Filosofi & psykologi

Är historieteologi möjlig om historien inte finns?

Den gudomliga historien
Jayne Svenungsson

Glänta
270 sidor
ISBN 9789186133559

| Respons 3/2015 | 10 min läsning

Teologen Jayne Svenungsson undersöker i sin spännande och lärda bok den bibliska historieteologins verkningar och om den fortfarande har ett politiskt-filosofiskt värde. Hon ser filosoferna som profeter som lyssnar av historien och säger oss vart vi är på väg. Detta är svårförenligt med insikten att historien är en mänsklig tolkning och inte en oberoende storhet utanför oss.

För den som vill förstå hur orden historia och det förflutna används i dag väntar ett styvt jobb. Ett sätt att se saken är att ordna användningen i tre grupper. En estetisk användning av historia och det förflutna kretsar kring identitetsfrågor. Det handlar om vilka vi är, hur vi blivit dem vi tror oss vara och hur vi använder det förflutna för att spegla och forma oss själva, antingen genom att skriva en historia vi känner igen oss i eller genom att kontrastera oss mot det vi inte tror (eller tycker) att vi är. En etisk användning av historia och det förflutna kretsar kring frågor om bevarande och uppgörelser med det som skett. Vilka händelser som vårt samhälle drabbats av eller utsatt människor för får vi inte glömma? Den etiska relationen till historien och det förflutna vilar på oron över att saker försvinner, glöms bort och utplånas. Den är därför också framåtsyftande: vad ska överleva och testamenteras till kommande generationer? Den religiösa användningen av historia, slutligen, kretsar runt meningsskapande. Den frågar om förloppen har en riktning och om det finns ett mål vi arbetar mot.

Den religiösa aspekten är den minst kända i vår tid även om meningsskapande tillhör de självklarheter vi knyter till historievetenskapens sätt att skapa sammanhang genom analyser av det som skett. Den franske kardinalen Henri de Lubacs uttalande att historien är en av kristendomens stora händelser, är en viktig påminnelse om att västerländska föreställningar om historia är intimt förbundna med uppkomsten av kristendomen.

Uttalandet av de Lubac inleder första kapitlet i Jayne Svenungssons spännande och lärda Den gudomliga historien. Att ägna boken några dagars uppmärksamhet ger mycket tillbaka och den tål omläsningar. Svenungssons ambition är att undersöka den bibliska historieteologins verkningshistoria och om den fortfarande har ett ”politiskt-filosofiskt värde”. Det historieteologiska arvets tre beståndsdelar står i centrum. Profetismens löfte att människan ska förlossas från sin eländiga tillvaro innebär att händelserna samhället drabbats av måste tolkas i jakten på tecken om vägen till befrielse. Enligt profetismen är Gud historiens herre och det vi kallar historien därför gudomlig. Men den är inte förutbestämd. Den är gudomlig för att den är ett drama där Guds skapelse, människan, är kallad att förverkliga en högre rättvisa och ett bättre liv för sig och sina medmänniskor. Det är historiens mening och mål. Genom den messianska händelsen – den unika händelse som ska ta bort orättvisorna – och guds ande ges människan rollen att arbeta för att en rättvisare ordning förverkligas. Människan ställs inför valet att antingen bryta ned världens orättfärdiga ordningar eller att hindra förverkligandet av rättvisa genom att inte erkänna Gud.

Hon landar nära Jacques Derridas försvar för den liberala parlamentariska demokratin som det hittills bästa styrelseskicket.

I modern tid har denna tradition motiverat utopiska projekt som gjort våld på idén om rättvisa. I skarpa analyser av några av vår tids mest omtalade politiska tänkare – Gianni Vattimo, Alain Badiou, Giorgio Agamben, Slavoj i‑ek – visar Svenungsson hur deras skepsis mot liberala-kapitalistiska samhällssystem och parlamentarisk demokrati leder till att de odlar drömmen om Händelsen och den handling som förändrar världen, men hamnar i konflikt med föreställningar om rättvisa. Deras återbruk av profetism, messianism och pneumatik tenderar att leda till att de fjärmar sig från det Svenungsson genomgående betonar: trohet mot människans historiska, det vill säga ändliga, existensvillkor, hennes kroppsliga och materiella tillvaro. Hon landar nära Jacques Derridas försvar för den liberala parlamentariska demokratin som det hittills bästa styrelseskicket. Hans försvar för ”det förflutnas hemsökelse” som vi, i rättvisans namn, inte får glömma eller ignorera, tycks också ligga nära hennes ståndpunkt.

Svenungsson vill dock inte, som Karl Löwith årtiondena efter andra världskriget, göra rent hus med det historieteologiska arvet. Frågan är dock om det finns något politiskt-filosofiskt värde i det? Hon urskiljer flera saker som hon vill ta tillvara. Mot den teologiska traditionens tendens att ställa den messianska befrielsen mot lagen, som också innebar att det kristna ställdes mot det judiska, och som återkommer bland de nutida författarna, påpekar hon att värdet av lagen ligger i ”de små praktiker som knyter oss till vardagen, som befaller oss åt minnet och som värnar om vårt kroppsliga vara”. Det är en realpolitisk inställning som rimmar väl med att hålla sig till (en innebörd av) det historiska.

Även i den profetiska historieuppfattningen ser hon ett bestående värde. Det finns ett hopp i detta såväl som en politisk motståndskraft, menar hon. För vad det gäller är den del av historieteologins arv som var skeptisk till tanken att rättvisan kunde förverkligas och som var kritisk till de härskare som agerade i rättvisans namn. Mot detta kunde profetismen ställa en rättvisa som alltid stod högre än den rättsordning samhället upprätthöll. Den tanken har även Derrida hållit fast vid. Rättvisan är det obestämda, omöjliga mål eller ideal i vars namn det samtidigt är möjligt att granska de faktiska handlingar som görs och de beslut som fattas. Kombinerat med profetismen leder det till, skriver Svenungsson på slutsidorna, att historien är ”den plats där Gud sätter människans vilja på prov och utmanar henne att bryta med världens orättfärdiga ordningar i namn av en högre rättvisa. Att tala om historien som gudomlig är med andra ord att erkänna människans radikala historicitet utan att utesluta kamp för något högre i vars namn människans frihet kan hävdas gentemot det som söker förminska eller förtingliga henne.” Detta är ”den viktigaste insikten i arvet från profeterna”: ”att rättvisans ögonblick är nuet, att historien i varje ögonblick är redo att ställas till doms inför en instans som inte kan reduceras till historien själv”.

Även om jag måste erkänna svårigheten att sammanfatta ett rikt verk som detta tror jag inte att ovanstående summering är missvisande gällande riktningen i Svenungssons analys. Det här är en bildningsbok, en kombination av idéhistorisk analys (eller motivhistorisk som det heter i den svenska teologins historia) och en kritisk granskning av delar av samtida politisk-filosofisk teori. De två aspekterna tar ungefär lika stor plats och befruktar varandra. Svenungssons analys av samtidsteorin är så historiskt informerad som man kan önska. Hon visar hur motiven som återfinns i Bibelns texter, i den medeltida tänkaren Joakim av Floris teologi från 1100-talet och i den romantiska filosofin, med författare som Novalis, Johann Gottlieb Fichte och Friedrich von Schelling som centralgestalter, återkommer i olika varianter hos de tänkare som ibland verkar skriva som om de stod fria från eller vid sidan av ett arv. Några av Svenungssons vackraste stötar sätter hon in när hon visar hur de upprepar traditionens stoff utan att se det. Men det finns några intressanta frågor som undersökningen reser. Vad förutsätter Svenungsson för att det historieteologiska arvet ska ha värde?

I analysen av Gianni Vattimos brottning med religionens återkomst (på 1990-talet) skriver Svenungsson att han vill ”lyssna in och ge en tolkning av en pågående historisk process”; han vill ”lyssna in det sena 1900-talets epok” och ”lyssna till historien som den de facto ger sig”. Likaså vill Eugenio Trías ”fånga upp millennieskiftets reella historiska rörelser” och ”lyssna in det faktiska historiska skeendet”. Formuleringarna visar vad historieteologin betyder: filosoferna blir profeter som med örat mot historiens rörelse säger oss vart vi är på väg. Vattimo och Trías, som vill lyssna in det verkliga historiska skeendet, ser sig som underordnade en makt, vars rörelser de måste begripa, tolka och parera.

För mig är detta mycket egendomligt. ”Historien” är väl inte annat än den tolkning som blir följden när vi valt ut och ställt samman kvarlämnade rester av tryckta texter, bilder, vittnesmål och arkivmaterial till en helhet, som vi sedan presenterar i bokform, i film eller annat medium? Att som Vattimo, Trías (och Svenungsson?) utgå ifrån att historien är ett objekt eller en makt utanför oss och som vi är delar av, har varit en av de illusioner som historiekritiken under senare delen av 1900-talet försökte få oss att se. Att det inte lyckades så väl, även historiker har svårt att acceptera att deras studieobjekt (historien, det förflutna) inte finns, hindrar inte att det är ett dilemma för den som vill hävda ett historieteologiskt arv.

Kan profetismen och det historieteologiska arvet vara kvar om historien uppfattas som en av människan skapad fond för sin nuvarande belägenhet? Jag har svårt att tro det. Svenungssons vilja att återerövra delar av historieteologin kräver att föreställningen om historien som en av oss oberoende storhet lämnas oantastad. Det är den verklighet profetismen och messianismen förutsätter. Om historien inte finns annat än i de förslag vi lämnar på hur världen vi levt i en gång såg ut, har jag svårt att se hur den kan bli ett fenomen vi måste vara lyhörda mot och vaksamt följa.

Missförstå mig inte. När jag skriver detta gör jag det utifrån skeptikerns perspektiv. Som företrädare för det historiska skrået, som får betalt av skattemedel för att studera det som hänt, önskar jag inget hellre än att historien var ett objekt som kunde studeras med samma självklarhet som vi studerar kroppar eller döende havsbottnar. Tillvaron vore så mycket lättare då. Men jag kommer inte ifrån att historieteologin förutsätter att vi låter historien och det förflutna vara orörda storheter, vilket historieteorin inte tillåter.

I ljuset av historieteologernas och filosofernas behov av att lyssna in historien kan det vara befriande att tänka på vad effekten blir av ovanstående historieteori. Historien är en värld vi skapar för att ge människor tillhörighet, identitet med flera uppskattade mål i vår kultur. För att åstadkomma det låter vi vissa ting, texter och platser bli särskilt värdefulla. Sådana platser måste bevaras, föremål låsas in i valv eller ställas ut och visas upp. De värdefulla texterna och bilderna måste studeras och repeteras av nya generationer. De historiskt värdefulla tingen och platserna, och hur vi relaterar dem till oss själva, gör oss till delar av en historia. Men det är en skenvärld vars funktion måste vara föremål för kritisk granskning och medvetenhet. Så om historieteologin ska ha ett värde i dag beror det på hur vi väljer att se vår historiska tillvaro. Vill vi, som Svenungsson avslutar sin bok, göras redo att ”i varje ögonblick” ställas till svars inför en ”instans som inte kan reduceras till historien själv”?

Även den som saknar intresse för historieteologi eller religiösa motiv med lång historia bör överväga att ta del av Svenungssons bok. Det historieteologiska tankestoffet prövas i dag på nytt av några av vår tids mest omtalade författare med politisk hemvist på vänsterkanten. Detta faktum och de politiska och religiösa konflikterna i världen gör att kunskap om västerlandets teologiska förflutna sällan varit viktigare än nu.

Torbjörn Gustafsson Chorell är universitetslektor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.


Torbjörn Gustafsson Chorell

Torbjörn Gustafsson Chorell är universitetslektor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  2. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg