Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.
Konstarterna & medier
Sara Danius
Den blå tvålen
Romanen och konsten att göra saker och ting synliga
Bonniers | 430 s | Isbn 9789100120498
Recensent: Hans-Roland Johnsson
Är realismen främmande för verkligheten?

Sara Danius hypotes är att avståndet mellan litteraturen och världen aldrig varit större än i den realistiska 1800-talsromanen, här främst representerad av Stendhal, Balzac och Flaubert. Hon kanske inte får oss att revidera vår läsning av dessa klassiker men hon får oss att läsa dem bättre.

I sin inflytelserika studie Mimesis från 1946 utredde den tyske litteraturforskaren Erich Auerbach hur den seriösa skönlitteraturen från Homeros till Virginia Woolf gradvis förändrades genom att i allt högre utsträckning inkorporera alldagliga och jordnära aspekter av tillvaron, vilka tidigare främst tillhört komedins domäner. I början av 1800-talet, när industrialisering, urbanisering, alfabetisering och en växande medelklass skapade en delvis ny läsekrets med andra förväntningar på skönlitteraturen, breddades ytterligare det sociala och politiska spektrum inom vilket författare som Defoe, Goethe, Austen eller Chateaubriand tidigare arbetat. Senare under århundradet kunde författare som Huysmans eller bröderna Goncourt göra även torftiga delar av de lägre klassernas liv till föremål för allvarligt syftande framställningar. Med en term hämtad från samtida strömningar inom måleriet kom denna typ av litteratur att betecknas som ”realistisk”. I litteraturhistoriska handböcker förknippas den i första hand med Stendhal, Balzac, Flaubert och Zola, även om utvecklingen också ägde rum i länder utanför Frankrikes gränser.

Den realistiska genren – vanligtvis i form av en roman – uppfattas ofta som en möjlig framställning av den reella världen i den bemärkelsen att den även ger plats för drastiska och ibland motbjudande skildringar samt att den på ett objektivt sätt berättar om något som skulle ha kunnat vara en verklig händelse. Den formar sig med andra ord till en ”som-om värld”. En förutsättning för att berättelsen skall framstå som verklighetstrogen är att den saknar osannolika element, vilket Aristoteles redan framhöll i Om diktkonsten. Den realistiska romanen blandar faktiska beskrivningar av händelser eller platser (till exempel staden Rouen i Madame Bovary) med trovärdiga, men påhittade, miljöer och personteckningar som läsaren känner igen från sin egen erfarenhet och vilkas uppgift det är att suggerera verkligt liv.

Det handlar således om att med verkligheten som ram och förebild styra läsarens inbillningskraft så att övertygande gestalter och skeenden tornar upp sig för den inre synen. Att ”verkligheten” är en produktiv och uppskattad komponent i modern skönlitteratur speglas av förhållandet att romaner som Madame Bovary och Anna Karenina kommit att utgöra själva sinnebilden för vad en roman egentligen är. Andra typer av berättelser, såsom fantasy eller science fiction, uppfattas vanligen som avvikelser från romanens standardmodell.

Även om till synes verklighetsförankrade omständigheter och en trovärdig psykologisk gestaltning är viktiga genre­markeringar, utmärks den realistiska 1800-talsromanen inte minst av detaljerade beskrivningar av de fiktiva personernas utseende, deras klädsel, de platser de vistas på eller den miljö de lever i. De stundom långa utvikningarna formar sig ibland till hela block och fungerar då nästan som den ömsom kommenterande, ömsom förklarande kören i ett grekiskt drama, som i Melvilles valfångstäventyr Moby Dick, eller som veritabla detaljrika fresker, som i Zolas uppmålning av torghandeln i Hallarna. Bland olika typer av beskrivningar som står författaren till buds är den ­visuella en av de mera verkningsfulla för att skapa en realistisk illusion. Den visuella noggrannheten är inte förvånande eftersom den ger ett intryck av tillägnad kunskap, ty det vi ser tror vi oss också vanligen veta (jämför grekiskans oida som betyder ”jag vet”, men egentligen ”jag har sett”).

Handlingen i en realistisk roman kan ta olika vändningar, men måste på ett eller annat sätt vara sammanhängande. Beskrivningens plats i romanen är inte lika självklar. Roland Barthes föreslog 1969 i artikeln ”L’effet de réel” att ”överflödiga” beskrivningars uppgift är att skänka en viss stämning, samtidigt som de i texten fungerar som arbiträra, men inte nödvändiga markörer för det som skulle kunna vara verkligt.

Sara Danius vill i sin större betraktelse Den blå tvålen – romanen och konsten att göra saker och ting synliga på ett nytt sätt förstå betydelsen av visuellt inriktade beskrivningar i den realistiska romanen. Danius väljer att främst uppehålla sig vid ett par kända franska 1800-talsromaner av Stendhal, Balzac och Flaubert, eftersom det enligt hennes uppfattning är litteratur från detta språkområde som förmår att ”famna mest”. Hon uppmärksammar på ett förtjänstfullt sätt inte bara hur de olika författarna gestaltar fiktiva personer, utan även hur de behandlar materiella objekt, bland annat kläder. Mode blir litterärt intressant när människors sociala status inte längre alltid korrekt kan avläsas genom deras klädsel, och klädedräkten dramatiserar således på ett intrikat sätt förhållandet mellan att se och veta. För Danius innebär detta att mode är en nyckel till att förstå den realistiska romanens politiska dimension, inte minst hos Balzac. Även Stendhal var medveten om modets betydelse och han gjorde, med Danius ord, sin hjälte Julien Sorel i Rött och Svart till ”ett laboratorium för ett gigantiskt klädkodsexpriment”.

Det som intresserar Danius i första hand är dock inte själva ”seendet” eller det faktum att den visuella beskrivningen utgör ett avbrott på den narrativa linjen – och att handlingen då stannar upp – utan hur den litterära realismen ”misslyckas med ambitionen att framställa verkligheten”, när den försöker synliggöra den. Hennes i förstone kanske överraskande hypotes är att ”avståndet mellan den gestaltande litteraturen och den gestaltade världen har historiskt sett aldrig varit större” än i den realistiska 1800-talsromanen. Danius framhåller att även om verkligheten i den realistiska romanen kommer till uttryck som en synlig värld, är den inte därmed förklarad, ”genomskinlig”, eftersom att se inte är liktydigt med att veta. Tvärtom, i denna typ av litteratur finns ”en grundläggande misstänksamhet mot den synliga världen”, trots att författarnas ambition varit att på ett näst intill vetenskapligt stringent sätt blottlägga hur människan och samhället fungerar. Danius menar att en författare som Stendhal – vars bestämning av romanen som en ”spegel” av världen ofta citeras som realismens credo – ”i själva verket återskapar världens oläsbarhet”. Ett studium som fokuserar på hur ”1800-talsrealismen springer ur en generell verklighetsförlust” är av värde, eftersom – om vi får tro Danius – ”den moderna konsten att göra saker och ting synliga inte har gjorts till föremål för systematisk reflexion”. Denna ansats innebär en distansering från tidigare studier i ämnet som till exempel Peter Brooks Realist Vision och Jacques Dubois Les Romanciers du réel.

Att den realistiska romanen inte alltid är realistiskt övertygande är en viktig och bara skenbart paradoxal anmärkning, men kanske inte primärt på grund av att romanen ”frambesvärjer verkligheten” och misslyckas som mimetisk konst, vilket Danius menar, som att den medvetet för in ett konkurrerande estetiskt element till den mimetiska återgivningen. Hos namnkunniga författare som Flaubert eller Zola får själva beskrivningen allt som oftast ett egenvärde. Stil, retorik och kompositionsteknik blockerar då försöket att skapa en alternativ fiktiv verklighet. Emmas och Rodolphes möte som interfolieras med lantbruksmässans livliga aktiviteter, hennes och Léons dråpliga färd längs Rouens gator i en täckt droska och Emmas utdragna död i Madame Bovary är exempel på konstfärdigt elaborerade scener som får läsaren att beundra Flauberts skickliga penna snarare än att beröras av Emmas öde. Sådana textavsnitt bryter den realistiska illusionen. De signalerar inte verklighet utan litteratur. Texter i den realistiska genren, med fokus på själva handlingen och präglade av en mindre konstnärlig ambition från 1800-talets senare hälft och framåt, är däremot inte så sällan av sådan natur att de skulle kunna vara hämtade ur ”verkliga livet”. Det är inte förvånande att Dubois räknar in Georges Simenon i realisternas skara.

Ett exempel på Danius sätt att dissekera den visuellt orienterade framställningen är hennes analys av Emma i Madame Bovary, vilken inte på ett traditionellt vis är centrerad kring själva personen utan kring hur hon som bild avslöjas som ett objekt i ”det manliga begärets kraftfält”. Danius läsning verkar dock till mindre grad ta tillräcklig hänsyn till hur Flaubert låter olika perspektiv – de litterära gestalternas likväl som berättarens – sammantaget forma sig till en större helhet. Scener och beskrivningar är inte solitära storheter i Flauberts sammansatta väv. Det viktiga är ju hur läsaren, givet alla indikationer, styrs av författaren för att förstå Emma, både som person och till utseende. Vi läser en roman som summan av alla dessa komponenter. Charles Bovarys märkliga mössa, som förekommer i inledningen till romanen, nämns utan vidare kommentar av Danius. Trots att mössan beskrivs ingående av Flaubert har ingen riktigt lyckats förstå hur den egentligen ser ut. Är detta kanske en bild av den visuella beskrivningens tvetydighet? Även i andra udda passager, samt genom den subtila användningen av ironi vilken eventuellt är riktad mot både Emma och läsaren, förefaller det som om Flaubert öppnar för möjligheten till en mer komplex förståelse av romanen. De partiella analyser som Danius presenterar är alla tänkvärda och avslöjar något väsentligt om Flauberts tillvägagångssätt, men de skulle ha behövt integreras i en mera totaliserande och sammanhållen analys för att kunna bidra till en övergripande förståelse av Madame Bovary.

Ord som beskriva, bild, bildrum och synliggöra i Danius framställning suggererar att framställning av en romanpersons fysionomi eller klädsel är en del av en större helhet. Något sådant som Emma eller hennes kläder har ju aldrig existerat så det finns inget att avbilda, däremot att hitta på. Problemet i en diskussion om de möjliga världar som Madame Bovary och andra realistiska romaner utgör är att sådana utsagor ser ut på samma sätt som utsagor om reella före­teelser. Emmas dräkt beskrivs semantiskt på samma sätt som staden Rouen, trots att vi rör oss mellan två olika referentiella fält i romantexten: den påhittade världen och den verifierbara världen.

När Danius i sin penetrerande och intressanta genomgång av beskrivningens form i Madame Bovary och Hjärtats fostran skickligt spjälkar upp Flauberts intrikata bildteknik i dess beståndsdelar, är hennes diskussion av sådana scener emellertid förankrade i den realistiska illusionen. Danius skriver exempelvis att vi inte särskilt ofta får höra vad Charles och Emma säger, men sådana samtal har aldrig ägt rum. Det som är nedtecknat är vad Flaubert fantiserar fram – det finns inget bortom texten och det som läsaren, möjligtvis, avläser som ”del av samtal”. Danius sätt att beskriva apotekaren Homais som en författare med en stil som skiljer sig från ”kollegan” Flauberts egen är ett exempel bland flera hur lätt det är att tala om fiktiva gestalter som om de vore riktiga personer. Danius blir därför själv ett exempel på hur vi lever oss in i den realistiska romanens text, hur vi accepterar dess förutsättningar och – om en sådan anmärkning tillåts här – hur vi talar om dess tillskapta, fiktiva värld som om den vore en spegel av verklig­heten. Det är av denna anledning som flera av Danius utläggningar och utförliga förklaringar blir spännande.

Danius val att i detalj behandla en viss aspekt i några romaner är en styrka, eftersom ämnesbegränsningen tillåter en djupare genomlysning i detta perspektiv av några mycket kända texter i den franska litteraturens kanon. Det är också en svaghet eftersom genomgången i mindre utsträckning säger något om den realistiska litteraturen i allmänhet. Innebär då Danius genomgång att läsaren nu är beredd att revidera sin läsning av Madame Bovary och andra realistiska klassiker? Kanske inte, även om han eller hon säkerligen läser dem med en fördjupad uppmärksamhet – och all god litteraturkritik har ju som främsta uppgift att göra oss till bättre läsare.

Hans-Roland Johnsson är fil. dr och ­forskare i franska vid Stockholms ­universitet.

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet