Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Politik & samhälle
Lars Tobisson
Gösta Bohman
Ett porträtt av en partiledare
Atlantis | 286 s | Isbn 9789173536257
Recensent: Peter Esaiasson
Att vara borgerlig politiker under den socialdemokratiska hegemonin

Tre nya böcker om borgerliga svenska politiker visar hur politikens villkor har förändrats. Dagens politiker är till exempel mer påpassade när det gäller intressekonflikter och alkoholbruk. Av de tre är Gösta Bohman det mest betydelsefulle. Han utmanade på idéplanet den socialdemokratiska hegemonin och artikulerade en vision om ökad individuell frihet. Lars Tobisson visar i sin bok en människa som det inte är helt enkelt att tycka om.

Under större delen av 1900-­talet kretsade svensk politik kring socialdemokraterna. Med början på 1930-talet, och med accelererande hastighet efter det andra världskriget, utgjorde socialdemokraternas politik och strategival centrum i ett överskådligt och stabilt fempartisystem. På ett sätt som i dag framstår som främmande dominerade socialdemokraterna även under de perioder regeringsmakten innehades av andra partier (1976–1982) eller delades med andra partier (1940–1945, 1951–1957).

Med några decenniers perspektiv kan vi förstå att viktiga förutsättningar för partiets dominans var den globala konflikten mellan liberala och socialistiska samhällssystem och det därmed sammanhängande militära hotet från sovjetimperiet. Socialdemokraternas idémässiga position mellan socialism och liberalism hjälpte partiet att strategiskt isolera högern från den övriga borgerliga oppositionen (ambitionen underlättades förstås av att dåtidens högerparti var ideologiskt annorlunda än dagens moderater och sannolikt även sämre på att paketera sin politik). Så sent som under valrörelsen 1970 kunde Olof Palme, utan att framstå som överdriven, likna valet mellan vänsterpartiet kommunisterna och det nyligen omdöpta Moderata Samlingspartiet med ett val mellan ”pest och kolera”. Centern och folkpartiet hängde på genom att konsekvent markera distans gentemot högern. För framför allt folkpartiledarna var det kontroversiellt att ens låta sig fotograferas tillsammans med sittande höger­ledare.

Även säkerhetspolitiken var viktig för socialdemokraternas särställning. Numera vet vi att Sverige samarbetade närmare med USA och Nato än vad de ansvariga inom regering och militärapparat erkände inför medborgarna. Det fåtal borgerliga oppositionsledare som hölls informerade om de sanna förhållandena instämde i sak och höll tillbaka kritiska synpunkter. När borgerliga politiker som hölls utanför informationsloopen trots allt kritiserade regeringen för sovjetvänlighet utmålades de som äventyrliga säkerhetsrisker. De offentliga lögnerna må ha uttalats med ett gott syfte, men hjälpte också partiet opinionsmässigt. I en situation inte helt olik den finländska använde socialdemokraternas innersta ledarkrets utrikespolitiken i närområdet för att stärka bilden av partiet som den naturliga innehavaren av regeringsmakten. Borgerliga politiker må ha knutit näven i fickan men inordnade sig likväl i den hegemoniska ordningen.

Om erfarenheten att vara borgerlig politiker i denna avlägsna period i den moderna svenska historien kan man läsa i tre nyligen utkomna böcker: Ola Ullstens memoarbok Så blev det, samt biografierna Gösta Bohman – Ett porträtt av en partiledare av hans partisekreterare Lars Tobisson och Kärlek, tbc och liberalism – En biografi om Sven Wedén av folkpartisten och säkerhetspolitikern Hans Lindblad. Lästa efter varandra, och jämförda med dagens förhållanden, ger de inte bara en bild av det som varit utan inbjuder också till observationer av politikens förändrade villkor.

Sven Wedén, andremannen i folkpartiet under Bertil Ohlins senare period och kortvarig partiledare (1967–1969) innan hans sviktande hälsa och socialdemokraternas segertåg i valet 1968 satte stopp för karriären, är förmodligen mest okänd av de tre. Hans tid i politiken sammanföll med rekord­åren och uppbyggnaden av välfärdsstaten. Anmärkningsvärt från dagens horisont är att han, parallellt med de politiska uppdragen, fram till 1968 var vd i det familjeägda verkstadsföretaget F E Lindströms i Eskilstuna.

Kombinationen av toppjobb inom både politik och näringsliv var möjlig eftersom riksdagen samlades under kortare perioder än i dag och samhällets specialisering var mindre långt driven. (Wedén gick till kontoret varje dag när det inte var riksdag.) De politiska uppdragen tog förstås mycket tid men gav också möjligheter att utveckla företaget. Exempelvis kunde han under en tid som FN-delegat i New York knyta amerikanska affärskontakter.

Poängen är inte att Sven Wedén begick handlingar som ansågs otillbörliga. Tvärtom är det tänkbart att hans politiska engagemang kostade honom pengar. Han var heller inte ensam företagsledare i toppolitiken. Exempelvis hade centerledaren Gunnar Hedlund en ledande plats i lantbruksrörelsens skogsföretag. Icke desto mindre är det tydligt att kraven på att separera den privata ekonomin från det offentliga uppdraget skärpts för åtminstone politiker på nationell nivå. Dagens toppolitiker är helt enkelt mer påpassade när det gäller intressekonflikter. (I stället är det fritt blås när det gäller belöningar efter karriären med konsultuppdrag, styrelseplatser och/eller frikostiga inkomstgarantier.)

Intressant nog var Wedén engagerad i en principiell diskussion om pengarnas roll i politiken. I enlighet med en traditionell liberal uppfattning ville han hålla partierna fria från statligt beroende i form av partistöd. Han hamnade här i intern konflikt med den unge Per Ahlmark som förespråkade offentligt stöd för att rusta partierna för att klara sitt demokratiska uppdrag. (Vår fattiga politik hette Ahlmarks uppmärksammade debattskrift.) Som i många andra länder segrade Ahlmarks linje, vilket så småningom motiverat en av statsvetenskapens mest kända teorier om partier, kartellpartiteorin, om den skadliga effekten av partiväsendets sammanväxt med staten. Wedéns egna erfarenheter exemplifierar för övrigt riskerna med den alternativa, privata, finansieringskällan. Han var som ordförande i partidistriktet djupt involverad i de folkpartistiska lokaltidningarnas ekonomi genom att gå i borgen för banklån.

Wedéns liv präglades av att han blev svårt sjuk i tbc redan i de tidiga tonåren. Han tillbringade stora delar av ungdomsåren på sanatorium och blev aldrig helt frisk. Lindblad menar att kroniska smärtor bidrog till att Wedén ofta drack alkohol. Bedömningen verkar rimlig men troligen fanns det också en tidskulturell faktor med i bilden. Det finns knappast några hårda data, men en kvalificerad gissning är att svensk politik genomgått en liknande utveckling som elitidrotten – de absolut ledande företrädarna har blivit mer återhållsamma med drickandet. En Wedén i dagens politiska klimat hade sannolikt sparat på whiskyn.

Wedéns enda valrörelse som partiledare 1968 lämnade en bitter eftersmak. I skuggan av Tjeckoslovakien-krisen gjorde socialdemokraterna hårda utspel mot Wedéns påstådda äventyrliga uttalanden om att Sverige borde kritisera Sovjet. I vad som senare har visat sig vara uppenbara feltolkningar utnyttjade utrikesminister Torsten Nilsson hemligstämplade rapporter från UD-personal för att underbygga påståendet. Trots att det fanns möjligheter att syna bluffen valde Wedén, för att undvika en säkerhetspolitisk debatt, en mer återhållsam försvarslinje. Attackerna på det största oppositionspartiets ledare bidrog sannolikt till att vända en från början ogynnsam opinion till ett framgångsval för socialdemokraterna.

Bland ledande folkpartister har minnet av personangreppen levt kvar under lång tid. I enlighet med socialpsykologiska teorier om grupprelationer har det bidragit till att skapa en misstro mot socialdemokraterna. Det kan tyckas förvånande att Wedén själv vände andra kinden till. Medan mer stridbara personer väntat på ett tillfälle att hämnas, utväxlade Wedén artighetsbrev med den avgående Erlander bara snart efter valet.
Wedéns huvudsakliga politiska insats var på de inre linjerna och som folkpartiets talesperson i frågor gällande bostäder, försvar och industriell demokrati. I den samlade bedömningen betonar Lindblad egenskaper som snäll, omtänksam, beläst , arbetskapacitet och ideologiskt bevandrad. Det är kännetecken för en person man kan tycka om men kanske inte för en politiker som vill påverka sin tid.

Gösta Bohman var en annan typ. Faktiskt något äldre än Wedén (född 1911 jämfört med 1913) ledde Bohman sitt parti från ett historiskt bottenläge efter det första enkammarvalet 1970 till positionen som största borgerliga parti och som ett möjligt statsministerparti i början av 1980-talet. (Bohman själv hade dock sannolikt varit otänkbar som regeringschef.) Tobissons berättar redan i förordet att han håller Bohman som partiets hittills främste ledare, Bildt, Reinfeldt och den legendomspunne Arvid Lindman inberäknade.
Efter den inledande positionsbestämningen klargör Tobisson att han velat undvika att skriva en lätt avfärdbar vänbok och att han därför velat belysa också Bohmans svaga sidor. Man får säga att han lyckas väl med uppgiften. Den Bohman som framträder är inte alldeles enkel att tycka om. Han är kolerisk, dominant, elak mot underordnade personer, oförmögen att behandla kvinnor jämlikt, ständigt tävlande och obefogat orolig för att hans ledarposition skulle vara hotad.

Med ett resonemang som låter ana starka sociala hierarkier inom partiet förklarar Tobisson den till bufflighet förklädda osäkerheten med Bohmans enkla ursprung i en familj som flyttade mellan Stockholm och Oslo för att fadern, försäljaren, skulle klara utkomsten. Likt den samtida Margaret Thatcher fick Bohman tävla hårt för att lyckas i en högborgerlig värld där konkurrenterna fötts med anor och pengar, låt vara att de svåraste hindren nog var passerade när han sent i livet, som nästan 50-åring, första gången tog plats i andra kammaren. Hans egenskaper, menar Tobisson, kom bättre till sin rätt inom politiken än på den tidigare arbetsplatsen Stockholms Handelskammare. Tobisson påpekar att Bohman aldrig blev chef över Handelskammaren utan att han ”slussades” över i politisk verksamhet.

Ovanligt för en inifrånskildring av svenska politiker är att Tobisson klargör att Gösta ­Bohman ville leda, att han inte tolererade att vara andreman. En sådan person är svår att hantera för partiledaren och det blev också hårda konflikter mellan Bohman som vice och Yngve Holmberg som ordförande. Skildringen av den långvariga ledarkonflikten som kulminerade i en unikt öppen omröstning om ledarskapet efter partiets bedrövliga valresultat 1970 är den mest detaljerade som hittills givits. Holmberg brukar framställas som olämplig för uppgiften (på listan över misslyckade partiledarskap hamnar han ändå efter Håkan Juholt, Maria Leissner och Lennart Daléus) men klart är att även Bohman hade en svag ställning fram till – den begränsade – framgången i hans första riksdagsval 1973. Om det inte rått en sådan brist på kompetenta kandidater – dåtidens socialt skiktade högerparti hade en begränsad talangpool att välja bland – skulle Gösta Bohman aldrig fått chansen.

Bohman var tämligen ointresserad av partiets inre liv, sådana frågor överlät han gärna åt andra. Han var heller inte direkt lyckad som minister med ansvar för ekonomiska frågor i två regeringar Fälldin. Inte minst fann han förhandlingarna och kompromisserna med mittenpartierna ansträngande. Hans betydelse låg i stället på idéplanet och på det strategiska planet att konsekvent göra motstånd mot socialdemokraternas anspråk att dominera politiken. I likhet med statsvetenskaplig forskning om moderaternas idéutveckling framhäver Tobisson att han lyckades artikulera en idé om behovet av ökad individuell frihet och att denna frihet krävde ett slut på den offentliga sektorns expansion.

Man kan också förundras över att han kom undan med en lång rad kontroversiella uttalanden som ifråga om fördomsfullhet ibland gick över gränsen för det försvarbara, inte minst när han uttalade sig om förhållandena i afrikanska länder (”plocka bananer från träden”). Han var en teflonpolitiker, inte genom att vara aristokratiskt överlägsen (Carl Bildt) utan genom att vara burdust rättfram, i linje med hur en del framgångsrika populistiska ledare brukar uttrycka sig. Vi vet genom de alltmer systematiska opinionsmätningarna under 1970-talet att hans personliga popularitet växte kontinuerligt och att han noterade synnerligen höga siffror bland framför allt de egna väljarna.

Ola Ullstens memoarer är lågmälda. Efter en sväng till barndomens Västerbotten (mamma, läraren, var betydelsefull) handlar de huvudsakligen om hans 25 år i politiken från tjänstemannajobbet på riksdagskansliet 1957 till partiledarskapet som slutade med ett braknederlag för folkpartiet 1982. De är skrivna av en person som vid dryga 80-års ålder ser tillbaka med nöjd distans. Jag finner bara två räkningar som görs upp. Den första och mest grundliga är skildringen av konkurrenten Gösta Bohman som Ullsten anser ha varit överdrivet självsäker – titeln ”Så blev det” skall kontrastera mot Bohmans motsvarande bok ”Så var det” – och ideologiskt alldeles för långt från hans eget socialliberala ideal. Den andra uppgörelsen är med företrädaren på partiledarposten Per Ahlmark, som gjorde en hastig och oväntad sorti efter knappt tre år. Utan att det sägs rakt ut framgår att Ahlmark var en som vek ner sig och som saknade psyket att ta på sig en verklig ansvarsposition.

Ullstens stora ärende är att göra plats i historien för 1960-talets unga generation av folkpartister. Frågan som berättigar platsen gällde jämställdheten mellan könen. Med en ovanligt kraftig formulering talar han om att ungliberalerna såg jämställdheten som ”vår tids rösträttsfråga”. Underförstått är att denna kamp ännu inte fått det rättmätiga erkännandet.

Boken i övrigt är en rak historieskrivning av de dramatiska borgerliga regeringsåren. Ifråga om observerbara händelseförlopp fungerar den som effektiv historieskildring. Ifråga om motiven för handlingarna är det mindre övertygande. Inte minst förblir det oklart hur Ullsten och folkpartiet tänkte när man på hösten 1978 manövrerade sig fram till statsministerposten utan att ta med moderaterna i båten, och när man omedelbart efter valet 1979 tvingades lämna ifrån sig regeringsmakten innan förhandlingarna om en ny trepartiregering började.

Ullsten glider också snabbt förbi den moraliska aspekten av kärnkraftsdebatten i valrörelsen 1976. Folkpartiet och moderaterna höll genom hela valrörelsen tyst om hur de tänkte lösa kärnkraftsfrågan efter Fälldins hårda uttalande om att inte tillåta en fortsatt marsch in i kärnkraftssamhället. Därmed blev det Olof Palmes och social­demokraternas sak att ta debatten med Fälldin. Med ett ärligare förhållningsätt från de båda övriga borgerliga partierna hade det inte blivit något regeringsskifte 1976. Denna gång var det socialdemokraterna som hade anledning att uppröras över motståndarnas agerande inför valet.

Detta är alltså tre böcker med borgerligt perspektiv på en svunnen epok. De är skrivna av politiker och inte av professionella skribenter. Som läsupplevelse kan de förstås inte jämföras med de bästa arbetena på området (intrycket förstärks av att jag lite orättvist parallelläst Robert Caros mästerliga biografi över Lyndon B. Johnson). Lindblads bok är rapsodisk och ger alldeles för stort utrymme åt en i grunden privat relation mellan den tbc-sjuke unge Wedén och hans blivande hustru Marianne. Men den imponerar i noggrannhet och bredd. Tobissons bok slår fast mer än den reflekterar men bidrar med nya perspektiv på en viktig politiker. Ullsten låtsas som att en karriär som hans egen bara händer – plötsligt blev jag ordförande och sedan hände det tralala – men boken är likafullt en värdefull perspektivvidgare. Bara för den specialintresserade att ta itu med jobbet!

Peter Esaiasson är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet