4/2014

Den hittills outforskade statssubventionerade hemhjälpen är föremålet för Karin Carlssons intressanta och välskrivna avhandling. Hennes slutsats att orsaken till att man inte satsade på kollektiv barnomsorg var föreställningen om att kvinnans plats var i hemmet kan dock ifrågasättas. Snarare satte man barnets behov av kontinuitet i centrum.

Vad händer med barnen när två föräldrar skadas i en bilkrasch? Vem tar hand om babyn när en ensam mamma ska opereras? Eller inte orkar? Från 1940-talet till 1960--talet finns i många svenska kommuner en eller flera hemvårdarinnor i beredskap. När ingen släkting kan ersätta den frånvarande mamman utgör hemvårdarinnan en reserv att lita på, i stad som på landet. Den prydligt uniformerade hemvårdarinnan har i allmänhet hushållsutbildning och är delvis avlönad med statliga subventioner.

När hemvårdarinnorna introduceras i nationell skala 1943 beskrivs syftet så här:

Samhället har obestridligen ett starkt intresse av att barnens omvårdnad och hemmens skötsel icke äventyras vid tillfällen, då hushållens normala funktioner av en eller annan anledning rubbas (SOU 1943:15 s. 43).

Befolkningskrisen finns i bakgrunden till beslutet, så det är typiskt nog barnen som nämns först. Den statliga utredningen tänker uppenbarligen i första hand på barnfamiljen när den talar om hushållet.

Först några bakgrundsfakta. År 1944 kunde kommunerna för första gången ansöka om statsbidrag för social hemhjälp. Redan då fanns sådan offentlig hemtjänst i tre fjärdeler av alla städer, ibland även på landet, och med statsbidraget – som täckte en del av kostnaden – beräknades den sociala hemhjälpen växa. Så blev också fallet. På 1950-talet fick cirka 75000 barn-familjer varje år hjälp av en hemvårdarinna under någon period. Efterhand efterfrågades hemvårdarinnorna också alltmer som hemhjälp åt gamla människor.

Den hittills outforskade statssubventionerade hemhjälpen är ämnet för den intressanta och välskrivna avhandlingen Den tillfälliga husmodern – Hemvårdarinnekåren i Sverige 1940–1960. Studien sätter husmodern i centrum och lägger genomgående ett genusperspektiv på de mångfacetterade situationer som hemvårdarinnan är satt lösa. Det var ingen lätt uppgift att rycka in som extramamma i en familj i kris, förstår man indirekt. Den ideala hemvårdarinnan skulle enligt myndigheterna vara varken för ung eller för gammal och dessutom huslig, själsligt stabil, flexibel, mogen, fysiskt frisk och ”naturligt varm”. Minst lika många motsägelsefulla krav som ställdes på husmodern ställdes på hennes stand-in.

Avhandlingsförfattaren, Karin Carlsson, placerar sin undersökning i en historisk tradition som studerar det betalda hemarbetet och dess professionalisering. Hon visar att en professionalisering av hemvårdarinneyrket blev omöjlig genom att kommunerna aldrig kunde enas om att ställa krav på en bestämd utbildning och examen för anställning som hemvårdarinna. Hemvårdarinnorna själva gjorde tappra men i längden fruktlösa försök att skapa en stark organisation som drev den lilla yrkeskårens fackliga krav: en lön som man kunde leva på, reglerad arbetstid, adekvat utbildning. Försöken försvårades av att medlemmarna var utspridda i hela landet och att hemvårdarinnorna ofta arbetade ensamma och isolerade. De flesta hemvårdarinnor organiserade sig därför aldrig, och stannade sällan länge i yrket. Hemvårdarinnan kom aldrig i närheten av en professionell status.

Centrala begrepp i avhandlingen är välfärd och profession, privat och offentligt, hemarbete och omsorgsarbete. De tas som utgångspunkt för närstudier av främst offentliga och fackliga källor, utifrån tre övergripande frågeställningar: 1) Vilka problem var den sociala hemhjälpen tänkt att lösa och hur kan dessa problem förstås? 2) Vilka aktörer deltog i processen och hur påverkade de problemformuleringen samt konstruktionen av dess lösningar? 3) Vilka alternativa lösningar diskuterades och vilka lösningar var otänkbara?

Karin Carlsson drar slutsatsen att den sociala hemhjälpen var ”en pragmatisk lösning i relation till barnens omhändertagande”. Så var det säkert. Men det är samtidigt ett påstående som kanske kunde problematiseras mer än vad som görs. Varför just hemvårdarinnor? Författaren drar i avslutningen slutsatsen att rådande ”föreställningar om kvinnans plats i hemmet för ett fungerande familjeliv var så starka att alternativa lösningar såsom kollektiv barnomsorg ännu sågs som problematiska”.

Där skulle jag vilja infoga ett frågetecken. Kollektiv barnomsorg fanns, om än inte i stor skala och naturligtvis inte överallt. Den första barnkrubban hade öppnats i filantropisk regi redan 1854 i Stockholm. I många städer fanns kommunala, företags- eller föreningsdrivna barnkrubbor och eftermiddagshem för skolbarn under 1940-talet. Dessutom var antalet fosterhem högt under 1940-talet. Därutöver fanns barnhem för barn främst från arbetarklassen och mödrahem för ensamma mammor med spädbarn. För den burgna medel- och överklassen förekom så kallade barnpensionat. När jag läser avhandlingen blir jag inte helt övertygad om att hemvårdarinnan var den enda självklara lösningen när folkhemmets barnfamiljer drabbades av sjukdom och olycka, eller att kollektiva lösningar var ett helt otänkbart komplement.

Andra vägar hade kunnat väljas, som att tillfälligt placera berörda barn i dygnsvård tillfälligt i ett annat hem eller på barnhem. Båda alternativen förekom säkert parallellt med den sociala hemhjälpen och var etablerade i kommunerna sedan fattigvårdens tid. Men det var bara hemvårdarinnan som kommunen fick statsbidrag för. Varför?

Som jag tolkar avhandlingen grundas beslutet om statsbidrag till hemvårdarinnor på en bestämd och tydligen år 1943 icke förhandlingsbar uppfattning. Den uppfattningen innebar att barnet och familjens hem utgjorde en oskiljbar enhet som i möjligaste mån skulle bevaras även i en stund av kris (i varje fall om den inte var självförvållad). Det är fascinerande att riksdag och departement här bryter med den månghundraåriga traditionen av tillfällig fosterhemsplacering, en extremt billig vårdform som församlingar och senare kommuner hade vana att administrera. I stället satsar staten nu för första gången relativt stora pengar på att barn ska få fortsätta att sova i egen säng också när mamma är sjuk. På det sättet ger avhandlingen – som jag ser det – en glimt av en storhetstid i välfärdspolitiken, där barnets intresse av trygghet och kontinuitet, utan inskränkning och utan särskilda villkor, ställdes i centrum.

Det är värt att notera att den typ av räddningsinstans som hemvårdarinnan personifierade är försvunnen sedan länge. Ett barn som i dag drabbas av föräldrars plötsliga sjukdom (eller död) måste som regel lämna sin invanda miljö när traumat är som färskast och störst (om ingen släkting finns som tillfälligt kan flytta in i hemmet). Kommunerna har ersatt hemvårdarinnorna med så kallade jourfosterhem, som numera i allmänhet drivs i privat regi och vilkas tjänster köps på kontraktsbasis efter upphandling till billigaste pris. Inte heller finns det längre någon hemvårdarinna att kalla på när barnet är sjukt och en förälder måste stanna hemma, vilket skapar problem som inte kan lösas helt ens med de mest generösa VAB-regler.

I det perspektivet känner jag mig inte helt komfortabel med den något melankoliska ton i vilken Karin Carlson berättar om den sociala hemhjälpens korta historia. Skulle man inte kunna tänka sig en liten gloria över hemvårdarinnan med de höga krav som ställdes på hennes ansvarskänsla, goda karaktär och förmåga till inkännande? ”Hemvårdarinnan var till sina delar alltid utbytbar”, konstaterar i stället Carlsson. I analysen av olika alternativa välfärdssystem står sig tyvärr professionaliseringsteorin slätt. En medlem av en profession må vara utbytbar i viss mening, som när en profession utformar sina strategier gentemot andra grupper. Men det arbete den professionella omsorgsgivaren utför är aldrig helt utbytbart.

Att utföra professionellt omsorgsarbete i en annan människas hem kräver en hög grad av hänsyn, målmedvetenhet och anpassningsförmåga. Det inser nog alla som haft behov av hemtjänst, eller tror att de kommer att få det, och kraven på hemvårdarinnornas kompetens var i vissa avseenden ännu större.

Karin Carlsson visar också på att det ofta var svårt för kommunerna att få den kvalificerade och välutbildade arbetskraft de behövde för uppgiften. Bara glimtvis berörs det faktum att hemvårdarinnans uppgift var att garantera de yttre ramarna ifråga om närvaro, kroppskontakt, mat, tvätt och alla små rutiner, som är trygghetsskapande för ett barn och blir särskilt viktiga när en barnfamilj är i känslomässig, kanske även ekonomisk, kris. Förmodligen beror det på det tillgängliga källmaterialets officiella karaktär att läsaren bara kan ana innehållet i hemvårdarinnans välfärdsuppdrag och omsorgsarbete, i periferin av den politiska berättelsen om Den tillfälliga husmodern.

Lisa Öberg är docent i historia vid Södertörns högskola.