Politik & samhälle

Bara den som är vid liv kan vara modig

Riot days – Om Pussy Riot och tiden i fängelse
Maria Aljochina (övers. Linda Skugge)

Teg Publishing
202 sidor
ISBN 9789188035233

| 8 min läsning

Först behöver man förklara en sak för ungefär halva den svenska mediebranschen, som får nostalgiska associationer till Sex Pistols, The Clash och Ebba Grön så fort de hör ordet punk: Pussy Riot är inget punkband. Den som tror det kommer att missförstå dem och sedan bli besviken på dem. De använder sig av punken på samma sätt som de använder sig av så mycket annat. Godisfärgade rånarluvor, exempelvis.

En aning om att de är något annat och något mer än punkare får man om man läser de avslutande tal som de höll under rättegången 2012. Nadezjda Tolokonnikova, Maria Aljochina och Jekaterina Samutsevitj nämnde bland andra Montaigne, Guy Debord, Josef Brodsky, Solzjenitsyn och filosofen Berdjajev, samt citerade ur Bibeln (en översättning av deras tal kan läsas på nätet hos den amerikanska kulturtidskriften n+1). I det ögonblicket, när de välformulerat smulade sönder domstolens anklagelser, framstod de som klassiska ryska dissidenter. Visst är det befriande att de är så orädda att de kan ropa ”Putin har pissat på sig”, men verkligt spännande blir det först när man upptäcker vad som ligger bakom deras protester. Den som vill veta mer om hur Pussy Riot växte fram ur den ryska konstnärliga aktivistmiljön kan läsa Masha Gessens reportagebok Ord kan krossa betong (2014).

Pussy Riot visar vilken nivå av kritiskt tänkande man kan sträcka sig till om man har tillgång till sin historia. Men vill man förminska dem går det bra att kalla dem punkare.

Orättvis som jag är skulle jag rent av vilja använda deras rättegångstal som ett inlägg i den svenska skoldebatten. Varför ska man lära sig historia, filosofi, skönlitteratur och allt det där? Jo, så att man, när det behövs, kan hålla ett sådant tal! Aljochina kritiserade visserligen det ryska skolsystemet, men jag undrar vad hon skulle säga om det svenska. Hörde jag någon skolkonsult nämna ”kritiskt tänkande”? Pussy Riot visar vilken nivå av kritiskt tänkande man kan sträcka sig till om man har tillgång till sin historia. Men vill man förminska dem går det bra att kalla dem punkare.

I november var Aljochina på Kulturhuset i Stockholm för att presentera sin bok Riot days. Vilket slags bok är det? En självbiografi om hennes fängelsetid? ”En blandning av saga och praktisk instruktionsbok”, svarade hon. Hon var egensinnig och oförutsägbar – och glad, som om det hon sysslade med var oemotståndligt roande.

Jag tittade på henne med en karaktärssvag människas förundrade ögon. Mod och integritet ser så annorlunda ut än de gör på film. Det vill säga: när du inte är van att möta dem i vardagslivet. Samma sak tänkte jag när en grupp kvinnor från den arabiska våren framträdde på Dramaten för några år sedan: att den som är så modig kan se så skör ut, rent av blyg. Men bara den som är vid liv kan vara modig.

Du ska bli förvånad över förnedring, skriver Aljochina. Det är inte naivitet, det är att förbli vid liv. Hon blev en gång intervjuad av någon som insisterade på att de flesta människor inte var särskilt känsliga för kränkningar: den som sitter i fängelse vänjer sig snart vid allt, även kroppsvisitering. ”Om man slutar att förvånas över sådana saker är det som att visa upp ändan för dem i resten av ens liv”, kommenterar hon.

Just för att det vore så lätt att beundra henne på ett sätt som i praktiken innebär konsumtion, som om Pussy Riot bara var ett gäng nya kryddburkar i Spice Girls-hyllan, försöker jag lyssna efter det som gör henne främmande, det som skiljer henne från en svensk kontext. Till att börja med är hon ortodox kristen. På Kulturhuset berättade hon att hon inlett ett förhållande med Dmitrij Tsorionov, ledare för den ortodoxa rörelsen Guds vilja, en rörelse som krävde att Pussy Riot skulle fängslas. De betraktar honom nu som en förrädare. Hur skulle svenska feminister betrakta en syster som gjorde något motsvarande?

Maria Aljochina. Foto: Håkan Lindgren

I lägenheten där hon och de andra kvinnorna planerade sina aktioner fanns ett porträtt av Beethoven, skriver Aljochina. De frågar varandra vilka böcker man borde ta med sig om man blev tvungen att åka bort en längre tid. Någon svarar: ”Mandelsjtam och Rilke. Man kan alltid få tag i en Bibel.” Vänta nu, är inte det här döda gamla gubbar? Är det verkligen lämplig litteratur för en ung radikalfeminist? Om Aljochina och hennes svenska fans möttes på den här punkten skulle det uppstå en kulturkrock som vore intressant att följa. I Putins Ryssland, liksom i Sovjetunionen, kan ett porträtt av Beethoven vara en motståndshandling. Det är, tror jag, en symbol för det själsliv som det är förbjudet att ha. Vilka symboler man väljer i det läget är inte oväsentligt.

Aljochina nämner en gubbe till, en av de stora Gulag-skildrarna, vars Genom snön kom i svensk översättning i våras. ”Den första bok som berövade mig två dygns sömn, för att jag läste den från pärm till pärm, flera gånger, var Berättelser från Kolyma av Varlam Sjalamov.” Hon fortsätter: ”Ett år senare befann jag mig i en straffkoloni, nära en av dem i böckerna: i Perm-regionen, i norra Uralbergen.”

För sin 40 sekunders protestaktion i Kristi frälsares kyrka dömdes Aljochina, Tolokonnikova och Samutsevitj till två års fängelse. Lokalen är för övrigt inte mer helig än att den som vill kan hyra den för en firmafest, skriver Aljochina. Det kostar 970 dollar. Kyrkan ägs av en stiftelse där Moskvas polischef sitter i styrelsen. Det är denna sammanblandning av kyrka och stat eller kyrka och säkerhetstjänst som Pussy Riot protesterade mot. Partiapparaten kontrollerade kyrkan i Sovjet och det har fortsatt i det nya Ryssland: patriarken Kirill är en gammal KGB-kollega till Putin. Det är sådant, inte Pussy Riot, som vanhelgar kyrkan, menar Aljochina. Lyckades hon och hennes vänner få ryssarna att förstå det?

Fångtransport. ”Vart ska jag?” Det eviga svaret: ”Det märker du när du kommit fram.” I de ryska straffkoloniernas värld verkar inte mycket ha förändrats. Aljochina berättar om en plats som i princip kunde ligga i 1950-talets Sovjetunionen. Hennes son Filip var fyra år när hon försvann. Det dröjde två år tills hon såg honom igen, utsläppt genom en benådning som var en maktdemonstration av samma slag som rättegången. Boken illustreras av hans och hennes teckningar.

Återigen måste en författare använda hela sin begåvning för att uthärda och registrera ett förtryckande systems alla små och stora absurditeter.

Återigen måste en författare använda hela sin begåvning för att uthärda och registrera ett förtryckande systems alla små och stora absurditeter. Under rättegången bevakas de tre kvinnorna av väktare med en aggressiv hund, som hoppar och skäller. Deras advokat kräver att hunden ska ut, med hänvisning till en skylt där det står att hundar är förbjudna i rättssalen. Domaren: ”Det här är ingen hund, det är en skyddsåtgärd.”

Fångarna tillåts inte ha en vattenkokare för att göra te – men de kan få en doppvärmare. ”En glödande doppvärmare går att använda som mordvapen”, skriver Aljochina. ”Jag kan få en sådan. Men inte en vattenkokare.”

”Den första hungerstrejken känns som första gången man är kär – väldigt förvirrande. Efter ett tag blir man van, men första gången är det bara smärta, kramp i benen, mardrömmar. Men det är ändå värt det.”

Aljochina hungerstrejkar i protest mot fängelsevillkoren. Hon lyckas också vinna det första rättsfallet mot vakterna i fångkoloni nummer 28. Fångarnas arbetsbörda minskar och deras lön höjs. De får halsdukar mot kylan – det kan bli minus trettio grader. Ett av fängelseledningens motdrag är att ge samtliga fångar en månads telefonförbud. ”Man har sagt till dem: Tysta Aljochina så får ni ringa igen.”

”Sviker du dig själv, om så bara en endaste gång, kan du inte sluta”, skriver Aljochina. Det är en moralprincip som är – ja, vad ska man säga om den? Den är övertygande. Den är mycket användbar för den som vill göra motstånd. I vissa situationer kan den bli okänslig för vad eller vem man offrar när det viktigaste är att inte svika en viss aspekt av sig själv (en människa innehåller så många aspekter att det är svårt att göra dem alla rättvisa samtidigt; för att gynna några måste man kanske svika andra).

I grunden är hennes moralprincip en reaktion på en omöjlig situation. Hur kan du leva med ett minimum av självrespekt i ett land där just detta har blivit omöjligt? Ett samhälle där du måste svika dig själv med varje andetag, där en outhärdlig nivå av förtryck, förnedring, dumhet och korruption har blivit ett normaltillstånd. Outhärdligt blir det förstås bara om du är närvarande i dina känslor, om du tänker, men att tänka är som att svika sig själv: har du väl börjat kan du inte sluta.

Hur ska man handskas med detta olösliga dilemma? Här är Aljochinas svar: ”Jag skulle vilja leva mitt liv så att det jag lämnar efter mig på något sätt har att göra med frihet och sanning, och inte med den tomhet som uppstår när jag uttalar dessa ord.”

Relaterat
Tema

Stalintiden återkommande tema i östeuropeisk film

Film har spelat en viktig roll för att bearbeta trauman efter andra världskriget och kommunismen. Respons har talat med Mark Leiderman och Ewa Mazierska, filmvetare från Ryssland respektive Polen, som...


Håkan Lindgren

Håkan Lindgren är frilansskribent. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg