Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Politik & samhälle
Aron Etzler
Reinfeldteffekten
Hur Nya Moderaterna tog över makten i Sverige och skakade Socialdemokraterna i grunden
Karneval | 332 s | Isbn 9789185703715
Recensent: Kjell-Olof Feldt
Avgörs val av hur politikers karaktär framställs?

Aron Etzler hävdar att karaktärsmord på socialdemokratiska politiker har spelat en avgörande roll vid de senaste valen. Men nederlaget 2010 berodde mer på att Mona Sahlin inte trodde på sitt eget budskap.

Vad avgör utgången av demokratiska val? Är det väljarnas uppskattning av partiernas politik eller är det deras åsikter om partiledarnas personliga egenskaper? De som sökt svaret med ledning av valstatistik och popularitetsmätningar hävdar att i varje fall svenska väljare inte ser sin uppfattning om partiledaren som avgörande. Trots mediernas alltmera dominerande exponering av Ledaren som liktydig med Politiken finns det gott om exempel där ledande politikers popularitet går tvärs emot partiets valresultat. (Se Holmberg och Oscarsson: Väljare. Svenskt väljarbeteende under femtio år, 2004.) Enligt deras undersökningar hade partierna en starkare ställning än enskilda kandidater och vänster-högerfrågor dominerade fortfarande.

Aron Etzler har emellertid bestämt sig för att i Reinfeldteffekten visa att riksdagsvalen 2006 och 2010 avgjordes av just det intryck väljarna fick av tre partiledares personliga karaktär och kompetens. 2006 skapades kontrasten mellan ”den trötte buffeln” Göran Persson och den empatiske och energiske Fredrik Reinfeldt. 2010 ställdes dessa Reinfeldtska egenskaper mot en slarvig och inkompetent Mona Sahlin. Det var Reinfeldteffekten.

Avgörande för socialdemokraternas förlust i valet 2006 har ju ansetts vara att regeringen, inte minst Persson själv, nonchalerade den höga arbetslösheten och bara talade om att bättre tider infunnit sig som skulle ge fler jobb. Den bittra sanningen är, menar Etzler, att Persson hade rätt. Redan ett år före valet började arbetslösheten sjunka och skulle fortsätta att göra så fram tills finanskrisen slog till 2008–2009. Det borde ha besvärat Moderaterna som gjort sysselsättningen till sin huvudfråga. Men man fann två vägar att göra ner Persson. Den ena var att Socialdemokraternas sysselsättningspolitik var en bluff. Hundratusentals människor utan arbete stuvades undan i sjukskrivningar och förtidspensioner. Ordet ”utanförskap” myntades – med moderat politik skulle de som var ”utanför” kunna komma in igen. Den ­andra vägen var att beskriva statsministern som ointresserad av hur människorna i detta utanförskap hade det. Det enda Göran Persson brydde sig om var makten.

Inför valet 2010 hade Reinfeldt ett helt annat predikament. Förra gången var han utmanaren mot makten. Nu hade han haft makten i fyra år och utmanades av en rödgrön allians. Dessutom var det mycket som inte hade gått bra för hans regering. Skattesänkningarna var nog populära (det insåg även Socialdemokraterna) men deras kraft som retoriskt redskap dämpades av att det de skulle skapa, lägre arbetslöshet, inte infann sig. Tvärtom hade arbetslösheten envisats med att stiga. Sämre A-kassa och strängare regler för sjukskrivning hade gjort många upprörda utan att minska utanförskapet. Visserligen kunde regeringen hänvisa till att Sverige klarade sig avsevärt bättre än många ­andra länder i krisens Europa. Men det bet inte riktigt. Allianspartierna hade gjort samma sak som många andra vinnare av val: lovat mer än man kunde åstadkomma. Dessutom började folk tvivla på kompetensen att regera – misstag och småskandaler hade inte heller Reinfeldts regering undgått. Vårvintern 2010 såg det ganska dystert ut i opinionsmätningarna.

Valstrategerna hade emellertid en tillgång som måste utnyttjas. Enligt enkäterna var väljarnas förtroende för Reinfeldt fortfarande starkt, bättre än för både hans regering och – framför allt – än för Mona Sahlin. Alla insatta visste att hennes ställning som partiledare var försvagad sedan hon tvingats ta med Vänsterpartiet i en så kallad rödgrön allians, splittrad och otydlig från starten. När den framträdde första gången i en ekonomisk motion våren 2010 försvann det övertag Socialdemokraterna haft enligt opinionsinstituten.

Reinfeldt och hans spinndoktorer kände sig ändå inte säkra. Det framgångsrika ­karaktärsmordet på Göran Persson måste få en efterföljare. Attacken mot Sahlin utgick från två bastioner: skötseln av ekonomin – ”Europas starkaste statsfinanser” – och förmågan att leda en regering. Reinfeldts ministrar tog fram hennes forna privatekonomiska problem som bevis på att hon skulle göra Sverige till en ”Toblerone-ekonomi”. Själv sköt han in sig på Mona Sahlins tillkortakommanden som partiledare. Hur skulle hon kunna annat än misslyckas med att leda en regering?

Enligt Etzler vann alltså Reinfeldt ett val och överlevde det andra genom att göra personliga egenskaper hos sina politiska motståndare och sig själv till huvudfrågan. Skälet till att det fungerade var inte bara att angreppen riktades mot inslag i motståndarnas karaktär som många väljare tyckte sig känna igen eller fick bekräftade när medierna fyllde på med mer bränsle. Reinfeldt hade dessutom en debattmetod som gav honom möjlighet att framstå mer som ett ombud för oroliga medborgare än en aggressiv kombattant. Han lindade in sina nedsättande omdömen i frågor till Persson respektive Sahlin som han påstod härrörde från ”vanliga människor”. Och själv var Reinfeldt en av dessa vanliga.

Många som följde medierna under valrörelserna 2006 och 2010 instämmer nog i Etzlers beskrivning av den moderata personkampanjen. Har han rätt i att den avgjorde valutgången är svensk partipolitik och demokrati inne på en farlig väg. Förvisso är förtroendet för våra politiska ledare, deras hederlighet och kompetens, ett oundgängligt inslag i väljarnas inställning. Men det måste byggas upp eller förloras genom den sakpolitik partierna står för, inte genom egen idolisering av medie­tränade företrädare eller nidbilder tillverkade av motståndare och massmedier.

I själva verket utgör större delen av boken om Reinfeldteffekten en annan berättelse om orsaken till att val vinns och förloras i Sverige. Etzler beskriver moderaternas långa vandring från det gamla högerpartiet till de Nya Moderaterna. Sänkt skatt försvann som självändamål och förvandlades till ett redskap för att skapa fler jobb. Den offentliga sektorn var inte längre ”tärande” utan gav trygghet och välfärd. Viktigast var att beröringsskräcken hos de borgerliga småpartierna dämpades; Moderaterna kunde låsa in dem i ett ”block” med sig själva i ledarrollen.

Etzler berör problemen som växt fram under åtta års rödgrönt samarbete under den socialdemokratiska regeringen men förbigår beskeden strax före 2006 års val från Miljö- och Vänsterpartiet att denna form av samarbete nu tjänat ut. Det var alltså inte bara Persson som tröttnat. Även hans parti var villrådigt om vilken väg man skulle gå och missnöjet växte bland socialdemokratins väljare. Mig förefaller det otroligt att en annan typ av personlighet skulle ha kunnat rädda regeringen från nederlag 2006. Däremot skulle en annan politisk strategi efter socialdemokratins usla val 1998 kanske ha gjort det. Jag tillhör dem som anser att en nedbrytning av den blockpolitik Moderaterna och Vänsterpartiet värnar om borde ha prövats.

Mona Sahlin försökte ta den chansen 2008 men fick inte partiet med sig. I stället blev det ett år av förhandlingar om en ny blockpolitik med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Etzler ger en av de mest initierade skildringarna av hur dessa förhandlingar slutade i en omöjlig politik som sedan underkändes av väljarmajoriteten. Som chefredaktör för Vänsterpartiets enda dagstidning Flamman (sedan 2012 partisekreterare) hade han bättre insyn än de flesta som skrivit om saken. För den politiskt intresserade är det en värdefull text. Sedan man läst den behöver inte Socialdemokraternas fall i 2010 års val förklaras med personkampanjen mot Sahlin. Det verkar som om Etzler själv inser det för han säger att kanske hade valet gått bättre om hon trott på sitt eget budskap till väljarna.

Min uppfattning är att båda ”blocken” förlorade valet i och med att Sverige­demokraterna sprängde sig in mellan dem. Eftersom SD ser ut att bli större har det i grunden ändrat politikens villkor. Hur det gick till och vad det betyder för den vänsterpolitik Etzler uppenbarligen fortfarande tror på säger han ingenting om. I varje fall tycks inte Jimmie Åkesson behöva frukta Reinfeldteffekten.

Kjell-Olof Feldt var Sveriges finansminister 1983–1990.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet