Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

2/2016

Tema: Inget land för gamla – På väg mot en ålderdom av ovisshet och ojämlikhet?
Historia
Helmut Müssener & Wolfgang Wilhelmus
Stettin, Lublin, Stockholm: Elsa Meyring
Aus dem Leben einer deutschen Nichtarierin im zwanzigsten Jahrhundert
Ingo Koch Verlag | 234 s | Isbn 97839386860831
Recensent: Pontus Rudberg
Även svenska arkiv kan belysa förintelsen

Forskningen om Förintelsen har länge ignorerat vittnesmål och arkivmaterial i Sverige trots att hundratusentals flyktingar befann sig här vid krigsslutet. Tysk-judiska Elsa Meyrings levnadsöde ger en mikrohistorisk ingång till detta europeiska trauma.

Vid andra världskrigets slut fanns nästan 200 000 flyktingar i Sverige, bland dem många med erfarenheter från nazisternas förföljelser. Ett sådant öde är Elsa Meyring. Hon var en av de 1124 tyska judar från distriktet Stettin, som den 13 februari 1940 togs oförberedda från sina hem av medlemmar i NSDAP och SA och deporterades till Lublin i den del av Polen som kallades Generalguvernementet. Det var den första deportationen av judar från det som nazisterna kallade Altreich, det vill säga Tyskland med 1937 års gränser. Endast ett fåtal av de deporterade överlevde. Själv lyckades Meyring fly till Sverige där hon hösten 1942 skrev färdigt sina minnen. I detta unika vittnesmål beskriver hon uppväxten och livet i Stettin före det nazistiska maktövertagandet samt de pommerska judarnas öde under nazistdiktaturen.

Denna text har nu för första gången i sin helhet gjorts tillgänglig av Helmut Müssener, professor emeritus i tyska vid Hugo Valentin-centrum i Uppsala, och den tyske historikern Wolfgang Wilhelmus. Det ger en mikrohistorisk ingång till Förintelsen och ett svenskt flyktingöde – Meyring stannade i Sverige till sin död 1967.

Elsa Meyring kallade sig själv för ”en tysk icke-arier”. Hon föddes som Elsa Bauchwitz 1883 i pommerska Stettin (i dag heter staden Szczecin och ligger i Polen) och växte upp i en borgerlig judisk familj. Föräldrarna ägde ett stort bok- och konsttryckeri. Hon gifte sig som 21-åring med en tjugo år äldre affärsman, Theodor Meyring. Paret förblev barnlöst och Elsa Meyring engagerade sig under åren före första världskriget i välgörenhetsarbete för barn och ungdomar. Detta engagemang fortsatte under mellankrigstiden då hon som första kvinna någonsin blev borgarråd i Stettin och ansvarig för barn- och mödravårdsarbete. Efter det nazistiska maktövertagandet 1933 blev hon fråntagen sitt ämbete. I stället engagerade hon sig i den judiska församlingens självhjälpsorganisation som gav understöd till fattiga judar som blivit uteslutna från den allmänna fattigvården.

I februari deporterades paret Meyring tillsammans med den övriga judiska befolkningen i Stettin till Generalguvernementet i Polen. Medan Theodor Meyring som var sjuk lades in på ett överfullt sjukhus och dog där inom loppet av ett par veckor, blev Elsa Meyring utsedd till ansvarig för en rådgivningsbyrå av det så kallade juderådet som ålades ta hand om de till Lublin deporterade judarna. En av hennes uppgifter blev att föra förhandlingar med tyskarna. Men i juni 1940 lyckades Meyring, utan vare sig pengar eller bagage, ta sig till Sverige med ett polskt pass och svenskt visum. Hon hade i sista minuten fått en plats i den av Mosaiska församlingen i Stockholm framförhandlade transmigrantkvoten för vuxna judiska flyktingar. I Stockholm engagerades Meyring nästan omedelbart i den judiska hjälporganisationen Emigranternas Självhjälp.

Svenska forskare har främst använt källor i svenska arkiv för att besvara frågor om Sveriges förhållande till Nazityskland. Wilhelmus och Müssener visar genom detta vittnesmål att det även finns viktiga källor till Förintelsens historia i svenska arkiv. Meyrings öde kontextualiseras också utförligt i ett förord där Müssener och Wilhelmus utförligt beskriver situationen både för Stettins judiska befolkning och för Meyrings familj före deportationerna. Vittnesmålet kompletteras dessutom med ett stort antal dokument från tyska och svenska arkiv som ger vidare sammanhang till levnadsödet. Avslutningsvis redogör Müssener och Wilhelmus för Sveriges restriktiva flyktingpolitik gentemot judar samt ytterligare trettio dokument. Här finns fotografier, brev och ansökningshandlingar samt dokument som blottlägger de svenska myndigheternas restriktivitet och legalism, även när hon nästan tio år senare söker medborgarskap.

Förutom att Müssener och Wilhelmus har gjort ett viktigt vittnesmål tillgängligt har de med sin bok visat att dokument ur svenska arkiv även kan användas för att komplettera och belysa delar av den större historien om de europeiska judarna och Förintelsen. Det manar till efterföljd.

Pontus Rudberg är fil. dr i historia och antikvarie vid Stadsmuseet i Stockholm.

 

– Publ. i Respons 2/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet