. Däremot förmedlar han viktiga insikter om hur dessa rörelser kan utöva makt. Boken har många kvaliteter och inspirerar läsaren att tänka vidare själv.

Enligt den amerikanske historikern Robert Paxton var fascismen ”den mest betydelsefulla politiska förnyelsen under 1900-talet”. Påståendet är formulerat i början av 2000-talet, men redan när fascistiska tendenser på allvar tog form i Italien 1920, började politiska forskare att försöka förklara det nya politiska fenomenet. Även om många forskare fascinerades och lockades av fascismen, har de flesta analyser uppstått som ett försök att bekämpa den. Mellankrigstidens bästa anlyser hade som utgångspunkt att ett erkännande av ­fascismens dragningskraft var en nödvändig förutsättning för att kunna besegra den.

Det är inom denna förståelseram som Henrik Arnstad rör sig, vilket blir tydligast i bokens sista del om fascismen på 2000-talet. Som en god historiker inleder han med att introducera olika förklaringar, men han går dock inte tillbaka ända till mellankrigstidens diskussioner om fascism, utan hans historiografi börjar omkring 1945, och han fokuserar på forskningsdiskussionerna efter 1990. Målet är att sammanfatta och visa ”var den internationella forskningen om fascism befinner sig idag”.

I internationell forskning råder det ingalunda konsensus. Skillnaderna kan delvis förklaras med forskarnas olika metodiska och teoretiska utgångspunkter. Men man kan också med Paxton säga att det i hög grad handlar om huruvida forskarna intresserar sig för vad fascisterna säger (att de vill göra) och vad fascisterna gör (eller har möjlighet att göra). I sin The Anatomy of Fascism – som är det absoluta huvudverket inom ny fascismforskning – lägger han avgörande vikt vid fascisternas handlingar och ramarna för dessa. Han intresserar sig inte nämnvärt för ideologi. Det gör däremot den brittiske idéhistorikern Roger Griffin som tar avstamp i fascismen som ideologi (och vision).

Arnstad har valt att följa Griffin. Dennes definition av den fascistiska ideologin som ”folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse” styr bokens framställning. Det är inte ett oproblematiskt val. Som Arnstad medger är Griffins definition inte oantastlig. Den är inte särskilt precis (vi får hos Arnstad ingen definition av vad som ska till för att nationalism ska bli ”ultranationalism”). Dessutom – och viktigare – är att denna definition är rymlig och därmed oskarp. Exempelvis skulle de politiska grupperingar som uppstod i många europeiska länder i slutet av 1800-talet som hävdade sin nations internationella överlägsenhet samtidigt som de utpekade nationens ”inre fiender”, kunna rubriceras som fascistiska med ovan nämnda definition. Detsamma skulle då också kunna sägas om Giuseppe Garibaldi, som Arnstad något käckt reducerar till att vara radikal och ”svärdsviftande”. Avsikten med dessa exempel är att visa på definitionens största problem: Den fokuserar inte på det som gav fascismen karaktären av ett nytt och annorlunda politiskt fenomen i kölvattnet av första världskriget.

Definitionen rymmer dock helt centrala drag i fascismen och det är inte ogrundat att den ofta citeras. Men kanske hade det varit mer förnuftigt att använda definitionen som en nödvändig, men inte tillräcklig betingelse för att ett politiskt fenomen kan kallas fascistiskt. En meningsfull definition blir också tvungen att förhålla sig till fascismens förhållande till (liberal) demokrati, socialism (marxism), våld (som ideal och som praxis) och rasism (även om det sista kan sägas ingå i ”ultranationalism”).

Problemet är givetvis att om en fascismdefinition blir alltför detaljerad så kommer en rad fenomen inte längre att kunna rubriceras som fascistiska. Detta är ett välkänt dilemma som har fått många historiker att ge upp tanken på en allmän fascism. Ofta hänvisar man till att de två stora, uttalat fascistiska regimerna i Europa, Italien och Tyskland, uppvisar så stora skillnader att det är fråga om väsensskillnader. Det är heller ingen tillfällighet att den australiensiske historikern Richard Bosworth kallade sin studie av den italienska fascismen The Italian Dictatorship (1998).

Kritiken av Griffins definition av fascistisk ideologi träffar naturligtvis också Arnstad, men det ska tilläggas att sistnämnde inte påtar sig rollen som okritisk lärjunge. I bokens konkreta analyser kompletteras Griffins definition rikligt med andra insikter och förståelseramar. Härtill kommer att stora delar av boken framstår som en konstruktiv och kritisk dialog med Griffins motpol Robert Paxton. Detta bidrar i hög grad till att göra Arnstads bok läsvärd.

Efter den inledande historiografiska översikten är boken tematiskt organiserad och i viss mån presenteras dessa teman i kronologisk ordning. I andra delen behandlas det politiska landskapet som det utvecklade sig i Europa från den politisk- industriella dubbelrevolutionen och fram till första världskriget. Anslaget är brett men med ett klart fokus på att avsnittets funktion är ett slags ”fascismens förhistoria”. Här zoomas alltså i stigande grad in på Italien, och fascismens utveckling fram till maktövertagandet är ämnet i kapitlet ”Genesis”. Skildringen är välgjord och bland annat karaktäriserad av Arnstads fina bruk av samtida citat. Men det kan inte skyla att kapitlet upprepar en framställning av utvecklingen som är välkänd för alla med intresse för fascismen.

Intressant på ett nytt sätt är däremot kapitlet ”Den fascistiska meteoritskuren” där Arnstad angriper Paxtons systematiska, men också schematiska utvecklingsmodell för fascism. Med inspiration från Foucault kritiserar han Paxtons påstående om att en fascistisk rörelse som inte når fram till närheten av maktens centrum är misslyckad. Med rätta påpekar Arnstad att fascistiska rörelser kan utöva makt indirekt. Det kan ske diskursivt – genom att andra partier tvingas att anamma delar av den fascistiska diskursen – eller mer handfast, som han demonstrerar i analysen av Lappo-rörelsens inflytande i Finland i början av 1930-talet. Arnstad nöjer sig inte med att analysera det finska fallet (och lägger till en argentinsk vinjett om Peron). Han lägger fram en mer nyanserad taxonomi för fascistiskt inflytande än Paxton. Även Arnstads modell kan man kritisera; det verkar inte självklart att jämföra Italien 1922–25 och Norge 1940–45, liksom det är lätt att problematisera att hans modell likställer Tyskland och Italien. Men viktigare är att modellen är fin att tänka med.

Närläsningen av Lappo-rörelsen är det första exemplet på att förhållandevis ”perifera fascismer” ges stor uppmärksamhet, medan nazismen får litet utrymme bortsett från en diskussion om rasism och Holocaust. Ett annat exempel är analysen av den rumänska fascismen och dess försök att formulera en ”alternativ modernitet”, något som för Arnstad är ett kännetecknande drag hos fascism som ideologi och praxis. Även begreppet ”alternativ modernitet” hämtas från Griffin, men Arnstad hade mer än gärna kunnat hänvisa till en rad av de fascismanalyser som forskare knutna till Frankfurtskolan formulerade på 1930- och 1940-talet.

Fascismens ambition att etablera en ”alternativ modernitet” skiljer den från flertalet av mellankrigstidens diktaturer. Likheter och skillnader mellan auktoritära och fascistiska stater har länge sysselsatt historiker och samhällsvetare. Arnstad koncentrerar sig mest på – belyst genom exemplen Spanien och Japan – hur fascister och konservativa eliter endast i begränsad omfattning var allierade och att just skillnaden mellan ett konserverande projekt och en ”alternativ modernitet” blev central. Detta leder över i ett försök att framställa en analytisk, skarp skillnad mellan repressiv makt (auktoritärt styre) och Foucault-begreppet ”produktiv makt” som karaktäristiskt för fascistiskt styre. Det är en skillnad som är relevant, särskilt om man fokuserar på fascismen som ambition. Som Bosworths analys av den italienska fascismen i Mussolini’s Italy (2005) har dokumenterat, blev det fascistiska ”positiv makt”-påståendet om att skapa både ett nytt samhälle och nya människor systematiskt kringgått både av de fascistiska eliterna och den breda befolkningen. När Arnstad hävdar att ”det italienska folket anpassade sig med glädje” till det fascistiska styret, är det ganska problematiskt; under fascismen handlade livet för de flesta först och främst om att arrangiarsi så att man kunde fortsätta livet som förr.

Det betyder inte att man ska acceptera den (i Italien) utbredda föreställningen om att den italienska fascismen var förhållandevis oskyldig. Rasism gentemot slaver och afrikaner ingick från första stund som en central del av fascismens ideologi och praxis, med katastrofala följder, framför allt för befolkningarna i de italienska kolonierna. I behandlingen av sambandet mellan rasism och fascism anstränger sig dock Arnstad mer för att demontera den utbredda föreställningen om att antisemitismen skulle ha introducerats i Italien genom tyska ansträngningar. Det var nämligen ingalunda fallet. De antisemitiska lagarna från 1938 var en del av ett försök att återskapa radikal dynamik i den fascistiska regimen som kan spåras från mitten av 1930-talet, bland annat för att försöka återta rollen som den tongivande fascismen. Den positionen övertog nazisterna snabbt efter 1933, och det är helt naturligt att nazismen får huvudrollen när fascismens historia skrivs åren 1933–45 med krig och Holocaust som kulmen.

Arnstads bok slutar dock inte med Holocaust och fascismens fullständiga nederlag 1945. Vi får också ett spännande, men dispositionsmässigt litet underligt kapitel om kön och fascism, innan boken avslutas med en grundlig och nyanserad diskussion om fascismbegreppets fortsatta relevans. Om 1919–45 var fascismens epok så blev det kalla kriget antifascismens epok eftersom motståndarna i denna konflikt åtminstone hade en antifascistisk självförståelse att tillgå. I det kommunistiska öst var fascismen en omöjlighet eftersom fascismen med kommunistiska glasögon satt ihop med kapitalism. Mindre tvärsäker var man i Väst, men kanske just därför mer aktiv. I både Italien och Västtyskland blev antifascism reellt inskriven i författningarna. Murens fall betydde emellertid också antifascismens fall som ideologisk grund, medan Europatanken och globalisering skapade reaktioner i form av framväxten av starka nationalistiska idéer. Kan dessa idéer – trots egna påståenden om det motsatta – bäst förstås som nya varianter av fascism? Det är ämnet för bokens sista avsnitt. Inga knivskarpa slutsatser dras, men man lämnas med en klar förnimmelse av att de nya nationalistiska idéerna förtjänar mer ingående analyser  och starkare motstånd än hittills varit fallet.

Man blir kort sagt både upplyst och inspirerad att tänka vidare själv. Det är ingen ringa ros. Även om denna recension varit långt ifrån okritisk är det viktigt att till sist poängtera bokens många kvaliteter. Det gäller inte minst Arnstads framställningsform. Han skriver inte som en (arrogant) ”Mr Know-All”, som är den berättarform de flesta historiker använder när de skriver populärvetenskap. I stället kombinerar han den historiska framställningen med diskussioner av förklaringar och olika tolkningsmöjligheter. Det är en berättarform som har respekten för läsaren som utgångspunkt och så ska genren bedrivas i ett öppet, demokratiskt samhälle.

Nils Arne Sørensen är professor i europeisk historia vid Syddansk Universitet.

Övers. från danska av Ida Westin.

– Publ. i Respons 3/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet