Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

3/2016

Tema: Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet
Filosofi & psykologi
Anders Burman (red.)
Hans-Georg Gadamer och hermeneutikens aktualitet
Axl Books | 350 s | Isbn 9789186883294
Recensent: Martin Wiklund
Antologi som pekar tillbaka mot Gadamers egna texter

Det finns många förutfattade åsikter om Gadamers hermeneutik och därför ett behov av att tränga bakom schablonerna. Författarna till texterna i denna antologi har inte Gadamer som huvudinriktning och deras kunskaper från andra områden kastar nytt ljus över hans tänkande.

Har Hans-Georg Gadamers tänkande någon aktualitet i dag? Innan man ger svar på frågan finns det skäl att dröja något vid vad sådan aktualitet kan innebära. Handlar det om idéer som varit inflytelserika och numera ingår i en allmän förståelsehorisont? Eller handlar det om sådant som ännu inte införlivats och som kanske utmanar oss? Det potentiellt mest aktuella kan i den meningen vara det som framstår som mest föråldrat, mest inaktuellt. Vad är det oförbrukade i Gadamers tänkande, det som ännu inte har fått utlopp och just därför kanske anger en framtid? Frågan om Gadamer ännu har något att säga oss kan därför också ses som en framtidsförväntan: har Gadamer något att säga oss än?

Ett hinder i sammanhanget är de slöjor av förutfattade åsikter om Gadamers hermeneutik som får oss att tro att vi redan förstått tillräckligt av hans tänkande. Därför är det välkommet med en antologi på svenska om Gadamers hermeneutik och dess aktualitet. Bokens tolv texter uppmärksammar en mängd aspekter av Gadamers tänkande, däribland hans tolkningar av antik, grekisk filosofi och idéer om hälsans filosofi, liksom centrala begrepp såsom dialog och tidsavståndets produktivitet. Bidragen är inte i första hand introduktioner, även om de kan fungera som sådana, utan har snarare karaktären av dialog med och kritisk belysning av Gadamers hermeneutik, vid sidan av resonerande undersökningar av möjligheterna att använda Gadamerinspirerade perspektiv inom exempelvis psykiatri och arkeologi.

Ett inte ovanligt sätt att förminska Gadamer är att likställa hans form av hermeneutik med hermeneutik i allmänhet. Etablerade föreställningar om hermeneutik projiceras helt enkelt på Gadamer – att förstå dåtiden på dess egna villkor, att leva sig in i författarens intention, en metodlära om del och helhet. Flera av dessa förenklingar återfinns, som Kerstin Cassel visar i sitt bidrag, i den bild av Gadamer som spritts inom arkeologiämnet, där Gadamer ännu inte fått någon djupare behandling. Också inom andra discipliner kan man stöta på sådana schabloner.

I schablonbilden av hermeneutik framgår sällan att det finns olika förståelsebegrepp och att förståelse som tillämpning skiljer sig från förståelse av en text utifrån en dåtida kontext. Henrik Bohlin förklarar i sin text några särdrag i Gadamers dialogiska och ”integrerande” hermeneutik gentemot inlevelsehermeneutikens empatiideal och dåtidsinriktade, rekonstruerande förståelse. En annan föreställning som florerar är att Gadamers hermeneutik är slappt subjektivistisk, eftersom textens mening är beroende av tolkningssubjektets förståelsehorisont. Att kritiken av subjektivism tvärtom är central i Gadamers perspektiv visar Anders Burman, som dock främst betonar vikten av tolkarens begränsning och förankring i en historisk situation. Något som inte framkommer lika tydligt i det sammanhanget är hur Gadamers subjektivismkritik är knuten till en kritik av ett tolkningssubjekt som gör sig till herre över textens mening, till en rehabilitering av verkets giltighetsanspråk och till att tolkningens dialog gäller en sakfråga som texten belyser. Det senare tas dock upp i andra texter.

Att Gadamer hävdar att han bara beskriver vad verklig förståelse handlar om, inte förespråkar ett visst sätt att tolka, riskerar att dölja hans övergripande ärende med att föra fram ett visst förståelsebegrepp. Det bör snarare förstås i ljuset av Nietzsches kritik av 1800-talets historism i Vom Nutzen und Nachteil der Historie für das Leben. Problemet med filologin och den historiska vetenskapen var inte att de inte var tillräckligt objektiva eller vetenskapliga, utan att de egentligen inte hade någon betydelse för människors liv i nutiden. I Die Krisis der europäischen Wissenschaften und die transzendentale Phänomenologie framhöll Edmund Husserl vetenskapens minskade betydelse för människor som ett uttryck för att den hade tappat kontakten med människors livsvärld och de frågor som spelar roll i människors liv. Gadamers förståelsebegrepp och betoning av tillämpning och aktualisering bör förstås i förlängningen av denna kritik. Han utarbetade en väg bort från den kris som historismen genomgick under 1900-talets första decennier och ett sätt att förhålla sig till det förflutna som inte främst byggde på kontinuitet, framsteg eller återvändande till det förflutna, utan på ett utbyte med det förflutna där nutiden också är mottagare.

I sitt bidrag ger Hans Ruin en elegant utläggning av vad hermeneutisk tillägnelse av tänkare i det förflutna innebär genom att undersöka hur Herakleitos tolkats som riktningsgivare för filosofin av Hegel, Schleiermacher, Heidegger och Gadamer. Därvid markerar Ruin att återkallandet av det förflutna egentligen inte handlar om att återvända till det eller att konservera det, utan är riktat till nutiden och besjälas av önskan att påverka framtiden. Genom att uppmärksamma två olika tendenser i Gadamers sätt att förhålla sig till tradition – å ena sidan tillit till traditionen och dess enhet och kontinuitet, å andra sidan dialog med det förflutnas annanhet som utmanar nuet – lyckas han fördjupa förståelsen av Gadamers tänkande och belysa en grundläggande spänning inom det.

Dialogen med det förflutna är en aspekt av Gadamers hermeneutik som ibland missuppfattas och reduceras till ett sätt att successivt anpassa uttolkarens historiskt, språkligt betingade förståelsehorisont till det förflutna. Men avgörande för dialogen är att den text som tolkas ges möjlighet att tala till uttolkaren och dess publik, att uttolkaren tar textens anspråk på allvar och till och med ger den möjlighet att få rätt. Det är uppenbarligen något helt annat än att leva sig in i eller passivt betrakta meningsuttryck i det förflutna.

I en utmärkt text om Gadamers Platontolkning förklarar Carl Cederberg den sokratiska dialektikens betydelse för Gadamers syn på vad det innebär att tänka i form av återerinring och samtal. Via ett tillbakavisande av Aristoteles orättvisa Platonbild och en kritik av Heideggers bild av Platon som den västerländska metafysikens grundläggare, befriade Gadamer Platon från ”platonism” och föreställningen om en separat idévärld. Platons dialektik har också spelat roll för Gadamer som en modell för praktisk kunskap och en tänkandets väg, som genom frågande och begreppssliggörande löser upp förutfattade åsikter i en strävan efter fördjupad insikt. Kapitlet visar hur Gadamers aktualisering av Platon inte bara skulle underlätta tillgången till Platon, utan framför allt lära oss konsten att tänka: att föra ett sökande, frågande och gemensamt samtal med ledning av den sakfråga som står på spel.

Att en sådan samtalsmodell inte bara har relevans för texttolkning visar Fredrik Svenaeus i sitt bidrag, som behandlar Gadamers tänkande kring hälsa och hermeneutikens praktiska syfte med utgångspunkt i Gadamers bok Den gåtfulla hälsan. Denna hälsa handlar inte bara om frånvaro av sjukdom, utan om ett grundläggande välbefinnande som gör det möjligt att ta sig an livets uppgifter, ett harmoniskt grundackord som anger hur vår tillvaro framstår för oss. Mot bakgrund av nypositivismens frammarsch inom psykiatrin under evidensbaseringens fana betonar Svenaeus hermeneutikens särskilda aktualitet. Läkarens samtal med patienter bör inte bara syfta till att fastställa diagnos enligt en manuals symptomkriterier, utan också ge utrymme för nya insikter som riskerar att blockeras av fixa, kodifierade diagnoser. En hermeneutisk läkekonst bör naturligtvis dra nytta av biologisk-medicinska kunskaper, men också beakta symptoms eventuella betydelse och patientens förståelse av den egna ohälsan, eftersom hälsan också hänger samman med de meningssammanhang patienten lever i.

De flesta av författarna är mycket väl bevandrade inom de kontinentala filosofitraditionerna, men har inte Gadamer som sin egen huvudinriktning. I hög grad drar de också nytta av ingående kunskaper från andra områden för att kasta ljus över särskilda drag i Gadamers tänkande och låta det konfronteras med andra röster. Det har gjort det möjligt att belysa Gadamers verk på ett sätt som mer snävt fokuserade Gadamerspecialister troligen inte skulle lyckas med. Så belyser Roland Lysell, även verksam som teaterkritiker, teaterkonstverket som hermeneutisk tillämpning och närvarogörande av verkets frågor. Ricoeurspecialisten Bengt Kristensson Uggla diskuterar hur Gadamers begrepp om spel (Spiel) som modell för förståelse ska förstås och tar sedan upp Ricoeurs kritik av Gadamer. Bland övriga texter finns ett bidrag av Anders Olsson om konstverkets varaktiga anspråk och dröjandets (Verweilen) tidsstruktur i anslutning till Gadamers tolkningar av Paul Celans dikter, samt en text av Marcia Sá Cavalcante Schuback om exil respektive hemkomst som tankefigurer för tolkning, självet och ett slags främlingskapets bildningsresa.

På sina ställen skulle jag önskat mer av god vilja i tolkningarna. Derridas och Reinhart Kosellecks kritiska meningsutbyten med Gadamer som Erik Tängerstad granskar är ett angeläget ämne. Den avslutande slutsatsen att Gadamers hållning är ett försvar av ”den traditionella västerländska metafysiken” och att detta illustrerar Gadamers konservatism förefaller mig inte särskilt rättvisande, utan tycks upprepa Derridas motvilliga tolkning av Gadamer. Att påpeka att det också i Derridas kritiska frågor till Gadamer rimligen ligger en förväntan om att bli förstådd – är det att värna västerländsk metafysik eller ett argument som vädjar till den andres självförståelse och hänvisar till förutsättningar i dennes agerande? Om den goda vilja att söka en så trovärdig version av den andres position som möjligt, som Gadamer försvarar, resulterar i reducerande tolkningar, är det inte snarast mer av respektfull lyhördhet och god vilja som behövs?

I Charlotta Weigelts bidrag granskas Gadamers syn på tradition och fördomar. Med hänvisning till Sokrates och Descartes traditionskritik försvarar hon filosofins kritiska uppdrag och vänder sig mot Gadamers förhållningssätt:

istället för att kritiskt granska vetenskapens kunskapsanspråk slår han in på självbesinningens bana, i resignation inför en övermäktig tradition som ändå inte svarar på kritik. […] Att sätta sig själv på spel måste därför innebära att även sätta traditionen på spel, snarare än att underkasta sig dess auktoritet, och oavsett vad tvivlet leder till vore allt annat än att ge sig in på ett sådant försök detsamma som att bli kvar i naiv självbelåtenhet.

Men mycket av Gadamers projekt kan ses som en kritisk vidräkning med etablerade föreställningar i hans tid: inlevelsehermeneutik, nykantianism, metod som vetenskapligt giltighetskriterium och den etablerade förståelsen av erfarenhet, språk och förnuft. Traditioner bör granskas, men anspråk på att finna en oberoende instans för kritik har ofta resulterat i just naiv självbelåtenhet. Gadamers hermeneutik kan i stället förstås som en annan väg till prövning av de egna fördomarna.

Något som hade varit intressant att inkludera i antologin är ett avsnitt om receptionen av Gadamer i Sverige. I flera texter figurerar orden ”försonande”, ”harmoniserande”, ”idealistisk” och ”konservativ” i kritiska vändningar. Det får mig att fundera över hur den förståelsehorisont ser ut gentemot vilken Gadamers texter framträder. Det som stör hos Gadamer borde som få andra ting ge möjlighet att få syn på den. Finns det oreflekterade förgivettaganden som gör att det antiidealistiska, radikala (som motsats till ”konservativ”), oförsonliga och konfliktfyllda så lätt framstår som mer respektingivande och insiktsfullt? I vilken utsträckning utgör det reflekterade insikter snarare än en föga problematiserad horisont präglad av 1900-talets avantgardistiska, civilisationskritiska och antiidealistiska traditioner? Kanske begrepp som ”den västerländska metafysiken”, ”idealistisk” och ”konservativ” skulle förtjäna att ”destrueras” för att, som Gadamer framställer Heideggers destruktionsbegrepp, lösa upp traderade begrepp som reifierats så att tänkandet frigörs? Kanske Gadamers texter framöver kommer få ännu mer att säga oss?

Så pekar antologin till slut tillbaka mot Gadamers egna texter och det är så jag tror att den fungerar bäst – inte som ersättning för att läsa Gadamers texter, utan som ett sätt att berika och perspektivera den egna läsningen genom att lyfta fram tänkvärda och problematiska punkter.

Martin Wiklund är docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

 

– Publ. i Respons 3/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet