Filosofi & psykologi

Alternativa fakta om religion

Varför finns religion?
David Thurfjell (red.)

Molin & Sorgenfrei
276 sidor
ISBN 9789187515248

| Respons 3/2017 | 8 min läsning

Denna antologi vill stimulera till reflektioner över det svårgripbara och mångfacetterade begreppet religion. Och det gör den. En sådan reflektion är att det blir knepigt när religionsvetenskapen inte längre vill bidra till konstruktionen av större idéer om vad religion är.

Sedan en tid tillbaka diskuteras det intensivt om alternativa fakta. Donald Trumps valseger i USA skapade en folklig känslighet för ett av modernitetens gamla grundproblem, nämligen att våra tankar och uppfattningar om verkligheten inte står i omedelbar kontakt med själva verkligheten, inte ens när vi anser dem välgrundade och vetenskapligt motiverade. För ungefär femtio år sedan började man tala om en ”postmodern situation”. En viktig inspiratör var Friedrich Nietzsche, som gjorde anspråk på att ha genomskådat den västerländska modernitetens verklighetsuppfattning. Nietzsche såg i det moderna vetenskapliga projektet bara en ny version av den platonska och kristna tvåvärldsläran, som försköt meningen med vår verklighet till en annan verklighet. Nietzsche ansåg tvåvärldsläran vara grundad i en klerikal gest med djupt livsfientliga och nihilistiska grundtoner. ”Allmän kunskap” blir till ett brutalt nihilistiskt maktinstrument. Alternativet är ett bejakande av den här världen i dess flytande, kaotiska partikularitet.

Den postmoderna vändningen inom akademin har visserligen präglat nästan alla akademiska discipliner och fält, men den har aldrig accepterats fullt ut i teorin. Det är således inte förvånande att Trumps oblyga sätt att förhålla sig till sanning och fakta väcker anstöt i den akademiska världen. Samtidigt är det värt att stanna upp inför det faktum att Trumps handlingssätt oroväckande nog ansluter till och blir begripligt just mot bakgrund av det modernitetens problem som alla forskare har att hantera: det finns ingen absolut sanning, alternativa fakta genomsyrar redan den moderna vetenskapen i alla dess delar.

Ungefär så går mina tankar när jag ska försöka situera den intressanta boken Varför finns religion?, redigerad av David Thurfjell vid Södertörns högskola. Boken består av ett kort förord och tio mycket välskrivna essäer, där författare från olika akademiska discipliner och vetenskapliga fält försöker ge svar på den fråga som utgör bokens titel.

Varför associerar jag då till diskussionen om alternativa fakta? Boken illustrerar det problem jag skisserade ovan. Man måste å ena sidan försöka ta sig samman och erbjuda en samlad kunskap som höjer sig över det flyktiga och därmed frammanas en känsla av kontakt med en objektiv verklighet som man beskriver. För att trovärdigt kunna lyckas med detta blir projektet emellertid interdisciplinärt och mångvetenskapligt, vilket å andra sidan infekterar helheten, så att den till slut riskerar att helt falla sönder i en serie tämligen orelaterade berättelser om olika fenomen utifrån olika referensramar.

En annan anledning till att prata om alternativa fakta är redaktörens egen essä om religionsbegreppet. Jag väljer att börja i denna essä av Thurfjell, trots att den är placerad sist i boken. Denna redaktionella placering kan diskuteras, eftersom Thurfjell i sin text tycks ha ambitionen att motivera den mångfald som boken utgör. I så måtto är det en teoretisk inledning. Samtidigt vittnar placeringen av texten om Thurfjells teoretiska tvekan inför uppgiften att omtala och omfatta helheten.

Hans argument är enkelt: religionsbegreppet är ambivalent och hyperkomplext. Ett vetenskapligt studium av religion måste därför specificera mer noggrant vilka fenomen man studerar (och motivera varför). I sin användning som universell analyskategori är religionsbegreppet kontaminerat av kulturella intressen och maktambitioner som hotar att förvandla varje deskriptivt projekt till ett omedvetet normativt projekt. Thurfjell ansluter till diskussionen inom Critical Religion (som inte får förväxlas med religionskritik). Enligt Critical Religion existerar inte religionen ”i allmänhet” och bokens titel – Varför finns religion? – hotar att blir meningslös. Men detta är inte slutpunkten. Thurfjell avslutar med följande konstaterande, som i sin tur öppnar för bokens övriga texter: ”Det finns […] pragmatiska skäl att behålla religionbegreppet i många sammanhang, men att samtidigt vara ytterst försiktig i fråga om dess generaliserbarhet och tillämpning.”

Jag ska inte fördjupa mig i Thurfjells begreppskritiska resonemang, men jag noterar att han till skillnad från radikalare teoretiker anser att det trots allt existerar begrepp och analytiska kategorier som till skillnad från religionsbegreppet fångar fenomen i verkligheten på ett tillräckligt adekvat sätt. Därmed blir det för Thurfjell rimligt att precisera studiet av religion genom att bryta ner begreppen i smalare analytiska kategorier, som är mer oproblematiskt givna – ungefär så uppfattar jag den bakomliggande tanke som motiverar de övriga texterna.

Texterna är ordnade så att naturvetenskapligt orienterade texter kommer först, därefter texter som relaterar till fältet Religious Studies och slutligen texter som vetter mot teologin. I de inledande texterna av Patrik Lindenfors och Jonas Svensson riktas blicken mot distinkta observerbara fenomen, som kan relateras till religionernas värld. Generaliseringar utifrån religionsbegreppet undviks strikt och frågeställningar etableras i relation till fundamentala antropologiska antaganden inom evolutionär teori och kognitionsforskning. Den positivism som genomsyrar texterna får emellertid till konsekvens att urvalsprocesser och angreppssätt står helt oskyddade mot sekundära effekter av de kulturbundna föreställningar om religion, som Thurfjell varnar för.

Nästa text ger ett nationalekonomiskt perspektiv på frågan som utgör bokens titel. Författaren Niklas Bengtsson diskuterar religiösa marknader och jämförelser i fråga om hur monopoliserade de är. Liksom i de föregående texterna är perspektivet snävt, men författaren är åtminstone medveten om att empirin, som är hämtad ur den västerländska kontexten, kan slå tillbaka mot validiteten i de svar som ges, oavsett metodens matematiska stabilitet.

De två följande texterna, skrivna av Jörgen Straarup och Lisbeth Mikaelsson, markerar en övergång till mer etablerade religionsvetenskapliga perspektiv. I dialog med Durkheim relaterar Straarup religionens existentiella sida till dess sociala dimensioner: tradition, socialisation och institution. Mikaelsson utgår i sitt bidrag från att maktteori kan belysa frågan om varför vissa religiösa föreställningar finns. Hon betonar att religiös makt ofta handlar om en problematisk sammanblandning mellan gudomligt och mänskligt. Texten problematiserar således utgångspunkterna för en idé som finns företrädd i flera av de andra texterna – att religionens legitimitet ligger i dess funktion och nytta.

Därefter följer två psykologiskt orienterade texter av Göran Ståhle och MarieAnne Ekedahl. Ståhle skriver om psykoanalys och understryker att psykoanalytiska perspektiv på religion i dag bör uppfattas humanvetenskapligt, som ett redskap för att förstå det som studeras. Han intar en nyanserat kritisk hållning till den rationalism och ateism som psykoanalytiska förklaringsmodeller byggt på. Ekedahl anlägger ett copingteoretiskt perspektiv på religion och konstaterar i funktionalistisk anda att religion som kulturfenomen skänker människan redskap för att klara av livet, inte minst i existentiellt utsatta situationer.

De sista texterna är skrivna av Willy Pfändtner och Ulf Jonsson. Båda anlägger filosofiska perspektiv på frågan om varför religion finns. Pfändtners perspektiv är existentialfilosofiskt och han understryker att det finns en fundamental relation mellan religionen som fenomen och människans sätt att vara. Han anser därmed att det inte finns någon neutral arena utifrån vilken man kan säga vad religion är. Jonssons anlägger i sin text ett fundamentalteologiskt perspektiv som framför allt betonar den naturliga teologins betydelse. Han för fram tanken att människans erfarenhet som sådan ger förutsättningar för den existentiella hållning som sedan tematiseras i olika kulturella kontexter och därmed blir till det vi kallar religioner.

Jag har nu bara gett minimala glimtar av det rika innehållet i dessa genomgående mycket välskrivna och pedagogiskt väl utformade texter, som jag varmt rekommenderar för läsning. Intrycket är gott, trots att sammanhanget mellan texterna brister. Detta leder mig tillbaka till utgångspunkten och till Nietzsche. I dennes tankevärld råder ingen principiell skillnad mellan kritik av religion och en kritik av en modern vetenskaplig ambition att nagla fast sanningen; modern kunskapssyn har en religiös genealogi och alltihop är bedrägligt. Hur ser det ut i Thurfjells bok? Ambitionen är tydlig: genom att snäva in och precisera användningen av religionsbegreppet i olika sammanhang ska boken ”stimulera till ett nyanserat reflekterande över det svårgripbara och mångfacetterade fenomenet religion”.

Resultatet stimulerar onekligen till reflektion. En sådan är att det blir knepigt när religionsvetenskapen inte längre vill bidra till konstruktionen av större idéer om vad religion är. Den trenden riskerar att leda till fragmentisering och positivistisk trivialisering som sluter an till diskussionen om alternativa fakta, där sanningsfrågan snart inte får ställas. En mer konsekvent kritisk hållning än Thurfjells – som innebär att man över huvud taget inte litar på några oproblematiska analyskategorier – fordrar reflektion över vetenskapens ofrånkomliga normativitet, vilken i sin tur kräver att man tar ansvar för de tentativa sanningskonstruktioner man etablerar. Frånvaron av denna kritiska konsekvens blir särskilt påtaglig i relation till de tre första bidragen, som strävar efter att föra tillbaka religiösa fenomen på mer allmänna evolutionära, kognitiva eller ekonomiska processer. Sådan forskning kan givetvis ge intressanta infallsvinklar, men tar inget teoretiskt ansvar för sina normativa reduktionistiska utgångspunkter.

Nietzsches kritik av modern vetenskap är tung, konsekvent och svindlande. Hur konsekvent är Thurfjells kritik av religionsbegreppet? Är den tänkt som en slutlig spik i den bedrägliga religionsvetenskapliga kistan eller är tanken att det trots allt ska gå att bygga upp tentativa teoretiska ramar, som kan leda till mer systematiskt utformade svar på frågor om vad religioner är, hur de lämpligen bör förstås som mångfacetterade fenomen och hur de i olika avseenden kan kritiskt granskas, problematiseras och utvecklas vidare för mänsklighetens bästa?

RelateratGöran Larsson, professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet, svarar på Mattias Martinsons recension.
Debatt

Boken recenseras på andra premisser än den är skriven

Mattias Martinson kritiserar i Respons 3/2017 författarna i Vad är religion? för att inte ta sig an frågan vad religion skulle kunna vara i dag. Men en religionsvetare ser det...


Mattias Martinson

Mattias Martinson är professor i systematisk teologi med livsåskådningsforskning vid Uppsala universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist