Analys känns redan gammaldags

Att kärlek kan göra ont är allom bekant. Man tänker kanske framför allt på sådant lidande som uppstår när någon blir lämnad av sin älskade. Otaliga romaner, dikter och sånger har givit uttryck åt sådana känslor och oräkneliga samtal har förts för att ge tröst åt den som lider. Många är också de böcker som tillhandahåller goda råd om hur lidandet kan lindras och hur man bör göra för att undvika att alls bli utsatt för det. Inte sällan ackompanjeras de goda råden av allehanda psykologiska teorier om hur tidiga erfarenheter och personliga drag inverkar på förmågan att knyta an till andra människor senare i livet.

Att det emellertid inte enbart handlar om personlighet utan att det också finns en samhällelig dimension av kärlekens lidanden är huvudbudskapet i sociologen Eva Illouz Därför gör kärlek ont – En sociologisk förklaring. Det är vanligt, menar Illouz, att företeelser vi ger psykologiska förklaringar har samhälleliga orsaker och det gäller även något så till synes personligt som känslor av övergivenhet och svek.

Visst har det alltid funnits lidande i samband med kärlek, men arten av lidande har varierat. I våra dagar är känslor efter att ha blivit lämnad särskilt starka och genomgripande, anser Illouz, eftersom det i det moderna samhället finns ett så stort behov av bekräftelse. När vi blir avvisade i kärleksrelationer tycks det blotta en svår defekt i våra jag och framstår därför som ett underkännande av hela personligheten. Vi ser det som tecken på, menar Illouz, att vi inte har lyckats hävda oss på den fria marknad där kärleken numera utspelar sig, och där vi konkurrerar med personliga egenskaper. Det är en situation som ger frihet, samtidigt som den skapar känslor av osäkerhet och otrygghet – och ett närmast omättligt behov av bekräftelse. Lidandet i kärlek vittnar sålunda i vidare mening om människans utsatthet i moderniteten.

Som jämförelseobjekt för det moderna sättet att lida använder sig Illouz av kärleksuppfattningar i kända 1800-talsromaner. I framställningar av Jane Austen eller systrarna Brontë beskrivs detta att bli lämnad som något visserligen smärtsamt, men på ett annat sätt än i dag. Under 1800-talet omgavs kärleksrelationerna av ett tydligare, om än outtalat, regelverk, som innebar att det i många fall var den som lämnade som hamnade i ett underläge genom att dennes moraliska karaktär sattes i fråga. Det gjorde naturligtvis ont att bli lämnad, men det innebar inte att självkänslan rubbades på samma vis som i dag.

Det gjorde naturligtvis ont att bli lämnad, men det innebar inte att självkänslan rubbades på samma vis som i dag.

I det moderna samhället är kärleken inte reglerad på samma sätt som tidigare, utan här råder alltså enligt Illouz en fri konkurrens. Antalet möjliga kärlekspartner är betydligt fler än förr, inte minst genom internet. Här saluför man sin personlighet och även sexuella företräden. Ordet ”sexig”, som för övrigt är ett relativt nytt ord, har blivit vanligt förekommande i värderingar av möjliga partner. Den sexuella frigörelsen har bidragit till detta och det har, hävdar Illouz, givit män ett emotionellt övertag över kvinnor. Männen har över huvud taget en fördel av de fria valen, menar hon, eftersom de inte är lika beroende som kvinnor av bekräftelse just på kärlekens område. Män har andra kanaler att bli bekräftade genom och det gör dem mindre sårbara. Kvinnornas sårbarhet förstärks enligt Illouz av att den biologiska klockan tickar snabbare för dem. Den här sårbarheten står dock i skarp kontrast till det moderna samhällets krav på autonomi och oberoende och skapar ett svårlösligt dilemma, särskilt för kvinnor.

Det mest intressanta i Illouz bok är resonemangen om vad själva väljandet av kärlekspartner gör med våra känslor. Med inspiration från Max Webers terminologi talar hon om att det nya marknadstänkandet har bidragit till en kärlekens rationalisering. Genom väljandet uppstår en jämförande mentalitet där man väger människor och personliga egenskaper mot varandra i en ständig jakt på bättre alternativ. Här uppstår en strävan efter resultatmaximering som skapar en rädsla för att binda sig vid en viss person.

Det ständiga väljandet inverkar även på känslorna för den man faktiskt väljer, så att den passionerade sidan av kärleken riskerar att hamna på undantag. Om man ständigt har i bakhuvudet att man kan få något bättre än det man redan har, blir det svårt att riktigt ge sig hän. Och en kärlek som inte är passionerad innebär ett skydd, menar Illouz, mot det lidande som är en naturlig del av passionen. Här talar hon alltså om en annan typ av lidande, som hör samman med ett djupt och genomgripande engagemang i en annan människa och som enligt Illouz borde vara en naturlig del av kärleken. Det handlar om ett lidande som det finns för litet av i det moderna samhället, menar hon, och i det avseendet borde kärleken göra mera ont än den faktiskt gör.

Illouz ser alltså passionen som en central del av den ideala kärleken. Hennes synsätt framstår som tämligen romantiskt och ligger i linje med ett drag i hennes framställning som ter sig nästan litet gammaldags. Trots ambitionen att fånga in något väsentligt i moderniteten får man en känsla av att en hel del av det hon säger hör hemma i en tid som, om inte ännu så tämligen snart, kan beskrivas som svunnen. Så verkar det exempelvis troligt att såväl kvinnors framgångar i utbildningssystemet som den snabba utvecklingen av reproduktionsteknologier kan komma att på ett radikalt sätt förändra förutsättningarna för förhållandet mellan män och kvinnor på detta område. Det emotionella övertag som Illouz tillskriver männen känns tämligen bräckligt, åtminstone i vissa delar av världen.

Man kan också invända mot att Illouz framställning i så hög grad utgår från studier av en utbildad, huvudsakligen heterosexuell medelklass i västerländska storstäder, där de flesta dessutom tillhör den yngre medelåldern. Hos många i de grupperna kan säkerligen ingåendet i en kärleksrelation upplevas som ett val på en fri marknad, där personliga egenskaper styr tillgång och efterfrågan. Frågan är dock om inte andra faktorer, som exempelvis klass och social tillhörighet, spelar mycket större roll än vi vanligtvis tror. Man kan verkligen fråga sig hur fri denna marknad i själva verket är och om det inte finns vissa självklara ramar som styr valen och som inte enbart har med personlighet att göra. Det finns hos Illouz en naivitet i tron på att exempelvis klasskillnader har spelat ut sin roll, vilket är märkligt med tanke på att hennes övergripande tes är att sociala förhållanden har en mycket större betydelse än vi oftast föreställer oss.

Något man också kan fundera över är den motsättning Illouz reser mellan psykologi och sociologi. Visst är det lätt att instämma i att kärlekens lidanden har en tydlig samhällelig sida. Hon går dock längre än så och menar att det finns en motsättning mellan psykologi och sociologi som går ut på att psykologin – enligt Illouz felaktigt – utgår från tron att människor kan bli oberoende av andra medan sociologin inser att så inte är fallet. Ett sådant uttalande reser onekligen frågor kring hennes kunskaper om psykologisk teoribildning. Snarare bör man beskriva förhållandet mellan de två disciplinerna så att de ger svar på olika frågor. Självklart kan inte det sociologiska perspektivet ge särskilt mycket hjälp för den människa som lider av kärleksbesvär. Förmodligen kan en viss psykologisk kompetens vara till betydligt större nytta i ett sådant läge än sociologiska förklaringar.

Klart är dock att de analyser som Illouz tillhandahåller är ett utmärkt sätt att fånga in väsentliga aspekter av det moderna samhället. Det är också befriande med en sociolog som har sådana stora anspråk och vågar uttala sig i så generella ordalag som hon gör. Kanske är det något för svenska sociologer att inspireras av?

Inga Sanner är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.