Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

4/2012

Tema: Nationalekonomerna förutsåg inte kraschen, men deppar inte. Det är fortsatt högkonjunktur för självkänslan.
Konstarterna & medier
Bengt Wanselius & Björn Meidal
Strindbergs världar
Max Ström | 510 s | Isbn 9789171261625
Recensent: Johan Svedjedal
Balanserad levnadsteckning med ymnigt bildmaterial

Det som skiljer denna biografi om Strindberg från tidigare är framför allt det omfattande bildmaterialet. Strindberg var en av de första författare som fick sitt liv dokumenterat fotografiskt och han var själv mycket fotointresserad. Att ordna framställningen efter hans miljöer är välfunnet eftersom en ny miljö ofta medförde en ny roll för Strindberg. Också Meidals text är en anledning till att bekanta sig med detta praktverk, för det är en levnadsteckning med god balans.

Stora genier, påstod Emerson, har de kortaste biografierna. Det var knappast sant då (även om Lytton Strachey gjorde sitt bästa i Eminent Victorians för knappt etthundra år sedan - fyra biografier i en ganska slank volym), och ännu mindre i vår tid. Nu-tidens biografiker vill ha armbågsrum, gott om utrymme för exempel och analys. Trots sitt mäktiga omfång är Björn Meidals textbiografi över August Strindberg ändå ganska stram. Att omfånget blir 510 sidor - i överdådigt tryck - beror på att hans framställning är integrerad med en bild-biografi, gjord av Bengt Wanselius. Där återges samtida porträttbilder och avbildningar av dokument kring Strindberg (inklusive hans egna teckningar), men framför allt miljöbilder från de platser Strindberg besökte eller bebodde. Många är panoramabilder, utlagda över ett helt bokuppslag i en volym där sidorna grovt sett motsvarar A4-format.

Det är som att dra upp en persienn för en plötslig vy över en försvunnen värld. Enligt förlaget finns över 500 samtida bilder återgivna i volymen. Många av dem är fotograferade av Strindberg själv och inte så få med hans favoritmotiv - A. Strindberg.

Strindberg var en av de första svenska författare som fick sitt liv dokumenterat fotografiskt. Ett viktigt skäl var hans eget foto-intresse (liksom alltså hans fascination inför den egna personligheten). Han arbetade på en nivå som var både avancerad och dyr. Den kamera han använde för en serie familjefotografier 1886 kostade 300 kronor - priset motsvarade en pigas årslön. Inte vilken åttitalist som helst kunde experimentera med realistisk dokumentation i den formen. Till dåtidens tekniska villkor hörde dock förstås att nästan alla fotografier måste vara svartvita - några hundra sidor in i denna bok inbillar man sig nästan att Strindberg levde sitt liv i svartvitt. Så mycket starkare blir intrycket när några färgbilder plötsligt lyser upp sidorna.

Bilderna skapar en närvaro- och tidskänsla som går långt utöver att enbart illustrera texten: inte minst de många miljöbilderna ger fantasieggande kulturhistoriska vyer. Upplevelsen att ta del av volymen svävar mellan att läsa en berättelse om Strindbergs liv och att vandra runt i en skärmutställning, ägnad hans utseende, vänner och miljöer. Att läsa boken på rygg i sängen har dock sina givna faror - den som somnar riskerar ögonblickligen näsblod. Ett exemplar av boken väger nämligen 2,6 kilogram.

Strindberg har tidigare fått åtskilliga biografier, både korta och långa (med Gunnar Brandells levnadsteckning i fyra volymer från 1983-1989 som standardverket). Meidal och Wanselius tillför givetvis en ny dimension till föregångarna - det livfullt ymniga bildmaterialet. Men det finns andra skäl att ta del av denna framställning. Utgivningen av Strindbergs brev har fullbordats sedan Brandells biografi utkom (av Meidal själv - sju volymer av totalt 22), och publiceringen av Strindbergs Samlade Verk med alla deras lärda kommentarer närmar sig också slutet. Till det kommer att forskningen om Strindberg i andra former har fortgått. Halvtannat decennium efter Brandell finns mer material, fler summeringar, fler perspektiv att bygga på.

Brevutgivare blir inte alltid bra biografiker - de har en tendens att citera alltför ymnigt ur de dokument de känner så väl. Meidal är dock undantaget som bekräftar grundregeln. Med tanke på hur expressiv Strindberg var som korrespondent är Meidal närmast asketisk när det gäller citat ur breven, och läsaren får söka förgäves efter många av Strindbergs mest kända bon mots. Meidal är också beundransvärt stram när det gäller ett annat eget specialområde, Strindbergsfejden. Oavsett vilka personliga intressen läsaren kan ha - detta är en levnadsteckning med god inre balans. Ofrånkomligen är den i mycket en summering av vad andra har gjort. Men Meidal har också själv i decennier levt och arbetat med materialet och har egna synpunkter att tillägga.

Uppläggningen är huvudsakligen kronologisk, från barndomen till dödsbädden och begravningen. Rytmen ges i stort sett av Strindbergs vistelseorter, snarare än av hans inre världar, litterära epoker eller hustrur: kapitlen heter sådant som ”Frankrike - Schweiz” och ”Åter i Sverige”, snarare än ”Naturalisten”, ”Dramatikern” eller ”Siri von Essen”. Uppläggningen påminner om hur stor del av sitt författarliv som Strindberg levde utan-för landets gränser, inriktad på en författarkarriär på den internationella nivån. Hemkomsten till en europeisk småstad som Stockholm liknade nästan en landsflykt från kontinenten.

Meidal skriver med distans, summerar snabbt skeenden som det ibland kunde vara frestande att fördjupa sig, håller i stort sett ett fast grepp om sitt ämne och föremål. På vägen tar han chansen att påminna om en del återkommande mönster i Strindbergs liv. Ett präglar hans kärleksaffärer (där han varvade tillbedjan, härsklystnad och lysande brevretorik tills kvinnorna nästan tedde sig utbytbara), ett annat hans förmåga att med segt arbete bygga upp en litterär ställning, bara för att så snart han lyckats med det förstöra den med någon form av litterär skandal - varefter han kunde börja om hela processen igen.

Strindberg har ibland setts som ett offer för sin tids bigotteri, ibland som den geniale titanen, ibland som en ömklig kvarleva. Allt finns med hos Meidal, men främst Strindberg som den litteräre yrkesmannen. Som sig bör för en expert på området Strindberg har han också ett vaksamt källkritiskt sinne för skillnaden mellan Strindbergs versioner av händelser och vad som faktiskt tycks ha inträffat (ett paradexempel är förstås författarens barndom). Den eld som var den största i Sverige var också en inbillningskraft som innebar förmågan att förvränga.

Bilden som växer fram föreställer just den fantasibegåvade skribenten som ordnar sin tillvaro för att den ska ge maximal arbetsro, ibland också tillräckligt laddade händelser för att ge material till litterärt skapande. Greppet att ordna framställningen efter Strindbergs miljöer är välfunnet just eftersom en ny miljö innebar en ny levnadsepok (med nya vanor), som i sin tur ofta förknippades med litterära roller: journalisten, rabulisten, visionären, den fromme, teatermannen …

Strindbergs begåvning låg inte minst i förmågan att förtäta många ögonblick till ett enda dramatiskt nu. Som i en interiör från äktenskapet med Frida Uhl, strax efter det att dottern Kerstin fötts: ”Och barnet skriker av hunger, sedan ena amman är fockad, dag och natt. Fru och svärfru slåss och kalla varann luder, pigor flytta och stämma och reta pöbeln som skriar när den tågar förbi vårt hus, och prästerna säga att vi äro konkubiner och ej makar.” Vid andra tillfällen frammanade Strindberg helt andra stämningar. ”Lever absolut idyll-lugn och dricker öl samt spelar bräde om aftnarne med min hustru.”

Utan att stanna alltför länge vid något av verken eller dramatiken i Strindbergs liv för Meidal läsaren genom ett författarskap och ett liv där valmöjligheterna för var tonvikten ska läggas är nästan oändliga. Han är ganska sparsam med försök till psykologiska förklaringar, vilket gör att Strindberg ibland framstår som mer normal än man väntat sig, ibland som mer underlig. Samtidigt har Meidal tillräcklig distans till sitt föremål för att kunna se det komiska - ibland farsartade - hos Strindberg. För honom räckte det ju inte med att behärska det svenska språket stilistiskt bättre än kanske någon annan svensk författare. Om hans medvetande härskade där, varför inte på andra håll? Om han kunde göra guld av bokstäver, varför inte av annat? Så ansåg han sig ha skådat den verkliga sanningen inom naturvetenskapen och språkvetenskapen, och hela tillvaron blev ett system av korrespondenser, avpassat för just honom (Inferno kan läsas som skakande psykologisk tragedi, men också som ett komiskt mästerverk). Lika självklart egocentrisk var hans syn på det perfekta kärlekslivet. Bäst summerades den i ett brev till Harriet Bosse: ”Varför ville Du icke vara den jag diktade Dig till?”

När Meidal citerar detta, är det ett utslag av hans goda sinne för den talande detaljen, den som kristalliserar väsentligheterna. I boken finns gott om sådana. Läsaren påminns om hur klena skolbetyg den blivande författaren hade: vid studentexamen var han nummer arton av tjugo i klassen. Han underhöll omsorgsfullt sin image av rabulist och avvisare av världsliga belöningar, men livet igenom vårdade han de lagerkransar han förärades efter premiären på versupplagan av Mäster Olof på Dramaten. Nära femtio år gammal planerade han en storstilad reportageresa per cykel, och införskaffade en elegant velocipedkostym, komplett med starkt lysande gula skor och handskar - men företaget strandade på att Strindberg aldrig tycks ha lärt sig att cykla.

Sådana upplysningar ger sälta åt en biografisk framställning. Men naturligtvis är de inte mer än kryddor i en framställning som gäller något helt annat - Strindbergs liv och dikt. Meidal ger utmärkta summeringar och karakteristiker av åtskilliga av Strindbergs verk. Klokt nog undviker han den sorts arkivaliska metod där allt ges ungefär samma utrymme. I stället lägger han fokus på sådant som samtiden eller eftervärlden ansåg vara viktigt. De bägge aspekterna sammanfaller långtifrån alltid. Fröken Julie hade en motig väg fram till scenen, ansågs vulgär och fick vänta många år på sin offentliga premiär i Sverige. Inferno togs som ett tecken på att författaren blivit galen och föga bättre var mottagandet av verk som Till Damaskus, Spöksonaten och Dödsdansen. Då uppskattades mer en del av Strindbergs skärgårdsskildringar och hans historiedramatik. Både mästerverken och det efemära får sin rimliga plats i denna bok.

Mycket måste förstås lämnas därhän, men Meidal lyckas ändå lyfta fram många viktiga aspekter. Utöver det som av tradition brukar stå i centrum - Strindbergs verk, resor, religiositet, äktenskap, familjeliv, sexualitet - väver Meidal också in en del synpunkter på Strindbergs yttre författarkarriär, inklusive hans förläggarkontakter och hans tankar på alternativa yrkesvägar (han satsade på sinologin och såg sig själv ibland som blivande professor). Här finns förmodligen åtskilligt kvar att utreda. Lika riskfyllt som det är att lita på Strindbergs versioner för en rimlig bild av hans kärleksliv, lika farligt vore det att tro på den bild han ger av dåtidens förläggarvärld och förlagens insatser för honom.

Strindbergs affärer var en ständigt pågående kortslutning av förskott, konkurser, skulder, lån och gåvor. ”Den fullständiga historien om Strindbergs ekonomi har ännu inte någon vågat skriva”, konstaterar Meidal, förmodligen luttrad av vimlet av indicier och falska ledtrådar i författarens brev. För att utreda alltsammans skulle nog krävas en historisk kriskommission. Som affärsman var Strindberg sangvinisk, impulsiv och ibland cynisk (i sin förmåga att utnyttja andras hjälp). Som litterär yrkesman kunde han samtidigt vara en hård förhandlare, förutseende och skickligt anpassad till rådande litterära konjunkturer.

Oundvikligen var han också här en son av sin tid. Han var en transnationell litterär industrialist i en tid när den moderna svenska marknadsekonomin hade sitt verkliga genombrott. Den epoken präglade honom mer än han själv och kanske eftervärlden har anat. Hans författarskap inföll bokstavligen mellan baggböleriet och Aga-fyren, och det innehåller den typ av storstilade visioner och skapande förstörelse som präglade också den tidens kapitalism. De moderna levnadsstämningar han kunde avsky elektrifierade honom samtidigt. Inte undra på att han avskydde den gamla ämbetsmannakulturen. Men avskyn kom sig som bekant inte bara av att han var absolut modern - tvärtom fanns hos honom också atavistiska och starkt konservativa föreställningar. Känslomässigt verkar han långt mer förbunden med jordbrukssamhället än med industrisamhället, trots sitt intresse för alla moderna uppfinningar.

Under sin livstid utsattes Strindberg för angrepp, men fick också beundran. Efter sin död har han ägnats en kult, en akademisk industri, och väckt svårartade imitationskomplex hos somliga författare. Nya biografier om honom lär fortsätta att skrivas framöver. I denna volym har Meidal och Wanselius skapat ett praktverk som det är en glädje att äga och ta del av (man ”läser” inte detta bildrika praktverk annat än i överförd bemärkelse).

I en del detaljer hade jag önskat en något bättre finish. Registret begränsar sig, som tyvärr så ofta i svenska böcker, till ett personregister. Användbarheten hade ökat betydligt om det också hade omfattat titlarna på Strindbergs verk - för att inte tala om ortnamn (hur ska man annars hitta i Strindbergs världar utan de vägvisare som ett bra register ger?) Meidal är också ibland väl snål med att ange årtal: de finns inte med som en del av rubrikerna, och tidsangivelserna försvinner ibland också ur den löpande texten, vilket kan göra att läsaren tappar tidskänslan. Vid sträckläsning skapar det få problem. Men böcker av detta slag är också till för blädderläsning och som uppslagsverk: en biografi ska inte bara läsas, utan också användas.

Sådant är dock mest anmärkningar i marginalen till denna volym som lyckas ge en så myllrande, levande bild av sitt ämne. Av Strindbergs världar har Björn Meidal och Bengt Wanselius skapat en egen värld.

Johan Svedjedal är professor i litteraturvetenskap, särskilt litteratursociologi, vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 4/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet