Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Politik & samhälle
Håkan Forsell
Bebodda platser
Studier av vår urbana samtidshistoria
Arkitektur Förlag | 319 s | Isbn 9789186050832
Recensent: Erik Persson
Att avläsa den byggda miljöns sega struktur

En röd tråd i de texter som Håkan Forsell samlat i denna volym är vikten av att lyfta fram vardagsbaserade erfarenheter av urbana miljöer. Texterna är försök att spåra kulturella, sociala och ideologiska processer i städerna. Forsell har en god förmåga att göra små analytiska nerslag men det är ändå i de längre texterna som det bränner till allra mest.

Under min läsning av historikern och stadsforskaren Håkan Forsells artikelsamling Bebodda platser – Studier av vår urbana samtidshistoria kommer jag att tänka på detta citat av den tyske kulturfilosofen Walter Benjamin. I boken samlar Forsell essäer och artiklar från tidningar och tidskrifter som Dagens Nyheter, Arkitektur, Fronesis och Respons från de senaste åren och därtill ett antal inlägg av varierande längd från den egna bloggen Arbetsbok, som jag under de senaste åren läst med hyfsad regelbundenhet. En röd tråd som löper genom många av dessa närmare 70 texter, grupperade under rubriker som ”Global Urbanism”, ”Svensk stad”, ”Det talande rummet” och ”Stadskulturens former”, är just vikten av att lyfta fram den lokala, vardagsbaserade erfarenheten av stadsdelar och urbana miljöer. I en tid när allt fler stadsutvecklingsfrågor tycks handla om att skapa attraktivitet och säljbara färdigtuggade identiteter, om det så gäller en hel stad, en stadsdel i omvandling eller ett nybyggt bostadshus, pläderar Forsell i stället för det urbanas mångtydiga former, brukarens levda erfarenhet och relation till platser och miljöer. Så till exempel i relation till dem som i dag vill göra stora ingrepp i de miljonprogramsmiljöer som inte stämmer överens med dagens urbana ideal: ”kanske är det först nu som många av de förorter som byggdes under 1960- och 1970-talen blivit orter av tillhörighet för många människor”.

Som Forsell visade i sin artikel om staden som ”Tillväxtmotor eller räddningsflotte?” (Här benämnd ”Urbanforskningen – Mellan samhällskritik och entreprenörskap”) publicerad i Respons (nr 5/2012) har stadsutveckling under de senaste åren blivit Big business. Det är Staden som skall få vikande tillväxtkurvor att peka uppåt igen och där de vagt definierade och inte sällan sinsemellan konfliktfyllda målen om ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet skall få sin lösning.

Framför allt är texten en uppgörelse med den entreprenöriellt inriktade urbanforskningen som sett dagens ljus under den senaste tioårsperioden. Med enkla och globalt allmängiltiga recept på hur man skapar framgångsrika städer har författare som Richard Florida, Jeb Brugmann och Edward Glaeser blivit gurus med stjärnstatus för stadsplanerare och politiker världen över. Det stora problemet med dessa författare är enligt Forsell det generaliserande perspektivet, ignorerandet av lokala kontexter och utslätande av skillnader mellan städer i Europa och Nordamerika och andra delar av världen. Därtill går dessa författare, med en inte sällan svag teoretisk och empirisk grund, emot mycket av den urbanforskning som tvärtemot visat att de senaste decenniernas globala stadsutveckling skapat allt större sociala polariseringar och slitningar i många städer och att tillväxten i de städer som lyckats i den entreprenöriella ekonomin knappast har skapat några utlovade trickle down-effekter.

Staden som bild och varumärke, där en materiell och grundläggande infrastruktur kommer allt längre ner på prioriteringslistan, exemplifieras med all önskvärd tydlighet i texten ”Avfallet och skyskrapan”. Här lyfter Forsell fram det absurda i hur Dubai, med sina skinande skyskrapor och uppmärksamhetstörstande byggnadsprojekt, inte har ett avloppssystem. I stället transporteras avföringen från stadens 1,4 miljoner invånare bort med tankbil ut till ett underdimensionerat reningsverk utanför staden. Och eftersom förarna till tankbilarna får betalt per körning är det inte helt ovanligt att lasten i stället helt enkelt dumpas ute i öknen. Den två minuter lång Youtube-videon ”The poop snake”, som illustrerade Forsells ursprungliga blogginlägg, med en oändlig karavan av tankbilar i väntan på att få tömma sin last, blir en tragikomisk och skrämmande illustration till hur den offentliga sektorn och dess investeringar i basal infrastruktur nedprioriteras inte bara i Dubai utan också i andra städer runt om i världen. Under den kraftiga utbyggnaden av europeiska och nordamerikanska städer under 1800-talet var vatten och avloppsledningar ett grundläggande fundament som sedan kompletterades med el- och gasledningar och spårburen kollektivtrafik. Men i dag är underhållet av dessa strukturer konstant eftersatta och ingen verkar vilja tänka på de offentliga investeringar som skulle behövas för att upprätthålla dessa idag oftast sekelgamla strukturer.

I inledningen till boken skriver Forsell om hur han startade sin blogg Arbetsbok ur en känsla av rastlöshet inför å ena sidan den akademiska världens stelbenthet med fokus på forskningsansökningar, mätbarhet, bibliometri och publiceringsstrategier, och å andra sidan de akuta politiska problem som många städer står inför. Bloggen blev ett sätt att öppna upp dörren till omvärlden, att göra forskningen mer politiskt relevant och att skapa ett utrymme för de små berättelserna och fantasierna om städer och stadsliv. På bloggen och i texterna som nu sammanställts i Bebodda platser rör sig Forsell ledigt mellan humanistiska och kulturvetenskapliga läsningar och en mer materiell ingång till det byggda landskapet och den arsenal av juridiska, ekonomiska och politiska ramverk, som präglar och historiskt sett har präglat bostadsmarknaden, byggsektorn och stadsplaneringen. Ställda bredvid varandra blir texterna olika försök att visa hur kulturella, ideologiska och sociala processer kan avläsas ur den byggda miljöns sega strukturer – även här är det förstås svårt att inte tänka på Benjamin. Bokens artiklar rör sig alltså mellan stort och smått, mellan Big Bag-säckar som symboler för Den nya staden, läsningar av tv-serier som The Wire och Mad Men, till varför sträckningen av Stockholms, Berlins och Prags tunnelbanenät ser så fundamentalt olika ut och hur det kan tänkas påverka livet i dessa städer.

Problemet med denna typ av artikelsamlingar är ofta att det riskerar att bli en hel del upprepningar och omtuggningar när texter publicerade över ett antal år läggs bredvid varandra. Här upplever jag dock föga av det problemet; dels är det verkligen en imponerande bredd av ämnen som tas upp i bokens artiklar, dels lyckas Forsell allt som oftast ge nya ingångar i texter som ligger nära varandra. Däremot kan det kännas av att vissa av de kortare texterna ursprungligen publicerats som blogginlägg och att de kanske kom bättre till sin rätt i den kontexten. Ibland fungerar de korta texterna alldeles utmärkt som små skisser och blixtbelysningar över ett urbant kulturellt eller socialt problem eller fenomen, men ibland kan de kännas väl kortfattade och abrupta, en känsla av att ”detta hade jag velat veta så mycket mer om!”. Samtidigt finns det förstås en poäng i att samla dessa många gånger viktiga texter på ett ställe och de kortare texterna kanske skall ses som en uppmaning för läsaren och forskaren att plocka upp tråden och själv ta sig an de tankegångar och problem som upplevs som ännu outvecklade.

Även om Forsells har en skarp förmåga att göra små analytiska nedslag i olika typer av stadsmiljöer och utifrån en film, en kort stadsvandring eller en gammal stads- eller infrastrukturplan belysa ett intressant urbant fenomen och sätta in det i en historisk och kulturell kontext, är det ändå i de längre texterna, när han närmar sig de mer handfasta frågorna som det bränner till som mest. Så inte minst i diskussionen om de senaste decenniernas omvandlingar av bostads- och fastighetsmarknaderna runt om i världen, i de historiska perspektiven på den svenska bostadsmarknaden och framväxten av den så kallade finansurbanismen, där lokala bostadsmarknader i allt högre utstäckning blivit brickor i den globala finansvärldens högriskspel. Med tydlighet visar Forsell också hur de senaste decenniernas skenande segregation och bostadsbrist, inte minst i Stockholm, som politiker med bekymrade miner sig vilja göra något åt, naturligtvis varit frukten av politiska beslut och finansiella ramverk. Lägg därtill att förslag om införandet av marknadshyror knappast skulle vara någon mirakelmedicin för att få fart på byggandet av billiga hyresrätter, utan tvärtom göra hyresnivåerna högre för alla och ytterligare driva på segregationen.

Så visst skapar läsningen av Bebodda platser – precis som läsningen av Forsells blogg – en lust att lägga örat mot asfalten i både min egen stad och i städer jag besöker för att ta del av de byggda miljöernas mikrokosmos. Men framför allt skapar läsningen också en förhoppning om att Forsell i nästa bokprojekt ska ta ett större grepp runt frågor om gentrifiering, segregation och den bostadspolitiska utvecklingen. Hans breda beläsenhet och goda argumentationsförmåga behövs mer än väl i den svenska stadsbyggnadsdebatten.

Erik Persson är doktorand vid Institutionen för kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet