Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.
Historia
Anders Wästfelt
Att bruka men inte äga
Arrende och annan nyttjanderätt till mark i svenskt jordbruk från medeltid till idag
Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande skandinaviens historia. Handlingar del 35–36 | 220 s | Isbn 9789186573355
Recensent: Janken Myrdal
Detaljstudier lyfter fram komplexiteten

Flera av de medverkande i denna antologi har specialstuderat arrendeförhållandena på lokal nivå och då visar det sig att förhållandena var mer komplexa än de kan te sig ur ett övergripande perspektiv. Boken visar att en hel del har gjorts inom forskningsområdet men också att mycket återstår.

Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien har en omfattande bokutgivning om de areella näringarnas historia. I enlighet med akademiens syfte kopplas ofta de historiska frågorna till de dagsaktuella. Den antologi som här recenseras behandlar arrenden, således mark som hyrs ut för att brukas.

Antologin har ett tjugotal bidrag, varav knappt hälften berör de senaste årtiondena medan de övriga har en historisk inriktning. I titeln anges att tidsperioden omfattar medeltiden, men överensstämmer inte helt med innehållet. Medeltidens storgods och omvandling efter krisen med befolkningsnedgång efter mitten av 1300-talet berörs nästan inte alls. I stället behandlar de historiska bidragen tiden från 1700-talet fram till början av 1900-talet.

Flera av de historiker och historiska geografer som medverkar redogör för exempel, byar eller gårdar eller andra lokaler som de specialstuderat. Här framträder – som så ofta när man går ned i detalj – att förhållanden var mer komplexa än de man ser om utvecklingen betraktas från ett övergripande perspektiv. Den klassiska bilden av självägande skattebönder samt landbor (motsvarande arrendatorer) åt kronan respektive adeln (frälset) visar sig ha andra dimensioner.

Jonas Lindström redogör för de skattebönder, det vill säga i princip självägande bönder, vilka hade egna arrendatorer. Skattelandbor var i princip förbjudet av staten från 1500-talets mitt och ett par hundra år framåt. Tanken var att staten skulle ha hela överskottet, i form av skatt, från de gårdar som var självägande. Om en skattebonde arrenderade ut en gård skulle en del av överskottet gå till den som arrenderade ut och inte till staten, vilket enligt detta synsätt skadade skattekraften. Lindström visar i en analys av en socken i Västmanland under 1600- och 1700-talet att andelen skattelandbor av hela antalet gårdar kunde vara så mycket som en femtedel.

En slutsats är att man inte kan utgå från att det som anges i lagar och förordningar också var det som existerade i verkligheten. Om bestämmelser var opraktiska fann folk på vägar att kringgå dem. Lindström för analysen vidare. Att de bönder som kunde arrendera ut var de rikare ligger i sakens natur, men det finns också ett annat intressant mönster. Arrendetiden för dessa skattelandbor var ofta kort och det visar sig att det ofta var övergångslösningar, i väntan på att en arvinge skulle växa upp eller att bonden på något annat sätt skulle besätta gården mera permanent och i enlighet med regelverket. De som tog på sig att arrendera en gård av en skattebonde var ofta jordlösa eller de som försökte klättra upp ur detta skikt. Här framträder en rörlighet i systemet som man endast kan se genom sådana detaljstudier som Lindström gör.

Ett liknande steg ned i detaljerna gör Göran Ulväng när han i en socken i Uppland, Lagunda, följer alla herrgårdar och deras ägarbyten från år 1700 och fram till i dag. Tittar man bara på de högadliga jordägarna så kan det förefalla som gårdarna gått i arv länge, men när man tar med alla medelstora och små herrgårdar framträder ett annat mönster – de många ägarbytena. Det genomsnittliga innehavet var bara 15 år och sällan gick en herrgård i arv mer än två generationer.

Denna omsättning kan också knytas till en omläggning av de sociala grupper som besatt herrgårdarna. Från att adeln helt dominerar i början av perioden blir det bönder och icke-adliga ståndpersoner, ”borgare”, som innehade herrgårdarna. Under 1700-talet var också många av dessa mindre herrgårdar utarrenderade till bönder. Ser man till dem som arrenderat hela gårdar så bestod arrendet ofta av hälftenbruk, det vill säga gården hyrdes ut med inventarier. Detta kunde vara en lösning på arvsskiften där exempelvis flera syskon stod kvar som ägare. Sådana arrenden var kortvariga, och vi finner här en motsvarighet till den nyss nämnda studien – arrendet som lösning under en övergångsfas. Ulväng påpekar att fram till 1800-talet kunde en ståndsperson som arrenderade vara i ett ofördelaktigare läge än en bonde, eftersom ståndspersonens sociala ställning krävde en konsumtionsnivå som tärde på vinsten, något som bonden i hög grad var befriad ifrån.

Martin Dackling har undersökt arrendatorer i en socken i Västergötland under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Allmänt sker en ökning av andelen arrendatorer under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och i sin detaljstudie av mantalslängderna visar han att under senare delen av 1800-talet var det inte vanligt att arrenden ingick som en del i en gårdsöverlåtelse, men i början av 1900-talet är mer än hälften av arrendatorerna delar av generationsväxlingar i familjer. Med hänvisning till bland annat Iréne Flygares intervjustudier av sådana situationer påpekar Dackling att detta gav flera fördelar, bland annat kunde man ha långa transitionsfaser då syskonrelationer och generationsrelationer kunde redas ut. Detta nya mönster ingår då också i en samhällsstruktur där många lämnar jordbruket, men ändå vill ha kvar sina rötter där inte minst genom ägande. Vi ser alltså en linje vid sidan av den givna att arrendatorer/landbor var en central kategori i det äldre bondesamhället: arrende kunde användas som ett slags smörjmedel i systemet, inte minst för att underlätta övergångar.

En annan tydlig linje som man kan se i flera av bidragen är ett stärkt skydd för arrendatorn under 1800-talet och 1900-talet. Mauritz Bäärnhielm betonar i en inledande uppsats att äganderätten alltid är ett resultat av förhandlingar. Mats Morell har en utförlig redovisning av argumenten kring arrendelagstiftningen 1907. Målet var att skydda arrendatorerna genom besittningsskydd, som också skulle leda till produktionsutveckling. Emellertid kom detta också att medverka till att de stora jordägarna fick billig arbetskraft genom sina torpare. En avgörande förändring kom med lagstiftning och ny jordbrukspolitik på 1940-talet, som bland annat avskaffade dagsverksplikten. I bokens avslutning kommer flera uppsatser om dagens situation, och här är denna fråga brännande. Det handlar både om arrendatorns rätt att sitta kvar, om jordägarens rätt att själv bruka orden samt om huruvida arrendatorer som suttit i många generationer skall ha rätt att friköpa de gårdar de sitter på. I dessa artiklar av Lars-Göran Svensson, Hans Andersson, Anders Wästfelt, Bent Owe Nelsson, Filip Herlitz och Benny Axelsson är det uppenbart att argument om skötsel och effektivitet vägs mot historiska förhållanden.

En fråga som särskilt Anders Wästfelt lyfter fram i en viktig studie om ”nollarrenden” är hur det moderna jordbrukets förändrade roll påverkar landsbygdens arrenden. I dag producerar jordbruket inte bara mat utan också en rad andra nyttigheter, exempelvis kollektiva värden i form av landskap etcetera. Förutom det klassiska arrendet, där man betalar för att nyttja mark, finns i dag också två andra typer av arrenden: det Wästfelt kallar subsidiearrenden (eller med Wästfelts mera precisa begrepp ”susidiedrivna sidoarrenden”), då den som brukar marken får de subsidier som denna mark inbringar; samt nollarrenden där ingen ersättning alls förs över. Nollarrendena har under de senaste åren blivit så omfattande att Jordbruksverket börjat föra statistik. Dessa arrenden är ofta små och har inte något lagligt skydd. Detta är således en företeelse som växer fram utanför regelverket. Wästfelt menar orsakerna till denna typ av arrenden kan vara att jordägarna vill behålla marken eftersom den kan öka i värde. Men det finns också sociala och kulturella orsaker, och han lämnar i hög grad frågan öppen för vidare forskning – varför uppkommer dessa nollarrenden som förefaller vara en anomali i vår tid av ekonomiska transaktioner?

Boken innehåller också ett antal andra uppsatser, exempelvis en av Mats Olsson där han diskuterar varför det aldrig skedde någon jordreform, det vill säga uppdelning av de stora godsen, som på många andra håll i Europa. Inte minst i de tidigare danska landskapen framstår detta som märkligt jämfört med Danmark. Olsson visar att detta hörde samman med de svenska böndernas starka ställning i stora delar av Sverige, där behovet av sådana jordreformer inte kändes aktuell. Ett annat tema som tas upp av flera, bland annat Kristoffer Jupiter i en statistisk genomgång, är arrendets utveckling under 1900-talet. Det finns en grundläggande stabilitet men också viktiga förändringar som skett i samband med olika politiska beslut.

Sammantaget visar denna bok på ett viktigt forskningsområde – där det gjorts en del, det visar boken i sig – men där det också finns mycket kvar att göra.

Janken Myrdal är professor i agrarhistoria vid Sveriges Lantbruksuniversitet.

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet