Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

1/2016

Tema: Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution. Omprövning av kapitalismen och dess historia i finanskrisens spår.
Konstarterna & medier
Fredric Bedoire
Den svenska arkitekturens historia 1000–1800
Norstedts | 456 s | Isbn 9789113067056
Recensent: Claes Caldenby
Arkitekturen som källmaterial till samhällets historia

Fredric Bedoires enmansföretag att skriva den svenska arkitekturens historia har resulterat i ett storverk, inte minst tack vare bildmaterialet. Stundtals blir framställningen emellertid litet katalogartad och djupare analyser hade varit att föredra. Bedoire har alltid fascinerats av hur arkitekturen har formats av olika krafter men man hade gärna sett att han uppehållit sig mer vid själva byggandets historia och relationen mellan byggherre, arkitekt och byggare.

Det är ett storverk Fredric Bedoire har genomfört med sin svenska arkitekturhistoria, ett bokstavligen tungt vägande verk i två band i stort format på sammanlagt över 900 sidor text och långt mer än tusen bilder. Det är också ett storverk att ensam ha gett sig på tusen års arkitekturhistoria, något ingen har gjort förut och där ett trevande försök för ganska många år sedan att organisera ett författarkollektiv strandade innan det ens kom igång.

Framställningen är kronologisk. Det första bandet omfattar tiden 1000–1800, det andra de senaste 200 åren. En av bokens allra största förtjänster, vid sidan av att den nu finns, är bildmaterialet. Det är väl valda, till stora delar äldre bilder av hög kvalitet. De följer nära texten och mycket av det som beskrivs finns också på bild. Ett ganska rikligt urval planer förtydligar vissa resonemang.

Ambitionen får nog sägas vara mer hellre än djupare. Det säger sig därmed självt att texten ibland blir rätt katalogmässig när exemplen staplas på varandra. Det säger sig också självt att verket väcker historiografiska frågor, det måste räknas till dess förtjänster. Det finns förstås aldrig bara ett sätt att skriva en sådan här historia, även om det nu lär dröja innan någon annan försöker. Jag ska återkomma till historiografin. Innan dess tänkte jag ta mig för att sammanfatta boken, men då välja bort alla exempel och hålla mig till hur de stora dragen tecknas.

Bedoires arkitekturhistoria börjar med Sveriges kristnande. Tiden kring millennieskiftet var av flera skäl än religionen ett förändringsskede. Gynnsamt klimat ledde till ekonomiskt överskott, jordbruket utvecklades till fastare bosättningar och hövdingesamhällena ersattes av en starkare centralmakt. Kyrkobyggandet i sten var något nytt, både till funktion och teknik. 30 av första kapitlets 35 sidor ägnas åt kyrkor i sten, ytterligare ett par sidor åt kyrkor i trä. Det mesta av vardagslivets trähus är borta sedan länge och den genomgripande omvandlingen av böndernas bygge från stora hallbyggnader till grupper av små timrade hus passerar nästan obemärkt.

Högkonjunkturen fortsatte fram till mitten av 1300-talet. Kyrkans byggande var styrt utifrån, av kopplingen till Rom men också av ett kulturellt inflytande från först Nordfrankrike och senare det nordtyska Östersjöområdet. Gotikens ljusfyllda skelettkonstruktioner och smala tornspiror som strävade mot himlen var del av en europeisk religiös väckelserörelse. Kontinentens mer lättarbetade sten fanns inte i Sverige utan här kom teglet att dominera som byggnadsmaterial. Kungamakten byggde borgar i kalksten eller gråsten, efter vad som fanns. De blomstrande städerna skapade bestående bebyggelsemönster men få bevarade byggnader. Ovanligt i ett europeiskt perspektiv och viktigt för Sveriges senare historia var de självägande svenska bönderna, men de lämnade inte många spår i arkitekturhistorien.

Det skulle i så fall vara i ”bonderepubliken” Gotland, strategiskt belägen i Östersjön och endast löst knuten till Sverige. Trots rikedom och tillgång på både sandsten och kalksten byggdes inte heller här i sten före kristnandet. De första gotländska stenmästarna skolades vid Lunds domkyrkas byggnadshytta och kom sedan, förutom kyrkor, att bygga stora gårdar för bondeköpmän. Gotland får ett eget kapitel liksom det danska Skåne. Det är arkitekturen inom Sveriges moderna gränser som är bokens ämne.

Med Vasakungarna övertogs kyrkans roll som ledande byggherre av kungamakten. Kloster och kyrkor revs för att ge byggnadsmaterial till slott och befästningar. Byggnadstekniken förändrades. Den tjocka medeltida skalmuren ersattes av slankare massiva tegelmurar som medförde större och mer regelbundet placerade fönster som mellan sig bildar ett system av murpelare. Stormaktstiden var en guldålder både ekonomiskt och kulturellt. Adeln byggde på ett halvsekel hundratalet storslagna palats, främst i Mälarlandskapen, ritade av inflyttade arkitekter från Tyskland och Frankrike. Städer byggdes ut och nyanlades med regelbundna rutnätsplaner och tidsenliga befästningar.

Reduktionen under Karl XI gjorde att adeln inte längre kunde fortsätta bygga. Under enväldet var det kungen som var byggherre och Nicodemus Tessin d. y. hans arkitekt, skolad i barockens arkitektur under fyra år i Rom och två i Paris. Branden 1697 gav Tessin uppdraget att återuppbygga Stockholms slott. Efter Poltava stannade slottsbygget upp och när det slutfördes var det i en ny politisk situation med rådet och riksdagen som uppdragsgivare och med riksvapnet, inte kungamonogrammet, som ornamentik. Till slottsbygget knöts också den blivande konstakademin och Sveriges första arkitektutbildning, kallad Kungliga Ritare-akademien. Frihetstidens nyttoinriktning satte spår i att lantbruksbyggnader i sten i träbesparande syfte fick skattelättnader. De uppländska vallonbrukens välordnade bebyggelse var en bild av en kalvinsk uppvärdering av arbetet.

När kyrkobyggandet kom igång igen från mitten av 1600-talet var det under det första dryga seklet till stor del i timmer, gärna i månghörniga former som gav stabilitet. Koloniseringen av Norrland följdes av ett kyrkobyggande, ofta med enkelt yttre och praktfullt målat inre. Den gustavianska nyantiken var ett uttryck för tidens vetenskapliggörande av arkeologin och konsthistorien. Nyttobyggen som broar, fyrar och inte minst utbyggnaden av varvet i Karlskrona blev arkitektuppgifter. Första bandet avslutas dock med historien om särlingen Alexander Witberg, vars gigantiska, men aldrig slutförda kupolkyrka i Moskva får stå som symbol för arkitekturens ambitioner att bygga för evigheten.

Andra bandet börjar med det tidiga 1800-talets ”stilla början mot ny tid”. Det saknades starka byggherrar men upplysningstiden hade lagt grunden för den nya tiden och ”freden, vaccinet och potäterna” ledde till en stark befolkningstillväxt på landsbygden. De vitputsade Tegnérladorna för växande församlingar blev Sveriges andra stora kyrkobyggnadsepok. I städerna byggde borgarna enkla panelade trähus. Göta kanal och Karlsborgs fästning var väldiga infrastruktursatsningar ledda av fortifikationsingenjörer i Karl XIV Johans militariserade samhälle. Kring det tekniskt avancerade bygget av Nationalmuseum i Stockholm, en ny typ av offentlig institution, från 1840-talet och 20 år framåt, uppstod en strid mellan de akademiutbildade arkitekterna och ingenjörerna, där de senare segrade. 1877 flyttades arkitektutbildningen från Konstakademin till tekniska högskolan.

På 1850-talet lyfte så industrialiseringen Sverige. Städerna växer på ett halvsekel från 10 till 20 procent av hela befolkningen. Engelsk teknologi byggde textilfabrikerna medan bryggerierna något senare baserades på tysk teknik och tegelarkitektur. Göteborg var mer öppet än Stockholm för den nya tiden och det var från Göteborg som järnvägen till Stockholm började byggas. I en annan ände av industrialiseringen byggdes den första affärsbanken, ritad 1860. En rad nya institutioner som vi i dag tar för givna i städerna tillkom: sjukhus, ålderdomshem, skolor, kaserner, fängelser, men också museer, teatrar, universitet och bibliotek, allt i stora anläggningar organiserade efter Beaux-Artsskolans effektiva planmetodik. Frikyrkorna tilläts bygga sina stora hus som sökte andra förebilder än statskyrkans nygotik. Det sena 1800-talet kunde från en ekonomisk höjdpunkt överblicka historien och ägna sina krafter åt att pånyttföda det förflutna. 1900-talet skulle i stället söka en ”egen stil sprungen ur ändamålsenligheten”.

Det tidiga 1900-talet samlar Bedoire under rubriken ”Jugendepoken”. Därmed betonar han de internationella förebilderna och tonar ner det föregivet svenska i nationalromantiken. Det är en period av motsättningar i samhället där, menar han, etablissemanget önskade komma från den alltför iögonfallande monumentaliteten, vilket sammanföll med arkitekternas önskan att frigöra sig från den akademiska stilarkitekturen. ”Kapitalismen har sällan varit så synlig i arkitekturen som under första världskriget och 1920-talet, möjligen om man bortser från årtiondena kring år 2000”, skriver Bedoire i en överraskande skarp formulering av förhållandet mellan ekonomi och kultur.

Under det tidiga 1900-talet väcker svensk arkitektur för första gången sedan Tessin d.y. internationell uppmärksamhet. Det funktionalistiska genombrottet kring 1930 förklaras med en generation arkitekter som fått ett friare förhållande till klassicismen. Till det kom en pessimism över det ekonomiska sammanbrottet 1929, förenat med en politisk radikalitet hos många arkitekter. Det sociala bostadsbyggandet, HSB och Kooperativa Förbundet blir viktiga faktorer i den svenska utvecklingen som manifesteras i Stockholmsutställningen 1930 och som mognar till den svenska medelvägen i det sena 30-talet.

Den första efterkrigstidens arkitektur beskrivs som humanistisk och som resultat av denna ”kulturella mognad”. De bostadssociala insatserna var ”märkliga” och präglade av en optimism som saknades inom andra områden av kulturen. Tyska influenser ersattes av anglosaxiska i grannskapsplaneringen. ”The New Empiricism” var en arkitektur av funktionsstudier och närmast nationalromantisk materialkänsla. Inte bara bostäder utan också inlevelsefulla fabriksmiljöer och trädgårdsarkitektur blev viktiga uttryck för tiden.

1950-talsmodernismen var en ”framgångens tid” med en snabbt växande konsumtion. Höga hus byggdes med förebilder från USA. Bostadsprojekten växte i skala. Genomgripande saneringar och helt nya trafiklösningar för den expansiva bilismen omvandlade innerstäderna i städer som Gävle och Västerås, för att inte tala om Stockholms city. Kapitlet avslutas med en genomgång av kyrkorna, ”de inåtvända mästerverken”, av arkitekter som Celsing och Lewerentz. Förorternas ”småkyrkor” blev den tredje stora kyrkobyggnadsepoken i Sverige. 400 kyrkor byggdes på 25 år.

Framgångarna fortsatte in i 1960-talets rekordår med miljonprogrammets ”exceptionella” bostadsbyggande och en snabbt växande offentlig sektor. Byggandet blev en alltmer svårstyrd teknisk apparat. Framgången tog en ände i 1968, inledningen till ”västerlandets stora kris”. Men krisen var också en radikalisering, från du-reform till medbestämmandelag. Arkitekturen under postmodernismens 1970- och 1980-tal sökte sig till brukarplanering, ekologi och ickehierarkiska arbetsmiljöer. Byggnadsvård och restaurering blev en viktig arkitektuppgift.

Bokens sista kapitel, om tiden 1990–2015, har rubriken ”Nyliberalism och globalisering”. Den statliga bostadspolitiken lades ner och bostadsbyggandet föll snabbt. Inte en bättre livsmiljö för alla utan kapitalets ”manifestationsbyggen” och ”elitistiska rikemansvillor” var nu det som gällde. Tidskriften Arkitektur får sig en känga för att ge ”allt större utrymme åt det reklammässiga och spektakulära”. Bedoires bok hänger på med en långt större andel färgfoton. Gert Wingårdh speglar tiden bäst och ägnas fem sidor (Tessin d. y. fick 20). Den svenska arkitekturens historia avslutas ändå med några sidor om Johan Celsing, ”den sofistikerade konstnärsarkitekten”. Den ”stora” arkitekturen (citattecknen är Bedoires) söker sig till det eviga, precis som tusen år tidigare. I den retoriska figuren sluts boken.

Historiografi handlar om hur man kan skriva historia. Så vad slags historieskrivning är Bedoires stora arbete? Och skulle man kunnat tänka sig att göra det annorlunda? Förordet ger några ledtrådar att börja nysta i. Bedoire har alltid fascinerats av hur olika krafter format arkitekturen, säger han. Det byggda är ett källmaterial till samhällets politiska, ekonomiska, religiösa och sociala historia, ibland kanske det enda vi har. Hans yrkesliv som arkitekturhistoriker börjar kring 1970, i en brytningstid som Anders Åman då beskrev som ”arkitekturhistoria, men inte monumenthistoria”. I sin avhandling från 1974 om arkitekten Gustaf Wickman distanserar sig Bedoire från konstvetenskapens ”traditionellt formalestetiska inriktning”. På ett för tiden, och faktiskt fortfarande, originellt sätt fördjupar han sig i arkitektyrkets organisatoriska och ekonomiska villkor. I sin stora bok Bankbyggande i Sverige (1981) tar Andersson och Bedoire det för 1970-talet typiskt breda, socialhistoriska greppet om en byggnadskategori. Men några år senare är de del av en omsvängning tillbaka till den ”stora” arkitekturen med praktverket Svensk arkitektur – Ritningar 1640–1970 (1986).

Hur placerar då Den svenska arkitekturens historia in sig mellan polerna byggnadskategorier och stor arkitektur? Den är inte entydigt det ena eller andra, vilket jag nog skulle vilja beskriva som en ”kulturell mognad”, för att parafrasera Bedoire. Det referat av boken jag gett här tar ju fasta på förhållandet arkitektur-samhälle så som det beskrivs i boken. Därmed är det inte rättvisande för det intryck hela läsningen ger. Som det är nu blir det stundtals väl mycket katalogartade konstvetenskapliga arkitekturanalyser för min smak. Färre och djupare exempel kunde ha rått viss bot på det. I första bandet är det även litet mycket av det förlagsbranschen kallar KK-historia, inte kungar och krig men väl kungar och kyrkor. Jag skulle nog vilja säga att jag hade hoppats på ännu litet mer av en byggandets historia, om relationen byggherre-arkitekt-byggare i termer av ekonomi och makt. Men jag har full förståelse för att forskningsunderlaget för en sådan bredare arkitekturhistoria ännu till stor del saknas.

Det leder vidare till en annan historiografisk fråga. I förordet skriver Bedoire att i det långa perspektivet framstår det som tydligt att Sverige är ”en del av västvärlden snarare än en unik kultur”. Men någon mening senare tar han halvt tillbaka det och säger att det inte utesluter ”en nationell särart som betingats av klimat, ekonomi, politik och sociala villkor”.

Också detta både-och är väl en kulturell mognad. Men jag skulle ändå vilja framkasta tanken att den svenska 1900-talsarkitekturen, och inte minst dess arkitekturhistorieskrivning, i en internationell jämförelse har haft ovanligt mycket av det breda perspektiv jag här har efterlyst. Både Gregor Paulssons originella, och problematiska, Svensk stad och 1970-talets våg av böcker om byggnadskategorier är exempel på det. Och det är inte så överraskande i ett ovanligt jämlikt samhälle. Bedoire är inne på detta i sin sympatiska beskrivning av 1940-talet och i sin kritik av nutiden, men han avstår från att ta ut de svängarna.

Till sist en kommentar till det Bedoire säger allra sist i förordet om att en pådrivande faktor bakom skrivandet varit arkitekturhistorieämnets alltmer marginaliserade plats både på arkitektutbildningarna och på universiteten. Det finns ett sådant problem, som arkitekturhistoria delar med andra humanistiska ämnen i ett historielöst och effektivistiskt samhälle med ibland nedslående likheter med 1960-talet. Men ändå vill jag säga, utifrån egna erfarenheter av både folkbildning och arkitektutbildning, att arkitekturhistorieämnet har en stor och bred lockelse och en självklar relevans för arkitektarbetet. Det visar inte minst utgivningen av Bedoires storverk.

Claes Caldenby är arkitekt och professor emeritus i arkitekturens teori och historia vid Chalmers.

 

– Publ. i Respons 1/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet