Anteckningarna är en experimentverkstad, inte ett systematiskt huvudverk

Med ett urval efterlämnade anteckningar är den ambitiösa svenska utgåvan av Friedrich Nietzsches skrifter fullbordad. Nietzsches syster Elisabeth sammanställde tidigt delar av arbetsnotiserna till ett fullständigt huvudverk, Viljan till makt, vilket gjorde att diskussionen om Nietzsche från 1930-talet tog en ny vändning. Men senare utgåvor inklusive nu också den svenska visar en fragmentarisk experimentverkstad, inte ett systematiskt huvudverk. 

Förra året fullbordades i det tysta en i svensk bokhistoria närmast unik satsning: förlaget Symposions svenska översättning av Nietzsches Samlade skrifter (NSS). Band 1–8 omfattar de av Nietzsche själv för offentligheten bestämda skrifterna, från Tragedins födelse till de sista från året 1888. Men vi får mer: det värdefulla urvalet av Nietzsches brev (band 10 i två delar) samt nu till sist också ett urval efterlämnade anteckningar (band 9). 

Allt i allt har vi i vår lilla avkrok av världen numera en presentabel samlade verk-utgåva, som ger en god första orientering för alla som vill ta snabbspåret in i Nietzsches filosofi. För detta tackar vi förläggare Brutus Östling, redaktionskommittén, med initiativtagaren Peter Handberg, Ulf I. Eriksson, Hans Ruin och Thomas Broberg, men också ett tjugotal översättare jämte förlagets egna typografer och formgivare.

Ändå är den svenska utgåvan en rännil vid sidan av den numera kanoniska tyska samlade-verkutgåvan. Den så kallade kritiska utgåvan av Nietzsches samlade verk (förkortas KGW) och brev (KGB) är ett monster. Bara KGW omfattar nio avdelningar i ett femtiotal band, och ger rubbet, från den sjuårige Fritzs entusiastiska och med stavfel bemängda utkast till bloddrypande historiska dramer och militärhistoriska notiser ända in till de sista vansinnesnotiserna. För den bekväme finns sedan 1980 en mindre uttömmande men i övrigt med KGW textidentisk utgåva, den så kallade KSA, femton band i en behändig kassettutgåva, med kritisk apparat, kommentar och register.

För det ska gudarna veta: den tidigare utgivningshistorien är präglad av kaos – och av vilda försök att sälja in Nietzsche som ett originalgeni som ödesmättat drabbas av galenskap i januari 1889.

Med vissa förbehåll är allt av Nietzsches hand nu tryckt och utgivet efter vetenskapliga principer på originalspråket; det innebär fullständighet, kronologiskt återgivande av de efterlämnade anteckningarna rakt upp och ner samt manuskripttrohet. Det är utmärkt. För första gången har vi en tillförlitlig edition utan klåfingriga ingrepp från utgivare och redaktörer med egen agenda. 

För det ska gudarna veta: den tidigare utgivningshistorien är präglad av kaos – och av vilda försök att sälja in Nietzsche som ett originalgeni som ödesmättat drabbas av galenskap i januari 1889. Denna högintressanta historia kommer inte till tals i NSS, som saknar fristående kommentarband. Det är synd. Editionshistorien har nämligen i hög grad präglat de skiftande och ofta överspänt polemiska uppfattningarna om vad det var som Nietzsche egentligen tänkte. 

Själv nådde Nietzsche ingen större framgång med sina publicerade verk. Tragedins födelse, hans väg in i offentligheten, väckte uppseende men gjorde honom samtidigt omöjlig bland filologerna, som tidigare hade sett honom som det stora akademiska löftet för den yngre generationen. Efter brytningen med Wagner blev han en alltmer ensam, negligerad sjukpensionär, ständigt på resande fot, företrädesvis mellan kurorter i schweiziska och italienska Alperna. Hans skrifter sålde i något hundratal exemplar och med tiden måste han själv bekosta utgivningen och stå för marknadsföringen.

När den världsberömde kritikern Georg Brandes i Köpenhamn signalerar intresse för hans skrifter, i början av december 1887, ser Nietzsche en möjlighet att äntligen hitta läsare och proselyter för sin egen svårsmälta omvärdering av alla värden. Men viljan att vinna snabbt erkännande leder till en drastisk tillspetsning av tidigare tänkt.

Nu, före det förväntade genombrottet, kan han inte dölja den förtrytelse han känner över att ha varit missaktad så länge. Allt som Nietzsche lägger Wagner till last – viljan till överdrift och chockverkan till varje pris – det är under Nietzsches sista, maniskt produktiva år tillåtet, berättigat, ett med Nietzsches eget skriftställeri. Under våren och sommaren färdigställer och ger han ut Fallet Wagner, som är en vidräkning lika mycket med den tyska romantiken som med den geniförklarade kompositören själv, i slutändan med allt tyskt. När galenskapen övermannar honom i början av januari 1889 korresponderar han med förläggaren C.G. Naumann i Leipzig om ytterligare ett stort antal nyskrivna skrifter: den färdigtryckta Avgudaskymning samt också Antikrist, Ecce Homo, dikterna Dionysos-dithyramber och Nietzsche kontra Wagner.

Trots lysande enskilda iakttagelser och en oförändrat mästerlig språkbehärskning är det dominerande intrycket av Nietzsches produktion från året 1888 en total frånvaro av nyanser, en svart-vit världsbild. Nietzsche ställer livsförnekande krafter – samtiden, moderniteten men också hela den kristna-platonska kulturkretsen, vår hittillsvarande värld, ja allt – mot livsbejakande, uppåtsträvande krafter. I detta självskapade universum gör han sig till profet för ett lösligt ”dionysiskt” bejakande av livet som det är: ett evigt vardande bortom gott och ont, där det svaga med naturnödvändighet är dömt till undergång, och allt starkt bejakar detta sakernas tillstånd, den vilja till makt som Nietzsche ställvis menar kännetecknar allt levande.

Motbjudande redan för Nietzsches tyska samtida var att han förespråkar en genom avel frambringad högre människotyp som ska ersätta den mediokra, degenererade hjordmänniskan som i livsfientlig medelmåttighet predikar lika rättigheter för alla. Tanken förekommer i Bortom gott och ont (aforism 203), men året 1888 excellerar Nietzsche i utföringar om det starka som i ett slag ska krossa, bokstavligen förinta, allt svagt och livsodugligt.

I Antikrist, 2, heter det:

Vad är bra? – Allt som förhöjer maktkänslan, viljan till makt, makten själv inom människan. Vad är dåligt? – Allt som stammar ur svagheten. […] De svaga och misslyckade bör gå under: den första satsen i vår människokärlek. Och man bör också hjälpa dem med det.

Dessutom: Nietzsches megalomani löper amok. Inför den sedermera succébetonade föreläsningsserien om Nietzsche i Köpenhamn våren 1888 utber sig Brandes hos filosofen om en kortare självpresentation, och i den vita som Nietzsche skickar i retur ser vi ett hämningslöst och skrytsamt publikfrieri, som börjar med den anslående, krigiska satsen: ”Jag föddes den 15 oktober 1844, på slagfältet vid Lützen. Det första namnet jag hörde var Gustav Adolfs.”

Hajpen som Nietzsche vill iscensätta kring sin egen person hamnar snart bortom hans kontroll. Han gör sig själv till öde, nej, omärkligt blir han öde, ett stycke världshistoria som ska dela mänskligheten i ett före och ett efter. I Ecce homo skriver han:

Till mitt namn kommer en gång att knytas minnet av något oerhört […] Jag är ingen människa, jag är dynamit. […] det kommer att uppstå krig av ett slag som ännu aldrig funnits på jorden. Först från och med mig finns det stor politik på jorden.

På ett annat ställe förutskickar Nietzsche att dagen för fullbordandet av Antikrist, 30 september 1888, ska en ny tideräkning påbörjas, till minne av Nietzsches krigsförklaring mot kristendomen (”Lag mot kristendomen”, de sju punkterna som avslutar Antikrist).

Nietzsche hade tidigt, inte minst i sina moralgenealogiska skrifter, förskrivit sig till en pessimistisk historiefilosofi. ”Kristendomen är platonism för folket”, det är grundsatsen (se exempelvis förordet till Bortom gott och ont). Det ödesdigra året 1888 ser han sig själv som en modern Prometheus som befriar mänskligheten från de asketiska, livsfientliga idealen, som Platon införde i den europeiska tanken, ett förfall som över paulinsk kristendom når sin slutpunkt i Nietzsches samtid. Nietzsche ser sig som den epokala gestalt som övervinner mer än 2000 års instinkturartning och upplåter sin egen person för en ursprunglig grekisk livskänsla knuten till vardandets oskuld, filosofen Herakleitos lekande världsbarn och guden Dionysos som sönderstyckas och återföds i all evighet. Nietzsche, i sin egen skruvade självutläggning, är slutet på det gamla och början på det nya.

När Nietzsche går in i den slutgiltiga galenskapen är han en doldis, som kort före genombrottet, utifrån djupt kända missräkningar, tar till alla tänkbara marknadsföringsknep för att vinna berömmelse, också de mest absurda och töntiga. Mitt i steget lämnar han de färdiga men ännu opublicerade skrifterna från 1888 efter sig – samt en stor korpus efterlämnade anteckningar, som finns spridda på hans vistelseorter i boklådor och kistor.

Det är modern Franciska som övertar rättigheterna till verket när Nietzsche omyndigförklaras. Hon hämtar sonen från den psykiatriska universitetskliniken i Jena, vårdar honom i barndomshemmet i Naumburg och överlåter åt Franz Overbeck och Heinrich Köselitz att gå igenom, samla och ge ut Nietzsches texter, inräknat den litterära kvarlåtenskapen. Dessa låter publicera den redan färdigtryckta Avgudaskymning, en tillspetsad resumé av Nietzsches tankar som Nietzsche förfärdigade senommaren 1888. Den hamnar precis mitt i en tilltagande Nietzsche-boom, och bidrar till att intresset för hans skrifter ökar kraftigt. Snart ger Köselitz ut nyutgåvor av de viktigaste äldre titlarna, som ett led i en samlade verk-utgåva som Nietzsches förläggare C.G. Naumann planerar. Men oklarheter rörande övrig litterär kvarlåtenskap får Köselitz att tveka om fortsättningen.

Det är först när systern Elisabeth slutligt kommer hem från det havererade kolonialäventyret i Paraguay som Nietzsche-utgivningen tar verklig fart. Raskt förmår hon modern att ge upp rättigheterna till verket – att hon snart gör sig till ovän med de mer nyktert sinnade Overbeck och Köselitz bekommer henne föga. I moderns hem startar hon ett Nietzsche-arkiv, som efter flytten till Weimar och Villa Silberblick blir till en veritabel vallfartsort för en nära nog religiös tillbedjan av den hjälplöse filosofen, allt regisserat av Elisabeth, med benäget finansiellt bistånd av flera miljonärer, bland andra Ernst Thiel.

Hon återkallar de första banden i den av Köselitz påbörjade verkutgåvan och startar en helt egen. Problemet är detsamma för henne som för tidigare Köselitz: hur ska man förhålla sig till de efterlämnade skrifterna och inte minst till den stora mängden arbetsnotater? Till skillnad från de vetenskapligt sinnade filologerna som hon anlitar för arbetet vill hon ge en retuscherad bild av broderns tänkande, som inte är för anstötlig men som också ska suggerera att broderns verk är av den världshistoriska betydelse som han själv tillmätte det. Resultatet blir ödesdigert. 

Den så kallade GOA i 20 band (Großoktavausgabe 1894–1913) är Nietzsche-arkivets första samlade verk-utgåva, fullbordad först sedan flera band jämte huvudredaktörer bytts ut och ersatts av nya. Eftersom Nietzsche-arkivet var stängt för oberoende forskare var det svårt för omvärlden att förstå omfattningen av de många felbesluten. Den följande Musarion-utgåvan, nästa stora verkutgåva i Nietzsche-arkivets regi (23 band, 1920–1929) innefattar tidigare otryckt material men är inte tillförlitligare. 

Striden om Nietzsches verk har framför allt handlat om kompilationen Viljan till makt – Försök till en omvärdering av alla värden. Elisabeth och Köselitz lät tillsammans med Ernst och August Horneffer trycka en första utgåva 1906, som omfattar 483 aforismer (band 15 i GOA). En andra, starkt utökad utgåva med 1067 aforismer följde i en pocketutgåva 1906 och trycktes 1911 som nya band i GOA (band 15 och 16). Kompilationen består av ett urval ur de efterlämnade arbetsnotiserna, från åren 1882 till 1888 – men läsaren får ändå intrycket att samlingen är ett av Nietzsche själv nära nog färdigställt verk, ordnat som det är i fyra böcker och tolv kapitelrubriker.

Nietzsche hade för sina fåtaliga läsare förutskickat ett verk med denna titel (på ett försättsblad till Bortom gott och ont men också i Till Moralens genealogi, tredje avhandlingen, 27). Men ett sammanhängande manuskript stod inte att finna någonstans i kvarlåtenskapen. Däremot återfanns på spridda ställen i den osammanhängande ansamlingen arbetsnotiser planer på ett verk i fyra böcker med titeln Viljan till makt, den första från sensommaren 1885, den sista från augusti 1888. 

Sant är att han i efterhand några gånger försöker systematisera delar av sina osorterade anteckningar genom att bland annat numrera dem och ge dem rubriker som kan tänkas passa in i de nebulösa verkutkasten till Viljan till makt. Men lika sant är att han 1888 i slutändan ger upp tanken på Viljan till makt. Brandes intresse för hans skrifter får honom att avbryta arbetet på det ambitiösa men bara i spillror föreliggande verket och söka sig en snabbare väg till berömmelsen: de mindre skrifterna från 1888. Han köper sig under våren för första gången en italiensk skräddarsydd kostym, och arbetet på Avgudaskymning under sensommaren betecknar han som Müssiggang, ett tidsfördriv från den höga plikten till de fyra böckerna i Viljan till makt, ett verk som han trots flera ansatser under många år aldrig hade fått ordning på. 

Hösten 1888 ger han upp verktiteln Viljan till makt. Under en övergångsperiod talar han i stället om fyra böcker med den tidigare undertiteln som huvudtitel: Omvärdering av alla värden. Till slut väljer han att helt avstå från det stora verket. Antikrist, färdigskriven i slutet av september detta år, ser han slutligen som hela omvärderingen.

På ett sätt är textsituationen enkel. Nietzsche sammanställde 1888 skrifter som inte hann ges ut innan han bröt samman, därjämte annan litterär kvarlåtenskap: osystematiserade anteckningar, ibland förstadier till enskilda partier i färdigställda skrifter, ibland bara löpande arbetsnotiser, självstudier som inte gjort avtryck i skrifterna. Av huvudverket Viljan till makt finns bara spökspår och spillror.

Men Elisabeth ville inte acceptera sakernas tillstånd. Trots broderns eget vittnesmål vill hon inte tro att ”huvudverket”, Omvärderingen av alla värden, var fullbordad med Antikrist. Så sent som vintern 1907/08 beskyller hon, mot bättre vetande, Overbeck för att ha slarvat bort tre av böckerna i omvärderingen, då denna tog hand om den hjälplöse filosofen januaridagarna 1889 i Turin och lät frakta hem Nietzsches tillhörigheter i lådor (KSA 6, s. 463).

Hennes initiativ att i efterhand, ur den amorfa samlingen arbetsnotiser, med Köselitz som medhjälpare, konstruera ett systematiskt huvudverk i fyra böcker med titeln Viljan till makt ledde till att diskussionen av Nietzsche på 1930-talet tog en ny vändning. På det stora hela hade man tidigare läst företrädesvis det publicerade verket. Men den nationalsocialistiske partifilosofen och Nietzsche-kännaren Alfred Baeumler uppmärksammar nu ”huvudverket”, och snart vill Heidegger i sina föreläsningar om Nietzsche se Viljan till makt som kärnan i Nietzsches filosofi, ”huvudbyggnaden” till vilken Zarathustra blott är ”förhallen”.

”Vad Nietzsche vid tiden för sitt skapande själv publicerade är alltid förgrund. […] Den egentliga filosofin blev över som kvarlåtenskap [Nachlaß]”, skriver han i Nietzsche I (s. 17). 

Utifrån tre ”ledord” – viljan till makt, den eviga återkomsten och omvärderingen av alla värden – konstruerar Heidegger ett storslaget, avrundat metafysiskt system som Nietzsches stora bidrag till tänkandets historia, ett bidrag som ställer honom på höjden av den europeiska tankens historia och gör honom till en epokal nyckelfigur, den siste innan Heideggers eget ”tänkande” ersätter all tidigare ”filosofi” – allt i linje med det varahistoriska grundparadigm som kännetecknar Heideggers intresseriktning efter den så kallade vändningen (die Kehre). Han har därmed förskrivit sig till Nietzsches egen profetiskt högspända bild av filosofin och historien som en platonsk-kristen förfallshistoria, med en nära förestående kris eller apokalyps, förknippad med Nietzsches egen skurrila omvärdering av alla värden.

Heidegger påstår med sedvanligt allvarspatos att han tänker det ”otänkta” i Nietzsches filosofi. Att det tänkta förblev otänkt, det bekymrar honom inte; och så kan han avfärda Nietzsches spretiga fysiologiska utläggningar som förstör den fina ordningen som tidsbunden ”biologism”.

Heideggers Nietzscheföreläsningar, ”monumentet” (Peter Kösters ord), var legendariska och trycktes jämte några senare uppsatser om Zarathustra 1961 i två tjocka band med den anslående titeln Nietzsche I–II. Heideggers tolkning präglade Nietzscheförståelsen under lång tid i Tyskland, och när de då unga franska filosoferna – Derrida med lärjungar – i slutet av 1960-talet intresserar sig för Nietzsche är det i första hand eftersom också de övertar Heideggers syn på filosofin som förtryckande metafysik eller subjektsfilosofi, med Nietzsche som en tröskelfigur och vägberedare för en ny tid. Samma eskatologi här som där, alltså, aldrig ifrågasatt eller prövad mot källorna.

Med den manuskripttrogna utgivningen av Nietzsches sena arbetsnotiser i kronologisk ordning (i KGW, avdelning VII och VIII) på 1970-talet blev det uppenbart att de inte dolde ett huvudverk, Nietzsches ”egentliga” filosofi, i form av ett metafysiskt system, helt okänt för den som bara läst det publicerade verket. I själva verket var Nietzsche ganska obrukbar för all vidlyftig heideggerianism eller dekonstruktion.

I stället förankrade en ny generation Nietzsche-forskare filosofen i dennes samtid. Kvarlåtenskapen som den faktiskt förelåg blev ett arbetsinstrument för ett genetiskt studium av Nietzsches utveckling: ett slags ekokammare för beroenden, inflytanden, som skänker nya insikter i det publicerade verket. Nietzsche var som bekant ytterligt mån om att ständigt betona sin otidsenlighet. Men kvarlåtenskapen visar en samtidsbesatt särling, som traktar efter en framträdande plats i den tyska och sedermera internationella offentligheten, inte en självlysande komet från ett annat universum som förebådar en kommande apokalyps. En viktig figur bland många i denna genetiska kartografering av filosofens utveckling är Wolfgang Müller-Lauter, som i direkt opposition mot Heidegger visade hur Nietzsches många utföringar till viljan till makt är utarbetade i anslutning till biologisk forskning i samtiden (speciellt Wilhelm Rouxs beskrivning av organismen som en inre kamp mellan skilda krafter). 

Det hör till historiens ironier att en ny samlade verk-utgåva började ges ut när skyddsfristen för Nietzsches efterlämnade skrifter löpte ut 1930, alltså redan innan Viljan till makt genom Heideggers försorg blir till ett huvudverk i Nietzsche-receptionen. Förlaget C.H. Beck anlitade en rad dugliga, från Nietzsche-arkivet oberoende medarbetare och började ge ut Nietzsches skrifter i vetenskapligt tillförlitlig form. Men den så kallade BAW måste, som en följd av världshändelserna, avbrytas efter den första avdelningen i fem band, innefattande Nietzsches ungdomsskrifter från åren 1854–1869.

Den som en gång för alla tragglat sig igenom Nietzsches tidiga anteckningar och brev måste inse att Nietzsches utvecklingsgång bäst låter sig beskrivas med ett Zarathustraord: ’Mitten är överallt’.

Ungdomsskrifterna, inklusive arbetsnotiserna, blev i den stora KGW utgivna först på 1990- och 2000-talet, som avdelning I och II. I KSA, som från 1980 var den utgåva som de flesta använde, saknades de helt och hållet. 

Med viktiga undantag hamnade Nietzsches tidigaste utveckling därför i radioskugga. Hos Heidegger saknas den helt. Andra trodde sig veta att Nietzsches tänkande genomgick tre eller fem stadier, att Nietzsche beträder sin väg med det ”metafysiska” förstlingsverket Tragedins födelse (så redan Lou Andreas-Salomé i sin Nietzschebok från 1894) med sin från Schopenhauer inlånade viljespekulation. Musiken är den omedelbara avbilden av viljan, tillvarons urgrund, ”det Ur-Ena” – det är konstnärsmetafysiken som ska ge bäring till hyllandet av Wagners allkonstverk som den moderna pånyttfödelsen av en tragisk grekisk livskänsla. Med Mänskligt, alltförmänskligt 1877 lämnar Nietzsche metafysiken bakom sig och beträder en ny fas: den positivistiska, upplysningsvänliga, liktydig med en själslig distansering från den tidigare fadersgestalten Wagner.

Men för den som tar del av, vill ta del av, hela materialet blir bilden en annan. Redan som filologisstudent, först i Bonn, sedan i Leipzig, finner Nietzsche sin väg som filosof. Sommaren 1865 överväldigas han av Schopenhauer, som av en uppenbarelse. Året efter hittar han till Friedrich Albert Lange, som just färdigställt en sedermera mycket läst och inflytelserik filosofihistoria, med en skeptisk grundsyn på de stora idealistiska systemen. 

I de tidiga arbetsnotiserna återger Nietzsche utförligt Schopenhauers position. Men balansräkningen blir negativ: ”Ett försök att förklara världen under en antagen faktor. Tinget i sig får en av sina möjliga gestalter. Försöket misslyckas”. Ändå är Schopenhauer av oskattbart värde för den unge Nietzsche: ”De stora männens felslut är beundransvärda, eftersom de är mer fruktbringande än de små männens sanningar”. Nietzsche lärde sig nämligen av Lange att metafysiken är överspelad som sanningsutsaga – men som konst, som upplyftande ”begreppsdikt”, kommer metafysiken människans ”andliga behov” (Gemüthsbedürfnisse) till mötes. I detta ljus är Tragedins födelse ingen metafysisk traktat, utan en strategisk propagandaskrift för en ny tysk kultur, byggd på en modern konstmyt med grekisk-antika förtecken.

Det produktiva omsättandet av metafysiska lärosatser, av storslagna ”felslut”, och det samtidiga avvisandet av all transcendens: i detta tidiga spänningsfält växer sig Nietzsches senare filosofi stark. Den som en gång för alla tragglat sig igenom Nietzsches tidiga anteckningar och brev måste inse att Nietzsches utvecklingsgång bäst låter sig beskrivas med ett Zarathustraord: ”Mitten är överallt”.

Ständiga omformuleringar av konträra positioner, dogmatiska respektive skeptiska: det är en genomgående tankestruktur i verket, både publicerat och opublicerat. Klargörande på denna punkt är ett sent vittnesmål ur anteckningarna, som rör viljan, det begrepp som mer än något annat kännetecknar motsatserna i Nietzsches tankevärld: 

Exoteriskt – esoteriskt
1. – allt är vilja mot vilja
2 Det finns överhuvudtaget ingen vilja
1 Kausalism
2 Det finns inget sådant som orsak-verkan
(NSS 9 12, 5[9])

I anteckningarna är han ogarderad och prövar tanken att världen är vilja till makt, så i den berömda och poetiska utläggningen av Nietzsches ”dionysiska” värld av ständigt föränderliga krafter utan mening eller mål (NSS 9 11, 38[12]). I verket, å andra sidan, uttrycker han sig försiktigare, med Langes röst (jämför Bortom gott och ont, aforismerna 19 och 36 och avvisandet av viljan i Avgudaskymning, ”De fyra stora misstagen”). I ingetdera fallet talar han som en troende, utan som en experimentaltänkare med en skev moralfilosofisk kallelse, som får sin final med den galet onyanserade pamfletten Antikrist.

Elisabeth, Köselitz och senare Heidegger gjorde de efterlämnade och privata arbetsnotiserna till huvudinnehållet i Nietzsches filosofi. De tog ett urval, som aldrig varit avsett för offentligheten, och sålde in det som Nietzsches systematiska ”huvudverk”. Det är djupt problematiskt, för att inte säga oetiskt.

Hur var det nu med den svenska utgåvan? Det är strålande att den finns. Skrifterna i band 1–8 är de som av sed hör till ”verket”, och självklart ska de med. Det vore orimligt att kräva en svensk översättning av, låt säga, de viktiga retorikföreläsningarna från Basel-tiden. Någonstans måste redaktörerna sätta stopp, och det ska förstås vara välgrundat och formellt konsekvent.

Thomas Brobjer, ansvarig för åttonde bandet med skrifterna från 1888, redigerar emellertid efter eget kynne. Han bryter den vetenskapliga editionsprincipen att ordna kvarlåtenskapen efter tillkomsttid och sätter Ecce homo före Antikrist. Dessutom spekulerar han som tidigare Elisabeth om att Omvärderingen inte var fullbordad med den senare skriften. Det hade kommit mer, om Nietzsche inte drabbats av galenskap. Han ger också oförklarligt en annan text än KGW/KSA: det berömda påhoppet på mor och syster i Ecce homo har placerats som en variant i anmärkningarna.

De mest svårutgivna bandet torde vara de efterlämnade anteckningarna, band nio. Översättaren Jim Jakobsson, prisad för sin översättning av Vara och tid, har också denna gång lyckats med den svåra uppgiften. Urvalet består till 70 procent av texterna från Viljan till makt, nu återgivna rakt upp och ner. Det är bra, också om allt annat hade varit ogörligt. Läsaren får intrycket av experimentverkstad, inte av systematiskt huvudverk, och vissa av anteckningarna ger också fördjupningar som saknas i det publicerade verket, så i det viktiga fragmentet om nihilismen, nedskrivet den 10 juni 1887 på Lenzer Heide (NSS 9 12 5[71]).

Men jag saknar ett samlat grepp för hela NSS. Ett separat band i form av övergripande kommentar, med en redogörelse för editionshistorien vore önskvärd, med en översikt över allt vad Nietzsche skrivit i relation till det ändå begränsade utbudet i NSS. Ett ordentligt personregister skulle underlätta mycket för dem som vill skriva om filosofen men inte själva behärskar originalspråket. 

Jag hade också gärna sett en genomgripande etisk och kritisk diskussion av de efterlämnade anteckningarnas relation till det för offentligheten bestämda verket. En mer distanserad hållning till Nietzsche, speciellt till skrifterna från året 1888, vore i sammanhanget påkallad. De Nietzscheapologetiska inslagen i de många efterorden framstår som daterade. 

Här vill jag erinra om några ord av Giorgio Colli, i efterordet till utgåvan av Nietzsches skrifter från 1888 i KSA:

Alla av samtiden propagerade värden är föraktliga: så lyder formeln för hans ”otidsenlighet” […] Under det att han förkastar den moderna världen, tar han den på ett förskräckligt allvar, med hela sin person ger han sig in i problemet samtiden, vill till varje pris själv bli del av problemet samtiden. Och märkligt nog är det just denna Nietzsches hållning, som i vårt århundrade har utlöst ett närmast sjukligt intresse för honom. (KSA 6, s. 450)

Orden skrevs redan 1970, innan den sena litterära kvarlåtenskapen var färdigredigerad och utgiven. Colli visste. I dag vet alla. Eller borde veta. Det är ett minimikrav på intellektuell hederlighet att ta del av synpunkter som svär mot ens egna. Här, när det handlar om en så välgrundad åsikt som Collis, är det en plikt.