Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Filosofi & psykologi
Anders Hammarlund
En bön för moderniteten
Kultur och politik i Abraham Baers värld
Csrlsson | 303 s | Isbn 9789173315654
Recensent: Simon Sorgenfrei
Att omskapa traditionen var ett försök att bevara den

Hammarlunds bok är ett försök att skriva judendomens ”glokala” historia med musikern Abraham Baer som sammanhållande bifigur. Boken är infallsrik och vackert skriven och angelägen för en större läsekrets än den musiketnologiskt intresserade.

Under de senaste åren har en rad böcker om judiskt liv i Sverige nått handeln. Ett gemensamt tema för flera av dessa har varit hur judiska traditioner omförhandlas i en ny tid, på en ny plats. I Leif Zerns fina Kaddish på motorcykel (2012) blev pappans BSA Bantam och resorna mellan sommarstugan i Tumba och synagogan på St Paulsgatan i 1950-talets Stockholm ett exempel på hur tradition och modernitet kan samexistera och vara varandras förutsättningar. Motorcykeln möjliggjorde pappans urbana ortodoxi. Traditionen blev synlig just genom den verfremdungs-effekt modernitet ofta skapar i relation till äldre seder och bruk. I sin nya bok, En bön för moderniteten – Kultur och politik i Abraham Baers värld, åskådliggör musiketnologen Anders Hammarlund hur man kunde ta sig an liknande utmaningar 100 år tidigare.

1800-talet var en intensiv och intressant tid, inte minst ur ett religionshistoriskt perspektiv. Det föregående århundradets upplysningsfilosofi hade påbörjat en sekulariseringsprocess som påverkade stora delar av Europa och Nordamerika. Romantikens svar på upplysningens religionskritik blev att ge den religiösa känslan företräde framför dogm och rit och detta möjliggjorde i sin tur nya kreativa förhållningssätt till religion. 1800-talet blev ett århundrade då gamla traditioner utmanades på ett mycket faktiskt, kroppsligt och rumsligt sätt. Under detta århundrade flyttade i högre grad än tidigare människor från den plats där de fötts och vuxit upp, där de hade sin släkt och sin historia, för att i stället slå sig ner i de växande storstäderna. Sådana sociala förändringar medför att invanda sätt att tänka och handla ifrågasätts, omförhandlas eller lämnas därhän.

I städerna möttes människor och idéer och här växte en intellektuell och social miljö fram som oundvikligen ställde nya frågor till tillvaron. Den tyske sociologen Ferdinand Tönnies (1855–1936) menade att moderniteten innebar ett radikalt skifte från gemeinschaft till gesellschaft, från kollektivism till individualism, från partikularism till universalism. Senare forskare har pekat på två generella svar på modernitetens utmaningar inom religionerna. Den första trenden utmärks av ett konserverande förhållningssätt till tradition och yttre auktoritet, den andra av en religiositet i vilken subjektiv upplevelse, estetik och etik får företräde framför institutionaliserade normer och hierarkier. Den religiösa individen kliver fram.

Religion, skrev den tongivande protestantiske teologen Friedrich Schleiermacher (1768–1834), är inte detsamma som det rationella försanthållandet av trossatser, utan snarare ”andlig intuition och mystisk kontemplation”. Genom att flytta fokus från struktur till individuell upplevelse, sådde han fröet till en form av religiositet som passade den moderna tidens ideal. I Schleiermachers efterföljd växte en antiformalistisk teologi fram även bland andra religiösa grupper än protestantiskt kristna; man kom att skilja mellan religionens formella uttryck och dess tänkta essens. Ritualer och doktriner som inte lät sig förenas med den nya tidens krav omtolkades eller övergavs. De heliga skrifterna skulle läsas hermeneutiskt, som dikter, snarare än avkodas likt juridiska traktat, så att man kunde utvinna de eviga essentiella etiska värden de troddes bära på och som därmed skulle kunna göra sig gällande under nya omständigheter.

Det är den senare av dessa trender Anders Hammarlund vill skildra och En bön för moderniteten kan förstås som ett försök att skriva den göteborgska reformjudendomens glokala 1800-talshistoria. Hammarlund visar på ett förtjänstfullt sätt hur globala migrations- och idéströmningar påverkar det lokala samhället, men också hur den lokala aktiviteten ger återsken i den stora världen. ”Metaforiskt var Stora Nygatan i Göteborg en tvärgata till Oranienburger Strasse i Berlin”, skriver han träffande. Som bokens undertitel antyder finns i denna smältdegels centrum kantorn Abraham Baer (d. 1894), men snarare än att vara bokens huvudperson är Baer att betrakta som en sammanhållande bifigur. Boken är en svenskspråkig, populärvetenskaplig version av en forskningsrapport publicerad under titeln A Prayer for Modernity – Politics and Culture in the World of Abraham Baer (1834–1894), vilken finns tillgänglig via Statens musikverks/Svenskt musikarkivs hemsida.

Boken sträcker sig över fem relativt långa kapitel som alla rör judisk-europeisk historia med fokus på 1800-talet och förra sekelskiftet. För att få en fullständig förteckning över källmaterialet måste man gå till den engelskspråkiga rapporten. Med tanke på Hammarlunds gedigna arkivarbete är det synd att dessa inte mer utförligt presenteras även i boken, och då rapportens fullständiga notapparat endast sträcker sig över tolv sidor hade jag gärna sett även dessa i den svenska versionen. Jag tror inte det hade minskat bokens läsbarhet.

Abraham Baers liv tecknas på något tiotal sidor och hans liturgiska manual Baal t’fillah oder Der prachtische Vorbeter (1877) kan sägas utgöra det fall kring vilken studien spinner. En bön för moderniteten är också full av exkurser och avstickare om Viktor Rydberg som religionshistoriker, om publicisten Sven Adolf Hedlund och Göteborgs Handel- och Sjöfartstidning, om Otto Salomon och det för tiden så viktiga bildningsidealet till exempel, men också om kafékulturens betydelse för modernitetens framväxt, liksom om Göteborgsvitsens eventuella ursprung.

Alla dessa trådar ger ett lite spretigt intryck, och kanske hade en kortare text med ett tydligare fokus på Baer och hans Baal t’fillah varit motiverat. Men samtidigt kan Hammarlunds bok läsas som en rad essäer som tillsammans utgör en bakgrund som hjälper oss förstå Baers livsverk och hur hans betydelsefulla bok kunde komma till i 1800-talets Göteborg snarare än i Berlin, Warszawa eller New York. Dessa exkurser och utvikningar är dessutom både lärorika, engagerat skrivna och ofta roliga att läsa.

En anledning till att Hammarlund tagit sig an Abraham Baers magistrala musik­etnologiskt-liturgiska verk är sannolikt att detta har fått en svåröverskådlig betydelse i USA och andra delar av Europa, men är relativt okänt i Sverige där det författades. Verket ges en relativt omfattande och inlevelsefull analys av Hammarlund och framstår som ett bra exempel på hur nytt vin faktiskt kan hällas i gamla vinsäckar. Baal t’fillah är en uppteckning av den stora skatt av liturgisk musik judendomen äger, och samtidigt en manual för förbedjare eller kantorer som de kommer att kallas inom reformjudendomen. Baers livsverk och tänkande sätts ständigt i relation till rådande idéströmningar, inte minst till den mer kände judiske reformtänkaren Abraham Geigers (d. 1874) arbeten. Geiger propagerade för en judendom med universella, snarare än etniskt exklusiva anspråk. Han ville se en judendom som kunde ”transportera sig själv från en politisk kropp till en kulturell själ”, förmögen att ”donera sin andlighet till mänskligheten”. Detta var idéer som kunde slå an hos tidens bildade elit och som onekligen tycks ha bidragit till judars integration i Europa.

Men de judiska gruppernas historia i Europa är också oundvikligen antisemitismens historia. Tvärtemot Abraham Geigers religionsförståelse har judendom oftast tolkats som en strikt partikulär religion utan universella anspråk, alltså något som går stick i stäv med modernitetens ideal såsom dessa diskuteras i Hammarlunds bok. Även judiska författare, skriver han, tenderar att skildra judarna som outsiders och judiskheten som ett slags avvikelse från det allmänna mönstret. Trots en lång, kontinuerlig närvaro har judar setts som främmande, ofta som fienden, i det kristna projekt Europa utvecklats till.

Detta gäller även för Sverige. Först i slutet av 1700-talet tilläts judar invandra till Sverige, och ända fram till 1950-talet kom de att specialbehandlas i förhållande till den lutherska majoriteten. Mot denna fond fokuserar Hammarlund på en period och ett sammanhang huvudsakligen märkt av liberalism och framtidstro, mellan 1838 då Gustav III:s ”Judereglemente” avskaffades, till och med den antisemitiskt färgade Dreyfus-affären som utspelades kring förra sekelskiftet. Det var en förhållandevis ljus tid för Europas judar.

Göteborg växte snabbt under denna period – med 100 000 invånare bara mellan år 1850 och år 1900 – och kom att utmärkas av liberalism, pluralism och industrialism. På ett klargörande sätt visar Hammarlund hur emancipationstanken – central för 1800-talets socioekonomiska och politiska förändringar i Europa – också genomströmmade den judiska reformrörelsen. Emancipationen rörde heller inte bara minoritetsgrupper, slår Hammarlund fast, utan även de estetiska medierna. I den förmoderna judiska liturgin hade musiken en viktig funktion, men inget självändamål. Men i reformjudendomen gavs även den liturgiska musiken ett egenvärde.

Tidiga judiska reformsträvare såg det som sin uppgift att fasa ut liturgins flexibla och textorienterade form till förmån för en tydligare urskiljbar musikalisk struktur. Detta har ofta skildrats som en estetiseringsprocess. Gudstjänsten tenderade att bli en musikalisk och teatral performance och den förändringen stöddes av den tydliga längdriktningen de nya synagogorna gavs. Kantorerna stod nu vända mot sin ”publik” (församlingen) i stället för mot Torah-nichen som i de traditionella synagogorna. Skrivna kompositioner, där den musikaliska formen ofta dominerade över den textliga, lades in i liturgierna.

Med Baer och den liturgiska musiken som exempel visar Hammarlund hur religionens poetiska dimensioner ofta värderas högre än de formella i den reformjudendom boken behandlar. Boken exemplifierar hur tradition bearbetas, förändras och därför fortlever genom seklerna som ett diskursivt fält av yttranden, handlingar och föreställningar som framträder eller sjunker tillbaka i olika kombinationer beroende av de behov rådande omständigheter och kynnen kräver. Trots detta återkommer ibland, främst i Hammarlunds språkbruk, bilden av en ”konflikt” eller ”kollision” mellan ”tradition” och ”förnyelse”, när det oftare rör sig just om förändring och diskursiva förskjutningar snarare än kollisioner eller om motsättningar mellan olika grupper med olika föreställningar om hur traditioner ska förverkligas i deras samtid.

Härigenom framträder lätt bilden av att ortodox judendom är oföränderlig och trogen traditionen, medan reformjudendom bryter med traditionen och skapar nytt efter eget huvud. Men i själva ordet re-form ligger just att man går tillbaka och omskapar. Geiger, Baer och andra som skildras i boken övergav eller bröt inte med sina judiska traditioner, utan tillät sig ett kreativt förhållningssätt till äldre föreställningar och praktiker. Detta sker inom alla religiösa riktningar i större eller mindre utsträckning. Abraham Baers livsverk är, som Hammerlund visar, ett exempel på detta. I Baal t’fillah samtidigt bevarade och förnyade Baer judiska traditioner.

Anders Hammarlund presenterar i En bön för moderniteten ett viktigt och intressant stycke Sverigehistoria som är lika mycket en berättelse om det moderna Göteborg som om Abraham Baer och de reformistiska strömningar hans verk ska förstås i relation till. Boken är infallsrik och vackert skriven, vilket sammantaget gör den till en angelägenhet för en större läsekrets än enbart de musiketnologiskt intresserade.

Simon Sorgenfrei är lektor i religions­vetenskap vid Södertörns högskola.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet