Att gå är nödvändigt för att ta plats i rummet

Rebecca Solnits bok Wanderlust rör sig över tid och rum för att utforska gåendets historia. Den röda tråden i denna vindlande essä är kampen om det offentliga rummet. Att gå till fots är enligt Solnit grundläggande för att ett offentligt rum ska ta form. Den moderna stadens fragmentering i olika rum utan inbördes kontakt har gjort att den offentlighet i vilken människor möts och blandas, blivit hemlös. Solnits förmåga att binda samman gående i vitt skilda miljöer är en del av den kritiska styrkan i boken, men förkärleken för det urbana är inte oproblematisk. Staden blir till det politiska subjektets självklara rum.

Vid en resa i bolivianska Anderna för över tjugo år sedan mötte vår buss en protestmarsch bestående av bönder på beslutsam vandring mot La Paz. Detta var innan Evo Morales blev president och gav kokaodlarna politisk representation. USA pressade Bolivia och andra andinska länder att förbjuda koka, utan hänsyn till vare sig böndernas sociala situation eller att kokabladet i Anderna har en tradition långt äldre än kokainet. Marschens syfte var att sätta press på regeringen att stå emot USAs krav.

Minnesbilden har etsat sig fast: en äldre tandlös man i flip-flops, en kvinna med spädbarn på ryggen, bönder med hackor i händerna. Det finns en särskild kraft i beslutet att gå till fots, som inte kan reduceras till fattiga människors brist på fordon. I det kollektiva vandrandet mot maktens hus i La Paz sammanföll geografisk förflyttning och performativitet. Budskapet blev tydligt: vi må leva i era marginaler, men tro inte vi låter er glömma oss.

I år är det femte sommaren som Asylstafetten vandrat genom Sverige för en human flyktingpolitik. Initiativet kommer från asylsökande i Sverige och vandringen blir ett slags iscensättning av de resor genom Europa många av deltagarna själva gjort. Genom att gå befriar de sina berättelser från nyhetsrubrikernas logik och tar dem direkt till de byar och städer de passerar.

Rebecca Solnits bok Wanderlust – Att gå till fots handlar om att gå. Den kom ut redan 2001 och finns nu översatt till svenska. Solnits vindlande essä kliver genom tid och rum för att utforska gåendets historia, från en författares promenadrutiner i San Francisco till den upprätta gångens evolution, från katolska pilgrimsfärder till engelskt trädgårdspromenerande, från revolutionära marscher och strider om allmänningar till gångmaskinens historia, från stadsflanerande till bilsamhällets krig mot fotgängarna. Det är infallsrikt, nyanserat och oupphörligen intressant.

Det är också en bok som kom till på tröskeln till omvälvningar den själv inte hade kunnat förutse. Attackerna mot World Trade Center och krigsförklaringen mot terrorismen 2001 utlöste nya vågor av protestmarscher. Genomslaget för sociala medier har gett upphov till fenomenet virtuella marscher och demonstrationer. Den globala flyktingsituationen har dessutom gjort det omöjligt att inte relatera Solnits undersökning till bilderna från 2015 av människor som vandrar genom skogar och längs vägar i ett Europa som ännu inte riktigt täppts till.

Även om Solnit reflekterar kring en del av dessa skeenden i en ny inledning från 2014 får dessa händelser Wanderlust att framstå som både aningen föråldrad och akut relevant. Och kanske måste så vara med böcker som föds mitt i historiska skiften.

Essän vävs ihop genom att Solnit växelvis rör sig mellan egna fotvandringar och vandrandets litteratur. Hon håller en fin balans mellan det litterära och det personliga. Vandrande blir ett sätt att tänka; ”jag misstänker”, skriver hon, ”att hjärnan, precis som fötterna, jobbar i ungefär fem kilometer i timmen”. Boken är på så vis också ett försvar för gåendet som ett rum för eftertänksamhet.

Med en – förmodar jag – snegling på Simone de Beauvoirs Det andra könet behandlar hon i ett inledande kapitel vetenskapliga teorier om den upprätta gången. På tvåbenthetens gåta har vetenskapen i mer eller mindre fantasifulla svar projicerat kulturspecifika köns- och familjenormer på våra aplika förmödrar. Solnit benar i projiceringarna, men blir kvar med gåtan. Priset för att gå upprätt är biologiskt högt, inte minst för kvinnor. Bäckenet och förlossningskanalen sitter helt annorlunda jämfört med andra däggdjur; mänskliga förlossningar är smärtsamma och riskfyllda historier både för den som föder och för den som föds. Barnets huvudstorlek och relativa hjälplöshet förstärker detta ytterligare. Om något minner om Guds förbannelse vid syndafallet, skriver Solnit, är det detta bäcken: Med smärta skall du föda dina barn.

Tvåbentheten som förbannelse? Kanske. Men också en skatt att vårda för det pris den kostar oss. Den är alltid ett risktagande, som i små barns mödosamma läroprocess: ”De lär sig att gå genom att flörta med fallandet”, skriver Solnit. Det är bland det mest vardagliga vi kan göra, men samtidigt ibland också det mest politiskt laddade. Solnit närmar sig gåendets innebörder självreflexivt och förklarar att hon härvid följt ”de stigar som för de flesta människor i mitt land, USA, har lett fram till nuet”. Källorna är därför, säger hon, huvudsakligen europeiska och amerikanska, och historien med nödvändighet begränsad.

Framställningen är emellertid mer anglocentrisk än eurocentrisk, om än med vissa utflykter bland annat till Paris och idén om flanören. De som Solnit refererar till som ”de flesta människor” tycks dessutom vara lika vita och sekulära som hon själv. Trots att ett helt kapitel ägnas pilgrimsvandringen – utifrån författarens egen lätt alienerade vandring till Chimayó i New Mexico – tycks det katolska och spanskspråkiga USA aldrig riktigt bli del av Solnits USA. Det är därför symptomatiskt att en av de mest ödesmättade vandringserfarenheterna i hennes eget land – latinamerikanska klandestina migranters djärva korsande av Rio Grande och Colorado River – knappt lämnar avtryck i Wanderlust.

Läsaren förs i stället på vindlande promenader genom engelsk trädgårdsarkitektur, Jane Austen-miljöer och gryende vildmarksromantik. Det handlar om fotvandrande, om klass och kön, om politisering och avpolitisering av naturen i Storbritannien och USA på 1700- och 1800-talet. Vem har rätt att träda över vilken mark? Med vilken rätt reses murar och stängsel över tidigare allfartsvägar? Men också: vem kan röra sig på stadens gator och till vilket pris? För kvinnor har ord som ”offentlig” och ”gata” än i dag andra konnotationer än för män.

Där landet och staden genom akten att gå binds samman träder essäns röda tråd fram: kampen om det offentliga rummet. Att gå till fots är, menar Solnit, grundläggande för att ett offentligt rum skall ta form. När tidigare öppen mark inhägnas eller när torg och trottoarer privatiseras undermineras offentligheten. Förlusten av rätten att kroppsligt röra sig i rummet kan aldrig kompenseras av digitala ”rum”.

Givet ämnet finns en uppenbar risk att essän skulle falla tillbaka i romantisk nostalgi. Både genom känslighet för social klass och genom förmågan att se motrörelser på de mest oväntade ställen, undviker Solnit sådana förenklingar. Det borgerliga trädgårdspromenerandet, William Wordsworths envetna ben och den moderna staden som rum för fotvandring binds självklart ihop. En oväntad strimma av hopp i en bilburen regim finner Solnit på The Strip i Las Vegas; när trafikstockningarna blev som svårast lämnade människor sina bilar och skapade egenmäktigt promenadstråk där inga sådana egentligen planerats. Genom att Solnit ställer själva gången i fokus, snarare än det rum i vilket den tar plats, underminerar hon också den för moderniteten konstitutiva distinktionen mellan natur och kultur. Det ställer ämnen som annars lätt känns genomtröskade – stadsflanerande, romantisk naturlyrik – i en ny intressant kontext.

Bokens mest kritiska delar behandlar stadsplanering. Redan i slutet på 1700-talet började i vissa städer hela bostadsområden byggas som friliggande reservat. Här kunde medelklassen förverkliga sitt privata liv skyddade från stadskärnans ordnade oordning. Under 1900-talet växte sovstäderna i takt med personbilens utbredning, vilket också möjliggjorde anläggandet av särskilda konsumtionscentra i städernas utkanter. Samtidigt förvandlades stadskärnorna till kontorslandskap, farligt öde efter arbetsdagens slut. Livet fragmenteras i olika rum utan inbördes kontakt och den offentlighet i vilken människor rör sig, möts och blandas, blir hemlös.

Denna utveckling är lätt att känna igen i Sverige, men har gått betydligt längre i USA. Solnit talar om ett krig mot fotgängaren med bilen som livsfarligt vapen (i San Fransisco i slutet av förra seklet var 41 procent av de trafikdödade fotgängare). Men också rädslan är ett vapen av psykologisk art. Fotgängarens utsatthet får henne att sätta sig och sina barn i bilen och därmed bidra till en än osäkrare trafiksituation för den som vill eller måste promenera. Och när oron för kriminalitet tömmer gatorna på människor blir de de facto osäkrare.

Mellan bilen och gåbandet finns en ironisk relation: den ena förflyttar oss utan att vi går, på det andra går vi utan att röra oss ur fläcken.

1970 innebar en brytpunkt i USA. Majoriteten av befolkningen levde då varken i stadskärnor eller på landsbygden. I sovstaden måste du köra bil för att ta dig själv till jobbet, dina barn till skolan, för att handla, för att gå på bio. Den kropp som tidigare tagit oss ut i världen blir närmast obsolet, och gymmet, skriver Solnit, är ”den inomhusyta som ersätter förlusten av utomhusmiljön och ett tillfälligt botemedel mot kroppens sönderfall”. Mellan bilen och gåbandet finns en ironisk relation: den ena förflyttar oss utan att vi går, på det andra går vi utan att röra oss ur fläcken.

Det är signifikativt att gåbandets föregångare, tramphjulet, som uppfanns i början av 1800-talet, utvecklades som disciplineringsverktyg i korrektionsanstalter. Den monotona och syfteslösa rörelsen i tramphjulet, förklarade dåtidens fängelsereformatorer, bröt ner den mest hårdnackade själ. Det finns en direkt kontinuitet mellan fängelset och gymmet.

Om gåbandet är den tydligaste manifestationen för ett gående avskilt från alla sociala relationer, är dess radikala motpol protestmarschen. Solnit är mindre intresserad av huruvida demonstrationen ”lyckas” med sitt stipulerade mål än av hur den påverkar dem som deltar i den. I protestmarschen överskrids den egna identiteten i ett kollektiv som upphört att vara publik eller marknad, och blivit en kraft i egen rätt. Inga virtuella rum kan återskapa detta. Jag drar mig till minnes ett samtal i Göteborg för några år sedan med Nawal El Saadawi. När hon fick en publikfråga om sociala mediers roll för revolten i Egypten svarade hon: ”Oh ja, sociala medier var mycket viktiga. Framför allt när regimen stängde av dem och vi blev tvungna att gå ut på gatorna och möta varandra.”

Solnits förmåga att binda samman gående i vitt skilda miljöer är del av styrkan i Wanderlust. Samtidigt finns här en urban bias som på ett inte oproblematiskt vis gör staden till det politiska subjektets självklara rum. Om kollektiva protester skriver Solnit att de enda medborgare som kan revoltera är de som är vana vid att vandra runt i sin stad. Men revolter härstammar inte alltid från städerna eller inte enbart från städerna. I redogörelsen för franska revolutionen reproducerar Solnit den alltför vanliga bilden av revolutionen som en affär mellan Versailles och Paris. De bonderesningar som samtidigt pågick på landsbygden hamnar utanför bilden.

Wanderlust får mig också att undra över hur den moderna stadsplanering Solnit kritiserar förhåller sig till livsförutsättningar på landsbygden. Med undantag för nedslag i brittiskt 1700- och 1800-tal är landet påfallande frånvarande i Solnits redogörelse. Vad som finns är snarare obygden, vildmark att vandra i. Ur åtminstone ett svenskt perspektiv är dock beröringspunkterna slående mellan de urbana attackerna mot det offentliga och rationaliseringen av produktionen på landsbygden. 1800-talets skiftesreformer innebar att nyttjandet av jorden inte längre organiserades kring kollektivt arbete, utan kring avgränsad privategendom. När ägorna koncentrerades bröts byarna upp och bygatorna – landsbygdens offentliga platser – växte igen. Detta skiftade landskap är det vi ännu lever i, med stora avstånd mellan husen och allt sämre bussförbindelser. Att leva på landet utan bil håller på att bli omöjligt.

Jag hade i Wanderlust önskat mer av landet som rum att gå och leva i, av bondemarscher men också av de generationer barn som gått och fortfarande går upp innan dagen gryr för att vandra en eller två timmar till skolan.

För en konsekvens av Solnits resonemang är att även deras gående är del av skapandet av det offentliga. Medborgarskapet urholkas där vi inte längre kan gå, oavsett om det sker genom privatiseringar eller genom allt större inbyggda avstånd. Därför är försvaret av rätten att röra sig till fots sannerligen angeläget.