Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Filosofi & psykologi
Annika Ruth Persson
Hannah Arendts 1940-tal
En ickebiografi i tre delar
Kabusa böcker | 344 s | Isbn 9789173553674
Recensent: Anders Ramsay
Arendts paria och identitetspolitiken

I denna inspirerande genomgång av Hannah Arendts 1940-tal undersöker Annika Ruth Persson filosofens tänkande med begreppet paria som ingång. Hon använder begreppet på ett annat sätt än Arendt själv gjorde, men tolkningen kan sägas vara ett produktivt missförstånd.

Författaren, redaktören och översättaren Annika Ruth Perssons essäbok om Hannah Arendt behandlar Arendts tid som flykting i USA, dit hon kom tillsammans med sin man år 1941. Boken bygger på material som publicerats efter Arendts död.

Under 1940-talet kämpade Hannah Arendt för att etablera sig som skribent i det nya landet och skrev bland annat för den tyskspråkiga tidskriften Aufbau och vänstertidskriften Partisan Review. Hon arbetade också på bokförlag och efter kriget för en organisation som räddar judiska kulturskatter i Europa. Från början av 1930-talet var Arendt som en del i kampen mot nazismen engagerad i den sionistiska rörelsen och pläderade för en judisk armé och ett judiskt hemland. Framför allt var hon upptagen av att förstå uppkomsten av nazismen och den systematiska utrotningen av utvalda kategorier av människor, vilket hon behandlar i The Origins of Totalitarianism (1951) som delvis bygger på artiklar hon skrev under 1940-talet. Boken om totalitarismens uppkomst utgör en röd tråd i Perssons framställning, men den är ingen fullständig introduktion till detta verk.

Hannah Arendts 1940-tal skiftar mellan det privata och det offentliga och tar upp både biografiskt material och utvalda texter från perioden. Det är en fördel att Persson inte fokuserar på det som oftast hamnar i centrum när Arendt kommer på tal, som relationen till Martin Heidegger och hennes analys av Adolf Eichmann. I stället lyfts andra teman i Arendts författarskap fram, vilket anges i rubrikerna till bokens tre delar: ”Parians blick”, ”Döden”, och ”De förflyttade (Displaced persons)”. Därutöver gör Persson också utvikningar till andra aspekter av Arendts författarskap, såsom tänkandet, handlandet, politiken och kritiken av existensfilosofin. Boken ger även läsaren inblick i de kretsar där Arendt rörde sig, framför allt kring Partisan Review. Det blir ibland litet spretigt, men överlag är boken inspirerande och väl underbyggd och framställningen är både tankeväckande och givande. Särskilt värda att framhållas är avsnitten om Kafkas betydelse för Arendt under denna period och hur Victor Klemperers analys av språket i Tredje riket belyser Arendts upplevelser vid första återbesöket i Tyskland efter kriget.

Genom hela boken återkommer personer som funnits i Arendts närhet, däribland den brittiske poeten W. H. Auden. Det är med tanke på tidsperioden ett överraskande val. Auden levde i USA sedan 1939, men han och Arendt lärde känna varandra först i slutet av 1950-talet, efter att Auden med stor förtjusning läst Arendts filosofiska huvudverk, Människans villkor (The Human Condition 1958, svensk översättning 1988). Arendt var en stor beundrare av Audens poesi och de förblev vänner fram till poetens död år 1973.

Begreppet paria utgör Perssons ingång till Arendts tänkande. Uttrycket är vanligt förekommande i Arendts skrifter från 1940-talet, men därefter försvinner det ur hennes skrifter, som Persson mycket riktigt påpekar. Paria står ursprungligen för de lägsta, oberörbara (eller kastlösa) i det indiska kastväsendet. Arendt har hämtat begreppet från två olika källor. Max Weber avsåg med pariafolk föraktade grupper vilka lever som grannar med andra folk och hänvisas till vissa sysselsättningar och specialkunskaper som den dominerande gruppen är beroende av. I denna mening har judarna traditionellt utgjort ett pariafolk i den europeiska historien, menar Arendt. Hennes andra inspirationskälla var den franske sionisten Bernard Lazare. Han analyserade judarnas situation efter emancipationen, när de inte var integrerade i någon samhällsklass och hade att välja mellan att förbli en paria som stod utanför samhället och var beroende av välgörare, eller att förneka sitt ursprung och bli parvenyer, det vill säga assimilerade uppkomlingar i ett samhälle som föraktade dem. Alternativet för Lazare och Arendt var att som paria ta politiskt ansvar för och kräva sin plats i den mänskliga världen, alltså bli en medveten paria som inte förnekar sin härkomst utan revolterar mot parvenyerna. Arendt använde genomgående pariabegreppet för att beskriva judarnas situation, men menade att parians och parvenyns egenskaper reproduceras så länge det finns föraktade folk eller klasser.

Parian har således en historia som efter den formella emancipationen hänger kvar likt ett osynligt kastmärke som bärarna måste finna strategier för att hantera. Men Persson har inte tagit fasta på denna historiska dimension utan ger begreppet en mer omfattande betydelse än vad Arendt gör. Hon talar om olika ”sorter”, pariagrupper vilkas tillhörighet i samhället är ifrågasatt, villkorad och vilka blir föremål för olika typer av åtgärder. Som ett exempel på andra med pariastatus anför Persson hur Auden i sin roll som homosexuell utvecklade pariastrategier för att överleva i ett samhälle där han inte var accepterad. Auden var ingen öppen, kämpande homosexuell. Han ingick skenäktenskap med Erika Mann och efter kriget tjänstgjorde han i den amerikanska armén.

Grunden för Perssons tolkning är ett avsnitt i Origins of Totalitarianism där Arendt utifrån Marcel Prousts skildring av Paris salonger jämför de homosexuellas och judarnas situation. Som föreställda bärare av laster och brott blir medlemmar ur grupperna föremål för den uttråkade societetens nyfikenhet. Att vara jude eller homosexuell öppnar således dörrar till salongerna. Lasten och brottet fascinerar men detta garanterar inte social acceptans utan kan slå över i sin motsats, vilket Dreyfusaffären och förintelselägren vittnar om.

Även om de homosexuella har en social ställning som liknar judarnas betraktar inte Arendt dem som en pariagrupp. I avsnittet om Proust kallar hon dem outcasts och ”inverterade”, men reserverar liksom i andra texter beteckningen paria för judarna. De homosexuella har inte heller någon historia av att vara paria i samma mening som judarna, vilket förmodligen är den avgörande skillnaden för Arendt. När Persson skriver om de homosexuella som en ”andra pariakategori” tycks hon vara medveten om detta. Hon understryker att homosexuella individer, till skillnad från judar, inte föds in i en familj som lär honom eller henne strategier för att hantera sin omgivning. Persson använder till och med citattecken när hon kallar de homosexuella pariafolk och verkar således vara den åtskillnad Arendt gör på spåren. Men Persson begränsar ändå inte pariakategorin på samma sätt.

Homosexualitet har praktiserats bland alla folk och klasser och har ömsom föraktats, ömsom accepterats. Det innebär att homosexuella som grupp inte har en historia av att ständigt ha hänvisats till lägre eller avskilda sysslor. Det är först när vi kommer till det sena 1800-talets samhälle som Arendt ser likheter mellan judarnas och de homosexuellas situation, men det gör inte homosexuella till en paria i den mening hon själv, Lazare och Weber lägger i uttrycket. Inte heller såg hon Auden som en paria. I sin minnesskrift beskriver hon honom som en man med svårigheter att hantera tillvarons praktiska sidor, men hon berör inte hans homosexualitet och omtalar honom aldrig som en paria.

Perssons sätt att tala om olika pariagrupper liknar mer hur vi i dag under beteckningen identitetspolitik samlar olika grupper som utifrån upplevda orättvisor och marginalisering ställer krav på erkännande. Identitetspolitiken omfattar en rad olika grupper: de svarta amerikanernas medborgarrättsrörelse, olika etniska grupper, kvinnorörelsen, HBTQ-rörelsen, fysiskt och psykiskt handikappade med flera. Persson använder inte uttryckligen begreppet identitetspolitik, men mycket tyder på att en identitetspolitisk läsning av Arendt har föresvävat henne. Det utrymme Auden får i boken blir då begripligt, liksom att ett avsnitt ägnas åt harlemförfattaren James Baldwin, som inte har någon känd relation till Arendt.

Perssons tolkning kan ändå sägas tillhöra kategorin produktiva missförstånd. Man kan självfallet ställa frågan om det är rimligt att se Arendt som en förelöpare till identitetspolitiken. För visst har Lazares medvetna paria, som Arendt såg som en förebild för sina egna livsval, något med identitet att göra. Och var inte hennes sionism ett slags identitetspolitiskt engagemang? Detta skulle kunna utvecklas till en intressant diskussion, som emellertid inte förs i boken. Man kan peka på åtminstone två punkter som gör att Arendt bara kan kallas identitetspolitiker med förbehåll.

Arendt var för det första sedan 1930-talet upptagen av den judiska historien, av antisemitismens uppkomst och sionismens betydelse. Både det politiska engagemanget och hennes intellektuella upptagenhet med judiska frågor kulminerar under 1940-talet, då hon slutligen kom i öppen konflikt med huvudströmningen inom sionismen. En del av detta arbete inkluderades i The Origins of Totalitarianism, men den fulla omfattningen av hennes engagemang kan man bäst följa i The Jewish Writings (2007), som Persson emellertid inte har använt sig av. Hon tar upp en del av Arendts artiklar om en judisk armé och ett avsnitt behandlar Arendts sista försök att i samband med Israels grundande engagera sig för den så kallade Magnes-gruppen, som förordade en binationell stat i form av en judisk-arabisk federation. Men boken ger ingen bild av i vilken omfattning judiska frågor och judisk politik upptog henne under denna period.

Arendts uppskattning av sionismen byggde på att hon menade att den hade inplanterat en viss självkritik i de assimilerade judarna och fört upp frågan om judarna som ett folk bland andra folk till en politisk nivå. Men hon var samtidigt oenig med den förenklade historieskrivningen om en evig kamp mellan kristna och judar, vilken hon menade blockerade för en möjlig samlevnad och egentlig analys av antisemitismen. Hon stödde uppbyggandet av den judiska kolonin i Palestina, men hennes sionism var inte nationalistisk och hon såg inte en judisk nationalstat enligt förebild från det europeiska 1800-talet som lösning på problemet med antisemitismen. Hon vände sig alltså mot dessa identitetspolitiska konsekvenser av sionismen och förordade i stället, i linje med Lazare, att det judiska folket skulle solidarisera sig med andra förtryckta folk. Pariabegreppet försvinner i samband med att hennes sionistiska engagemang upphör och judiska frågor inte längre upptar lika stor del av hennes författarskap.

För det andra finns en skillnad mellan Arendt och många av dagens identitetspolitiker i att hon inte ser det som självklart att den personliga identiteten är något politiskt. I en intervju från 1960-talet säger hon att det hade politisk betydelse för henne att vara jude när hon blev angripen för det, men inte en personlig. Arendt delar inte heller någonsin det identitetspolitiska intresse för kön och sexualitet som är utbrett i dagens samhällsvetenskap och humaniora. Det visar också Persson när hon tar upp Arendts ointresse för Simone de Beauvoirs Det andra könet. Arendt räknar sådant som individen är utan att själv ha valt det till det privata, inte som något som hör till det offentliga. I Människans villkor kritiserar hon att reproduktionen av livet blivit en politisk fråga i den moderna världen. Hon såg det inte heller som något märkligt att hon var den första kvinna som blev kallad till en ordinarie professur vid Princeton och uppvisade som kvinna både offentligt och i sitt privatliv anmärkningsvärt traditionella hållningar. Man kan förstås med dagens ögon se detta som begränsningar hos Arendt, som inte fullt ut uppfattar det privatas betydelse för det politiska. Eller så kan man fråga sig om det är en skillnad mellan den äldre, mer etablerade Arendt, som avvisar den personliga identitetens politiska betydelse, och den yngre som fortfarande identifierar sig med den medvetna parian?

Anders Ramsay är fil. dr i sociologi.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet