5/2015

DDR rekryterade under efterkrigstiden arbetskraft från andra socialistiska länder och detta framställdes som ett uttryck för vänskap mellan folken. Men Ann-Judith Rabenschlag visar i sin avhandling hur retoriken om solidaritet även speglade rasistiska föreställningar.

Den Berlinbesökare som rört sig en bit ut i stadens östra delar har förhoppningsvis kommit sig för att äta excellent mat på någon av de många enkla vietnamesiska restaurangerna, eller kanske lagt märke till de vietnameser som säljer billiga (smuggel-)cigarretter invid tunnelbanestationer och köpcentra. Inslagen i stadsbilden erinrar om ett nära förflutet som länge inte hade någon given plats i historieskrivningen om DDR: tre decenniers omfattande arbetskraftsinvandring, som enligt officiella utsagor gav uttryck för landets djupt kända internationella solidaritet.

När muren föll och de statsbärande institutionerna imploderade blev det tidigare så slutna DDR snabbt föremål för en sällan skådad genomlysning. Forskare och journalister formligen kastade sig över de öppnade arkiven. Inledningsvis, och av lätt insedda skäl, riktades intresset nästan uteslutande mot DDR:s internationella relationer och interna repression. Efterhand har bilden dock breddats och innehåller i dag långt mer än bara Stasi, inklusive vietnameser och andra invandrade kontraktsarbetare.

Precis som flertalet industrialiserade länder led DDR brist på arbetskraft under efterkrigsdecennierna, vilket för övrigt är en förklaring till att östtyska fångar användes intensivt i produktionen och bland annat bidrog till tillverkningen för Ikea (se Respons 2/2014). För att råda bot på detta slöt DDR, med början på 1960-talet, bilaterala avtal med socialistiska ”broderländer” såsom Polen, Kuba, Vietnam, Angola och Moçambique, för att kunna rekrytera utländsk arbetskraft. Arbetarna erbjöds tidsbegränsade kontrakt. Avsikten var inte att de skulle stanna i landet eller integreras i samhället.

Att DDR inte agerade nämnvärt annorlunda än de förkastliga kapitalisterna i Väst ställde stora krav på den ideologiska paketeringen. I stället för att erkänna de ekonomiska motiven beskrevs arbetskraftsinvandringen som ett uttryck för internationell solidaritet och vänskap mellan folken (Völkerfreundschaft). Att unga människor från världens alla hörn hämtades till DDR för att arbeta var, enligt propagandan, ett sätt att stärka de socialistiska banden och att genom utbildning bidra till tredje världens utveckling.

Den främsta anledningen till talet om oegennyttig vänskap var emellertid inte allmän systemkonkurrens mellan Öst och Väst, utan den tysk-tyska konflikten och DDR:s antifascistiska grundningsmytologi. Som en markering mot Förbundsrepubliken, och för att kunna göra anspråk på rollen som det tyska folkets rättmätiga och moraliskt överlägsna företrädare, framställdes DDR som en alltigenom antifascistisk stat utan koppling till, eller ansvar för, nazismen och dess illdåd.

Ett samhälle byggt av antifascistiska motståndskämpar sades per definition sakna rasism och exploatering på etnisk grund. I Förbundsrepubliken, där diktaturens kreatur alltjämt ansågs sitta vid makten, förhöll det sig givetvis annorlunda. Följaktligen framställde DDR den västtyska gästarbetarpolitiken som en förfinad fortsättning av det omfattande tvångsarbete som östeuropéer tvingades utföra i Nazityskland, medan den egna varianten var resultatet av socialistiskt folkfrändskap.

De självsmekande beskrivningarna av DDR som ett andra hem för utländska vänner stämde emellertid illa överens med de verkliga förhållandena. De flesta kontraktsarbetarna inhystes i barackförläggningar där in- och utpasserande kontrollerades. Vad som beskrevs som kvalifikationsprogram betydde ofta hårt arbete vid löpande band eller i gruvor. Privata kontakter mellan tyskar och utlänningar sågs med skepsis. Den som ställde till bråk eller blev gravid skickades omedelbart hem.

Denna bakgrundsteckning är baserad på tidigare forskning och inleder Ann-Judith Rabenschlags doktorsavhandling i historia Völkerfreundschaft nach Bedarf – Ausländische Arbeitskräfte in der Wahrnehmung von Staat und Bevölkerung der DDR (Folkens vänskap efter behov – Synen på utländska arbetare hos stat och befolkning i DDR). Boken är något så ovanligt som ett svenskt akademiskt kvalifikationsarbete författat på tyska, vilket är välgörande i en tid av annars så allenarådande anglifiering.

Den skriande skillnaden mellan principiella söndagstal och vardagens hårda villkor, som stått i centrum för mycket forskning om arbetskraftsinvandringen till DDR, säger sig Rabenschlag inte vara intresserad av. I stället är hennes ambition att analysera hur denna diskrepans hanterades av statsbärande institutioner och breda befolkningslager inom ramen för vad som i James C. Scotts anda betecknas som ett public transcript: En från ovan etablerad diskurs som visar hur den härskande eliten vill bli uppfattad och vilken genom ritualiserade återupprepningar ska legitimera den rådande ordningen.

Rabenschlag riktar sitt språkanalytiska sökarljus främst mot statligt kontrollerade tidningar som Neues Deutschland, material från statliga företag och myndigheter med ansvar för kontraktsarbetarna och de petitioner och besvärsskrivelser som befolkningen ställde direkt till statsmakten.

Trots att vänskapen mellan folken var en etablerad retorisk figur i DDR intog de utländska kontraktsarbetarna ingen framskjuten plats i pressen. Tvärtom var artiklarna få till antalet och sällan särskilt smickrande. Klichéer om latinskt temperament och vietnamesisk blyghet var vanligt förekommande. Framför allt bidrog tidningsberättelserna till att bekräfta en given hierarki mellan ideologiskt och yrkesmässigt skolade tyskar och nyfikna, men barnsliga och behövande utlänningar. Rabenschlag sammanfattar på följande vis: ”Det verkar som Kipling’s ’white man’s burden’ blev återupplivat i det socialistiska Tyskland.”

Också företagsrapporterna till ansvariga myndighetsinstanser innehöll sådant som stämde illa överens med talet om ett socialistiskt brödraskap över nationsgränserna. Bråk, psykisk ohälsa och självmord betecknades dock konsekvent som otrevliga undantag från den harmoniska och solidariska samvaron, varför den dominerande diskursen inte ifrågasattes. Man kan rent av märka att enskilda syndabockar utsågs enbart för att public transcript skulle kunna upprätthållas.

Att det officiellt påbjudna talet om folkens vänskap också användes av den breda befolkningen visar Rabenschlags undersökning av det fascinerande material som medborgarnas besvärsskrivelser till SED-toppen utgör. Varje år ställde DDR-medborgarna omkring en miljon personliga petitioner i allehanda angelägenheter direkt till högsta politiska ort. Man vände sig inte till någon lokal mellanman utan kunde adressera breven direkt till Walter Ulbricht eller Erich Honecker.

Även om försvinnande få besvär handlade om utländsk arbetskraft använde brevskrivarna den dominerande diskursen för att accentuera sina egna argument. Kvinnor som vädjade om uppehållstillstånd för sin utländska partner beskrev den egna kärleksrelationen som ett praktisk uttryck för vänskap mellan folken och man betonade hur gärna personen i fråga ville stanna i sitt ”andra hem”. De som framförde klagomål uttryckte inte sällan paternalistisk förståelse för att de utländska arbetarna ännu inte hade hunnit tillgodogöra sig de tyska normerna. Samtidigt kunde ”hottentot-musik” och annat som ansågs störande i kontraktsarbetarnas beteende beskrivas som ett osolidariskt brott mot folkens vänskap och socialistiskt brödraskap.

Under slutet av 1989, när muren föll och DDR-regimens tid var utmätt, blev de förskönande omskrivningarna och hänvisningarna till den dominerande diskursen färre. Rabenschlags poäng är emellertid inte att påvisa rasismens återkomst, utan hon vill tvärtom visa att public transcript om folkens vänskap hela tiden innehöll infantiliserande paternalism och skarpa gränsdragningar som skapade utrymme för rasistiska föreställningar och uttryck.

Det finns ingen anledning att invända mot dessa intressanta resultat av Rabenschlags på samma gång empirinära och begreppsbestämda arbete, men väl att begrunda ett par centrala antaganden och argument.

Rabenschlag talar mer än en gång om bilden av utlänningar i allmän bemärkelse, trots att hennes studie specifikt behandlar kontraktsarbetare, vilka inte ens utgjorde hälften av utlänningarna (de sovjetiska soldaterna oräknade) i DDR under den undersökta perioden. Blev också politiska flyktingar betraktade som främmande med samma självklarhet?

Rabenschlags arbete vilar på antagandet att mötet mellan tyskar och invandrade kontraktsarbetare var förbundet med konflikter i betydande omfattning. Så kan det givetvis ha varit, men saken hade behövt underbyggas med mer än ett par allmänna anmärkningar om konsumentkonkurrensen i ett land med knapert varuutbud. Det ringa antalet besvärsskrivelser om kontraktsarbetare skulle rent av kunna tas som intäkt för motsatt mening.

I förlängningen medför detta en anledning att sätta frågetecken för Rabenschlags slutsats att ”interkulturalitetens konfliktpotential helt förnekades” i DDR och att vanliga tyskar av politiska skäl ”varken fick uttrycka ambivalenta känslor mot invandrarna eller berätta om allvarliga problem i den interkulturella vardagen”, inte minst då de empiriska resultaten visar att såväl kritik som etnisk exkludering framfördes inom ramen för den dominerande diskursen om folkens vänskap.

Integration och DDR är två brisanta ämnen i tiden. Det behövs mer forskning om bådadera.

Fredrik Persson-Lahusen är fil. dr. i historia och kulturskribent.