Föregående

nummer

Måndag 24 juli 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Politik & samhälle
Antonia Bakardjieva Engelbrekt (red) & Lars Oxelheim (red) & Thomas Persson (red)
Arbetslöshet, migrationspolitik och nationalism – hot mot EU:s sammanhållning?
Santérus | 288 s | Isbn 9789173590501
Recensent: Li Bennich-Björkman
Är smältdegeln Europa bara en önskedröm?

Två nyutkomna böcker om invandringen kompletterar varandra. Den ena har precisa frågeställningar och den andra stora perspektiv. Historiskt sett har Europas stater varit utvandrarländer och denna självbild är svår att förändra. Välfärdsstaterna har byggt på en stark vi-känsla inom en relativt homogen befolkning. En central fråga är hur solidaritet och välfärd upprätthålls i ett heterogent samhälle.

År 2010 fanns i EU 31 miljoner utlandsfödda som kommer från ett land utanför unionen. I Sverige var det cirka nio procent. Många av dessa människor har sina rötter i arabvärlden, i Af-rika och i Sydasien, med kulturella och religiösa bakgrunder som skiljer sig kraftigt från dem vi förknippar med Europa. Under loppet av några decennier och med tilltagande kraft sedan början på 1990-talet, har den tidigare relativa homogenitet som kännetecknade många av Europas länder ersatts av etnisk och kulturell mångfald. Det gäller i hög grad också Skandinavien, särskilt Sverige. Riskerar den ökande immigrationen att på allvar utmana dyrköpt europeisk stabilitet och demokrati? Frågan är provocerande, men pockar i takt med den radikala högerns politiska mobilisering i många av Europas länder, fransk lagstiftning mot heltäckande slöjor, minaretförbud i Schweiz och strängare krav på medborgarskap, på uppmärksamhet och reflexion.

I två nyutkomna, sinsemellan olika men högst läsvärda böcker står migrationens problematik i centrum. Över dem svävar frågan om migrationens konsekvenser ekonomiskt, socialt och politiskt. I Hans-Åke Perssons och Håkan Arvidssons Med kluven tunga – Europa, migrationen och integrationen är ambitionen att gå på djupet, historiskt och analytiskt, genom att välja ut fem länder för närstudium: Tyskland, Österrike, Sverige, Danmark och Israel. I Nätverket för Europaforsknings Europaperspektiv 2012 Arbetslöshet, migrationspolitik och nationalism – ett hot mot EU:s sammanhållning? (redaktörer Antonina Bakardjieva Engelbrekt, Lars Oxelheim och Thomas Persson) närmar sig de nio kapitelförfattarna migrationens utmaningar från ett annat perspektiv. Medan Persson och Arvidsson fördjupar sig i de långa utvecklingslinjer som var och en av de fem länderna genomgått, ger Europaperspektiv inblickar i hur EU som organisation hanterar migrationen – den legala såväl som den illegala – lagstiftningsmässigt och inte minst på arbetsmarknaden. Kapitlen är problem- och samtidsorienterade, och avslutas med kortare, konkreta rekommendationer. Här finns nedslag i medlemsländers politik men i huvudsak är perspektivet det övernationella. De enskilda, genomgående välskrivna och intresseväckande kapitlen har – liksom nätverket i sin helhet – juridisk, ekonomisk eller statsvetenskaplig prägel.

Flera av kapitlen, som Peo Hansens, Petra Herzfeld Olssons och Andreas Inghammars, kretsar kring den utmaning för europeiskt samhällsliv, ekonomi och mänskliga rättigheter som ligger i att många av Europas arbetskraftsinvandrare kommer hit illegalt, är papperslösa och står utan sociala rättigheter – och att detta ökar. Eftersom Europas självbild till stor del vilar på att upprätthålla anständighet genom att framhålla värden som jämlikhet och mänskliga rättigheter blir det ett oerhört mycket större dilemma än till exempel i USA att det skapas A- B- och C-lag när det gäller arbetskraft. Stora grupper av svartjobbande immigranter utan skydd och rättigheter är en europeisk skamfläck. Samtidigt är många av Europas ekonomier i dag beroende av denna arbetskraft.

Trots sina olikheter är det både möjligt och ofta berikande att läsa böckerna parallellt, eftersom de bidrar med analyser från olika nivåer – lokala, nationella och övernationella. Därtill representerar böckerna skilda traditioner inom kulturvetenskaperna. Persson och Arvidsson genomför en klassisk, syntetiserande och resonerande analys, där det kan vara svårt att nagla fast en mer precist formulerad fråga som styr framställningen från början till slut. I Europaperspektiv är det i stället den moderna samhällsvetenskapens specialisering som är förebilden; kapitlen är skrivna i ett artikelformat. En precis, och med nödvändighet avgränsad, fråga får ett distinkt svar i varje kapitel, transparensen när det gäller disposition, tillvägagångssätt och slutsatsernas bärighet är hög. Risken med den klassiska modellen är att författarna (och läsarna) förlorar sig i den komplexitet som verkligheten erbjuder, att alla spår och intressanta exkurser gör att man inte ser skogen för bara träd, medan de uppenbara farorna med specialisering är att ”utsnittet” blir alltför snävt för att vara relevant och förmå säga något viktigt. Med vissa reservationer manövrar författare och redaktörer dock skickligt förbi dessa grynnor. Mitt intryck är att Med kluven tunga hade tjänat på att stramas upp ytterligare något, både när det gäller den analytiska inramningen och i viss mån när det gäller sovring i det digra materialet. Under läsningen får jag då och då känslan av att vissa resonemang, referenser och slutsatser hade kunnat bearbetas mer energiskt. Riktigt klok på systematiken bakom urvalet av jämförelseländer eller vilken analytisk status de sex ”kategorier” – arvet från det förflutna, den moderna välfärdsstaten, nationella värden, politisk kultur och högerpopulism, utrikespolitik och immigration och lösningar – som strukturerar fallstudierna har, blir jag till exempel inte. Är ”kategorierna” vad som i kausal analys skulle kallas oberoende förklaringsfaktorer? Då är de alltför olika och ibland också överlappande (nationella värden ligger till exempel nära politisk kultur, som i sin tur kan vävas in i hur det moderna välfärdsprojektet utformas), medan den sista kategorin faller utanför tänkbara förklaringar.

Detta är sagt mot bakgrund av hur initierad denna bok är. Den förtjänar en stor läsekrets bland både studenter och allmänhet. Uppläggningen är befriande okonventionell: fem länder gås igenom, tre av dem är grundbultar – Tyskland, Österrike och Israel – och sedan följer två explicit jämförande kapitel om Tyskland och Österrike respektive Sverige och Danmark. Varför just dessa fem? Det är länder (Israel inte geografiskt i Europa men ett resultat av europeisk politik, judeutrotningen, och ett land som vilar på europeiska värden) som valt olika vägar att respondera på flyktingströmmar och migration.

Samtidigt förenas de av (med undantag för Israel) en nationell självbild som utvandrings- snarare än invandringsländer. I själva verket utgör detta en av de viktigaste och mest intressanta nycklarna till förståelsen av länderna och en faktor som författarna ofta återkommer till. Historiskt har Europas länder varit länder man utvandrat från, framför allt till den Nya Världen i Amerika. USA däremot, liksom Kanada och Australien, har byggts på invandring, och i deras grundläggande identitet ligger detta starkt. ”Utvandrarstaterna hade blivit invandrarländer. Det var en svårsmält förändring”, som författarna konstaterar.

I många sammanhang hävdas att för att ett politiskt system ska kunna fungera – i synnerhet en demokrati – måste det finnas en känsla av att man hör ihop, en gemensam identitet. Nationalismen har varit en stark sådan kraft, som när den funnits (eller framgångsrikt konstruerats) bidragit positivt till demokratisering och demokratins överlevnad. Ibland har nationalismen vilat på etnisk grund (som i Sverige med sin länge förhållandevis homogena befolkning), i andra fall på en uppslutning kring centrala värden, vad som ibland kallas en ”civil” eller konstitutionell nationalism. USA är ett exempel på det senare.

EU är en växande organisation med ambitioner att bli en politisk gemenskap, men som ofta har anklagats för att inte ha någon gemensam identitet att bygga upp ett folk kring, eller en alltför svag sådan. Då blir det också svårt, eller till och med omöjligt, att i längden få folklig uppbackning och legitimitet för politik som syftar till exempelvis omfördelning, som strukturfonderna eller en mer gemensam välfärdspolitik på EU-nivån. Detsamma gäller på nationalstatsnivå. Därför, menar till exempel statsvetaren Robert Putnam, är det viktigaste för moderna mångfaldssamhällen att skapa ett nytt ”vi”, en ny och mer inkluderande identitet. Hur detta ska gå till är emellertid höljt i dunkel. Ett ytterst konkret uttryck för en utveckling där migrationen till Europa leder till negativa konsekvenser skulle kunna vara ett minskat folkligt stöd för välfärdsstaten.

I ett av Europanätverkets intressantaste kapitel diskuterar nationalekonomen Matz Dahlberg, med stöd av en unik empirisk studie genomförd i svenska kommuner över en längre tidsperiod, denna heta potatis: Kan vi förvänta oss, även i Europa, att ökad etnisk heterogenitet leder till minskat stöd för omfördelande socialpolitik? Det intressanta här är att det just är heterogenitet i etnisk bemärkelse som är den springande punkten, och mekanismen bakom skulle vara minskad solidaritet och tillbakatryckt altruism. Slutsatserna från tidigare forskning är blandade. Vissa resultat pekar mot att välfärdspolitiska utgifter är mindre i länder där etnisk heterogenitet är högre (och det skulle förklara skillnaden mellan USA och många av Europas länder som de tidigare såg ut), men i en stor studie på europeisk botten kunde inte detta verifieras.

Dahlbergs data är emellertid mer precisa, de fångar upp förändring över en längre period i välfärdspolitiska attityder hos kommunbefolkningar där flyktingmottagningen varierat starkt. Med andra ord gör detta material (som kombinerar valundersökningsfrågor kring nivån på sociala bidrag med data över antalet flyktingar som placerats ut) det möjligt att se om ökad etnisk heterogenitet leder till förändring av attityder. Det visar sig vara fallet, och detta ganska starkt. När det gäller effekterna av etnisk heterogenitet på faktisk välfärdspolitik finns inte belägg för samma förändring. Däremot ökar antalet privata alternativ, särskilt när det gäller skolan, i takt med ökad heterogenitet. Detta är precis vad vi ser i Sverige i dag, vilket i sig kan få konsekvenser för framtida känslor av gemenskap och social sammanhållning.

I många av Europas länder, Nederländerna, Danmark, Schweiz, Österrike, Frankrike, Bulgarien, Ungern och Sverige, för att nämna några, finns i dag partier som går till val på program med starkt främlingsfientliga och intoleranta inslag. Med ett samlingsnamn brukar dessa kallas extremhögern eller på engelska the ”radical right”. Något riktigt ”mönster”, i bemärkelsen att ovanligt snabb ökning av immigranter eller många flyktingar skulle leda till mer kraftfulla högerpartier ser inte ut att finnas. Även i ett land som Frankrike, som i princip legat still sedan 1990 och har en låg andel flyktingar (2, 2 procent) är extremhögern stark, liksom i Schweiz som historiskt haft stor immigration men tar emot få flyktingar. Österrike och Danmark har förhållandevis få invandrare men där har, som Persson och Arvidsson påpekar, de främlingsfientliga partierna fått stort genomslag.

Radikalhögern i Europa har växt i styrka och omfattning under de senaste tjugo åren. På EU-nivå finns dessa partier samlade i partigrupper i Europaparlamentet, de låter sig inspireras av varandra och bygger på en blandning av etnisk nationalism, EU-skepsis eller fientlighet, socialkonservatism (traditionella familjevärderingar), men ofta i kombination med stöd för välfärdsstaten. Gemensamt är att de mobiliserar sina anhängare på grundval av känslor av otrygghet och osäkerhet, att något gått förlorat som måste återerövras. Bland benämnda populister uppvisar många en glorifiering av folkligt förnuft i kontrast mot eliternas manipulation och cynism. Retoriken är antagonistisk och särskiljande, myter vanligt förekommande. Socio­logen Jens Rydgren ger i Europanätverkets kapitel ”Radikal högerpopulism – ett hot mot EU:s sammanhållning i spåren av den ekonomiska krisen?” en övergripande analys och spekulerar i att en återkomst av fördelningsfrågor av ekonomisk karaktär – höger-vänsterskalan – kan tona ned de sociokulturella dimensioner som dessa partier lever på. Jag är beredd att hålla med. När konkurrensen mellan partier domineras av ekonomiska fördelningsfrågor ser den goda polariseringen sällan ut att tas över av en mer ondsint antagonism (som i Ungern för att nämna ett aktuellt exempel).

Men varför, som Rydgren frågar sig, får då radikala främlingsfientliga partier mer fotfäste på vissa håll än på andra? Här kan Perssons och Arvidssons fascinerande, och välkomna, jämförelse av Sverige och Danmark bidra med ett svar. Multikulturalismens Sverige och det nationalistiska Danmark utgör motpoler i dagens Europa. Jag har länge undrat varför denna uppenbara jämförelse lyst med sin frånvaro, men här kommer den. Sverige har utvecklats till en av Europas mest liberala invandringsländer och Danmark är i dag tillsammans med just Österrike ett av de mest hårdföra. För att förstå skillnaderna måste politisk kultur lyftas in, hävdar författarna. Den danska Grundtvigianismen, med inspiration från tyskromantiska strömningar via Herder, var både utpräglat nationalistisk och folklig. Genom Grundtvigs starka prägling av den danska mentaliteten finner vi ett kynne där ”den säregna danska folksjälen måste som Grundtvig uppfattade saken skyddas och värnas och det kunde bara ske genom att folket gavs en betydande roll i samhällslivet”. Uttolkarna av det danska blir småfolket, inte eliterna. Något liknande finns inte i Sverige, där i stället staten som företrädare för folkhemmet blir tongivande. Det dansk-nationalistiska i kombination med ett stråk av anti-etablissemangskultur och vurm för folket banade väg för Dansk Folkepartis framgångar.

Avslutningsvis kan det vara skäl att nämna en central fråga i sammanhanget som ingen av böckerna fördjupar sig på allvar i. I vilken riktning går Europas länder när det gäller frågan om medborgarskap och naturalisering, det vill säga ska de som immigrerar, oavsett skäl, kunna bli delar av den politiska, sociala och rättsliga gemenskapen? Är Europa i dag mer restriktivt eller mer liberalt än tidigare? I en väl underbyggd bok av Marc Horjé Howard (2009) drar denne slutsatsen att under de senaste 20–25 åren har det skett en liberalisering av medborgarskapspolitiken, trots framväxten av den europeiska extremhögern. Vissa länder som varit mer restriktiva initialt, som Danmark och Österrike, skärper dock i stället sin hållning i den riktningen. Europa är splittrat – men framtiden är långtifrån avgjord.

Li Bennich-Björkman är Skytteansk professor i statskunskap och vältalighet vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet