Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.
Filosofi & psykologi
Reza Aslan
Upprorsmakaren
Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus
Weyler | 396 s | Isbn 9789187347344
Recensent: Cecilia Wassén
Aslan hittar den Jesus som han bestämt sig för att finna

Aslan kritiserar forskare för att skapa en Jesus de själva vill se och som är en spegelbild av dem själva men det är precis vad han har gjort. Han letade efter en revolutionär och fann en sådan. En ouppmärksam läsare kan få intrycket att boken är nydanande men av fotnoterna framgår i hur hög grad Aslan bygger på tidigare forskning. Andra nytestamentliga forskare har lyckats betydligt bättre med att förstå det judiska samhället på Jesus tid och hans person och verksamhet.

Reza Aslans bok om Jesus har översatts till mer än 15 språk. Författaren har en PhD i religionssociologi och undervisar i ”creative writing” vid University of California. Han har skrivit ett par populärvetenskapliga böcker om islam och islamisk extremism, vilka sålts i stora upplagor (den senaste är Beyond Fundamentalism – Confronting Religious Extremism in the Age of Globalization 2010). Han är alltså inte doktor i Nya testamentet eller Hebreiska bibeln (Gamla testamentet).

Noterna är grundliga och visar på bredd i inläsningen. Men ibland blir det mycket tydligt att han inte behärskar de olika ämnen han skriver om. Några uppenbara felaktigheter och märkliga påståenden bör nämnas direkt: Herodes den Stores påkostade utbyggnad av templet blev inte klar under hans levnadstid (död 4 före vår tideräkning), som Aslan hävdar utan pågick ända till 64 vår tideräkning enligt Josefus. Valutan som användes i templet var inte ”hebreiska sikeln” utan sikel från Tyros. Det står ingenting ”i Bibeln” om att just menstruerande kvinnor ”sänktes i vatten för att renas” (se 3 Mos 15:19-24). Esseer hade inte som praxis att ta hand om ”prästsöner” utan om barn i allmänhet enligt Josefus. Förhänget i templet kunde aldrig ha ”fläckats med blod från tusentals offer”, eftersom det hängde långt ifrån altaret som stod ute på prästernas förgård. Prästerna samlade inte in den romerska skatten. Aslan gör vidare en poäng av att evangelierna är skrivna på grekiska, vilket han beskriver som ”hedningarnas språk”, ”de orenas språk” och ”segrarnas språk”. Detta är gravt missvisande, eftersom judar runt om i romarriket skrev religiös litteratur på grekiska och översättningen av de heliga skrifterna till grekiska (Septuaginta) aktades högt.

Mer problematiska är uttalanden om militära slag från israeliternas fornhistoria. Med hänvisningar till beskrivningar i 5 Mos och Josua om den israelitiska härens massaker och förstörelse av städer vid intåget i Kanaan skriver han: ”ändå fick denna stam, som gjutit så mycket blod för att rena det Förlovade landet från alla främmande inslag så att den kunde härska över det i sin Guds namn…” Det låter onekligen som att han ser dessa skildringar som historiskt baserade medan forskare sedan lång tid tillbaka påvisat motsatsen.

Aslan förklarar helt riktigt att evangelierna inte är ögonvittnesskildringar utan vittnesbörd från olika Kristus-troendes församlingar och att de skrevs anonymt. Vidare berättar han att han främst använder sig av Markus och Q-källan (som ligger till grund för stycken ur Matteus och Lukas) eftersom de är äldst. Som många forskare daterar han Markus till cirka 70 v.t. och Q något tidigare. Trots detta kan han använda Jesus-ord från det mycket senare Johannesevangeliet, vilket ter sig märkligt. Han introducerar kort den svåra politiska situationen för judarna i Romarriket under Jesus tid och förklarar från början att Jesus var en ”revolutionär judisk nationalist” som sedermera förvandlades av kyrkan till en ”fridsam andlig ledare utan intresse för jordiska angelägenheter”. Det är alltså denne revolutionär som döljer sig bakom texterna som Aslan ska gräva fram, befriad från den kristna teologiska överbyggnaden. Här ska framhävas att nytestamentliga forskare i snart 200 år forskat om den så kallade historiske Jesus genom att särskilja mellan de traditioner som troligen kan gå tillbaka till Jesus och det som senare lagts till och konstruerats av kyrkan. Aslan går därför in i en lång forskningstradition som förvånansvärt få känner till.

Ett tema som genomsyrar boken är övertygelsen om att tempelprästerna var korrumperade. Aslan förklarar att templet hade en unik ställning inom judendomen och sågs som Guds boning. Offerkulten var central inom den judiska religionen och sköttes av ett stort antal präster, men enligt Aslan verkade dessa främst för egen räkning när de tog emot tionden och offerdjur. Han räknar upp olika inkomstkällor för prästerna och drar slutsatsen: ”då ser man lätt varför så många judar betraktar hela den prästerliga adeln, och i synnerhet översteprästen, som ingenting annat än en hop giriga ’lyxälskare’ för att citera Josefus”. Han nämner inte att Josefus kritik av prästerskapet, som denne själv tillhör, främst handlar om tiden före revolten 66 v.t. och att han för det mesta prisar prästerna.

Aslans negativa omdöme rör även försäljarna och pengaväxlarna i templet, vilka utförde nödvändiga arbeten för att kulten skulle fungera, vilket Aslan också medger. Dessa kallar dock Aslan för ”sjabbiga” och han beskriver hur de låg på lur och väntade på pilgrimer. Vi får veta att folket var hårt pressat av skatter till Rom och tionde till prästerna. Det är svårt att rekonstruera hur människors ekonomiska situation såg ut i Galileen för 2000 år sen, men det ekonomiska förtryck som Aslan beskriver verkar något överdrivet.

Kort introducerar Aslan personen Jesus och behandlar födelseberättelserna i Lukas och Matteus. Han förklarar korrekt varför dessa skildringar inte är historiska och varför de förlägger Jesus födelse till Betlehem i stället för Nasaret, där Jesus troligtvis föddes. Han fokuserar särskilt på staden Sepforis som låg ett par timmars vandring från Nasaret och som Herodes Antipas höll på att återbygga under Jesus tid. Aslan tar för givet att Jesus och hans bröder arbetade som snickare där, vilket naturligtvis är möjligt. Hur detta – om det alls hände – påverkade den unge Jesus kan vi inte veta. Men det hindrar inte Aslan från att rekonstruera hur Jesus där ”måste med egna ögon ha sett hur klyftan mellan de orimligt rika och de skuldtyngda fattiga vidgades”. Det var alltså här Jesus utvecklade en revolutionär syn som framför allt vände sig mot de rika.

Bokens första del avslutas med en ingående skildring av det politiska styret, framväxandet av judiska gerillarörelser och händelser som ledde fram till det stora upproret mot Rom 66–70 och dess eftermäle. Bitvis glänser analysen och man anar att Aslans starkaste forskningsområde är just religiösa och politiska konflikter, även om detaljer kring kriget ter sig mindre relevanta för att förstå Jesus tid. Han återberättar Josefus beskrivning av hur de sista revolutionärerna begick självmord i fortet Masada vid Döda havet. Ibland, som här, är det frustrerande hur okritiskt Aslan använder sina källor. Han nämner inget om att forskare ifrågasätter historiciteten bakom legenden och han återger ledarens tal till folket före dådet. Bara i noterna får vi reda på att Josefus naturligtvis själv skrivit ihop talet; men hur kan Aslan då samtidigt hävda att ”talet hade önskad verkan”?

Bokens andra del behandlar Jesus verksamhet. Aslan inleder prologen med en kort beskrivning av Jesus våldsamma agerande i templet, en händelse som Aslan ser som en nyckel för att förstå Jesus verksamhet. Därmed tar han samma grepp som E.P. Sanders i Jesus and Judaism (1985), en klassiker som tyvärr inte förekommer i Aslans bibliografi. Hade han läst den hade han kanske fått en mer nyanserad bild av prästerskapet och templet. Uttalandena om översteprästen är anmärkningsvärda. Enligt Aslan uppfattar Jesus översteprästen som en ”inkräktare som ockuperade Guds tempel”. Vidare: ”Det är översteprästen Kajafas, som blev den ledande anstiftaren av intrigen för att få Jesus avrättad just för att han hotade templets auktoritet”. En troligare anledning är att Kajafas var orolig för att Jesus skulle tända en revolutionär gnista under påsken, när Jerusalem var sprängfyllt med pilgrimer. Upplopp resulterade alltid i massakrer på judar.

Aslan ger en nidbild av tempelkulten: ”De bönder och hantverkare som lyckades skrapa ihop så mycket pengar att de kunde ta sig till Jerusalem vid högtiderna fick finna sig i förödmjukelsen att överlämna sina torftiga offer till välbärgade tempelpräster, som mycket väl kan ha ägt den jord som dessa människor slet ont på.” Att människor skulle känna sig förödmjukade i templet är fria spekulationer. Kunde de inte känna glädje och stolthet över att få tjäna Gud? Aslan spekulerar att prästerna behöll sitt monopol genom att utesluta orena från att komma in i templet. Han hävdar också att Jesus som helade de orena ”trotsade dessa regler” och ”satte själva idén med ett prästerskap ur spel”. Jesus ersatte dessutom ”det kostsamma offer av blod och kött som templet kräver med sina avgiftsfria helbrägdagörelser och andeutdrivningar”. Detta är en besynnerlig tolkning; det finns inget som tyder på att Jesus helade människor som en protest mot templet. Han uppmanar ju till och med en helad spetälsk att gå till templet och ”ge det offer för din rening som Mose har bestämt” (Mark 1:44). Tempelaktionen är svårtolkad. Många menar att Jesus symboliskt profeterade om dess förstörelse (jämför Mark 13:2) och återuppbyggnad av Gud. Andra menar att han protesterade mot någon aspekt av kulten, såsom försäljningen av djur på tempelområdet, inte mot kulten i sig som Aslan hävdar.

Aslan hävdar helt riktigt att Jesus levde efter de judiska lagarna men gav dem sin egen tolkning. Hur går då detta ihop med att han vände sig mot tempelkulten som i högsta grad påbjuds i Moses lagar? Aslans vinklade kritik mot tempelprästerna och kulten vittnar om okunskap om tempel i antiken. Det var självklart att man offrade djur till gud/gudarna; debatterna och kritiken bland judar handlade om hur man bäst gjorde detta. Aslans beskrivning av hur renhet/orenhet fungerade i judendomen är anakronistisk och vittnar om en modern västerländsk syn. Att dela in saker, människor och platser i kategorierna rent och orent samt heligt och profant var grundläggande i den antika världsbilden. Det handlade inte om att utestänga orena människor från templet för att bibehålla prästers makt som Aslan tror, utan om att bevara templets helighet som kom från Guds närvaro. Orenhet fick inte komma i kontakt med det heliga; även orena präster höll sig borta.

Jesus huvudbudskap handlade om Guds rike. Det är ett mångbottnat begrepp som är omdebatterat bland forskare. Aslan sällar sig till den skara forskare som hävdar att han predikade om ett kommande Guds rike på jorden. Det handlade om en ”inre omvandling”, en ny världsordning och om en tid då Gud skulle regera och döma de orättfärdiga. Budskapet manar till revolution. Samtidigt poängterar Aslan att Jesus budskap om riket inte är eskatologiskt; det handlar inte om jordens undergång utan om nutiden. Diskussionen saknar skärpa och Guds roll i det hela förblir oklar. Att ställa ”tidens slut” i motsats till ”nutiden”, som Aslan gör, väcker misstankar om att han inte riktigt förstått det apokalyptiska perspektivet, som innebär att sluttiden är nu. Eftersom många framstående historiska Jesus-forskare hävdar att Jesus var just en apokalyptisk profet borde han bemött deras argument mer på djupet än han gjort. I vilket fall är Jesus inte en ”våldsbenägen revolutionär som ville ha ett väpnat uppror” – om än ingen pacifist.

Bokens tredje del handlar om den tidiga kyrkan och dess bild av Jesus. Här framträder en Paulus som starkt bidrog till att skapa kristendomens ”falska” porträtt av Jesus som en upphöjd gudomlig person. Beskrivningen av hur synen på Jesus ändrades radikalt efter hans död stämmer naturligtvis. Däremot bör man ifrågasätta Aslans tes om att Paulus gav upp lagen och sin judiska identitet. Alltför lättvindigt avfärdar han forskares försök att ”rädda Paulus” till judendomen, med vilket han anser den tämligen vanliga uppfattningen att Paulus riktade sitt lagfria evangelium till icke-judar, inte till judar (som skulle fortsätta att hålla lagarna).

Den nyare ”radikalare” tolkningen (till exempel Mark Nanos) om att Paulus predikan är alltigenom judisk och att han själv håller de judiska lagarna tar han inte upp alls. Inte heller nämner han forskare som Alan Segal som visar hur Paulus kristologi bygger på judiska idéer, utan konstaterar att ”hans [Paulus] uppfattning om Jesus är så extrem, så långt bortom allt acceptabelt judiskt tänkande”. Då han diskuterar den tidiga kyrkan i Jerusalem skiljer han mellan ”kristna” och ”judar” och använder termen ”kristendom”, vilket är problematiskt; de kristus-troende utgör på denna tid fortfarande en del av judendomen.

Aslan beklagar sig över att forskare ofta skapar en Jesus de själva vill se som blir en spegelbild av dem själva. Det är tydligt att Aslan gjort precis likadant: han letade efter en revolutionär och fann en. Boken är lättläst även om dispositionen är rörig. Översättaren Margareta Eklöf har lyckats att återge ett bra flöde i texten. Däremot borde hon ha undersökt etablerade svenska termer för dokument från Dödahavsrullarna, i stället för att improvisera – det har blivit helt galet. Man studsar också över vissa uttryck som förhoppningsvis tillhör översättningsmissar (?): Qumran ligger inte på en ”bergstopp” och prästerna i templet ”skrålar” väl inte lovsånger?

Om läsarna inte läser de utförliga slutnoterna (som utgör 75 sidor av boken) där författaren engagerar sig i den pågående debatten i olika frågor, är risken stor att de får intrycket att Aslans forskning är nydanande. Det är den inte. Han ger en populärvetenskaplig skildring av ett viktigt ämne som många andra gjort före honom. Aslans skildring av Jesus uppvisar stora och beklagliga brister, av vilka svartmålningen av de judiska prästerna och templet framstår som den mest stötande. Flera nytestamentliga forskare har gjort ett betydligt bättre jobb än Aslan att söka förstå det komplexa judiska samhället på Jesus tid och rekonstruera Jesus person och verksamhet samt presentera sina forskningsresultat på ett tillgängligt sätt. På engelska finns den populärvetenskapliga boken The Historical Figure of Jesus (1993) av den i mitt tycke viktigaste nytestamentliga forskaren under 1900-talet, E.P. Sanders. Boken finns med i Aslans bibliografi men han tycks tyvärr inte använt sig av den. Paula Fredriksen har också skrivit en utmärkt bok, Jesus of Nazareth: King of the Jews (1999), och det finns andra. Dessa finns dock inte översatta till svenska. Förhoppningsvis väcker Reza Aslans bok nyfikenhet hos läsare så att många fortsätter läsa andra böcker om den historiske Jesus och antik judendom. Det vore synd om Aslans tolkning av Jesus får stå oemotsagd.

Cecilia Wassén är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.

 

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet