Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.
Konstarterna & medier
Malena Janson
När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen
Om sjuttiotalets svenska barnprogram
Karneval | 240 s | Isbn 9789187207297
Recensent: Tommy Gustafsson
Barnprogram från 70-talet var bättre än sitt rykte

I sin avhandling avlivar Malena Janson den spridda uppfattningen om att barnprogrammen i tv på 1970-talet var tråkiga och av låg kvalitet. När det gäller frågan om de var vänstervridna hamnar hon mer i en gråzon och här behövs mer forskning.

En vanlig uppfattning om barnprogrammen i svensk television under 1970-talet är att de var konstiga, vänstervridna och dötråkiga. Talet om att Staffan Westerberg förstörde en hel generation med barnprogram som Vilse i pannkakan (1975) samsas med utfall mot Ville, Valle och Viktor (sänd i tre säsonger 1970, 1972, 1977–78) och Galaxer i mina braxer, sa Kapten Zoom (1976), som anklagas för att vara kommunistpropaganda. Och vem (född mellan 1965 och 1975) minns inte dessa tjeckiska dockfilmer som ständigt trängdes i tablån? Men vad är minnet annat än en chimär som ständigt omskapas? Nyligen talade jag med en jämnårig bekant som förfasade sig över att ha behövt stå ut med dessa dötrista tjeckiska dockfilmer, som dessutom var slarvigt gjorda. När jag påpekade att 1960- och 70-talets tjeckiska dockfilmer sannolikt är oöverträffade när det gäller kvalitet, kontrade han med att de ju ändå bara var kommunistpropaganda, vilket inte heller stämmer. Det var till dockfilmen som flera tjeckiska konstnärliga dissidenter sökte sig för att slippa undan propagandaapparaten.

Kritiken mot att vissa program var vänstervridna förekom redan under 1970-talet, vilket raden av anmälningar till Radionämnden visar. Det var dock först med Gösta Hulténs och Jan Samuelssons debattbok Mediavänstern – En närbild av den dolda åsiktsproduktionen i Sverige (1983) som denna bild cementerades. Författarna menade att barnredaktionen på TV2 medvetet försökte vänsterindoktrinera sina unga tittare genom egna produktioner och via importen av suspekta barnprogram från Östeuropa.

Därefter har tanken om vänstervridningen mytologiserats och kommit att gälla hela 1970-talets barnutbud på tv, till och med hela barnkulturen. Men som filmvetaren Margareta Rönnberg påpekat i Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens (2012) har ingen av de nutida debattörerna bemödat sig om att leta upp och analysera de utpekade tv-serierna. I stället har argumentationen grundat sig på den konsensus som växt fram kring påståendet att medier i allmänhet och svensk barn-tv i synnerhet var vänstervridet under 1970-talet. Denna tradering skymmer naturligtvis sikten, men trots det har förvånansvärt litet forskning gjorts som försöker belägga eller bekräfta graden av vänstervridning. Vad som har publicerats är några humoristiska nostalgiböcker, bland annat Göran Everdahls Kom nu´rå! Barnprogram vi minns – eller helst vill glömma (2011) där minnet inte alltid är det bästa .

Filmvetaren och kulturjournalisten Malena Janson har med andra ord mycket att gå i klinch med i sin nya bok, När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen – Om sjuttiotalets svenska barnprogram. Detta är det första seriösa försöket att skapa en överblick över perioden och Jansons explicita syfte är också att ärerädda ”denna vitala och orättvist förtalade epok”. Förhållningssättet medför två saker som inverkar på textens utformning. För det första hamnar Janson i en försvarsposition eftersom bilden av den röda barnkanalen är så befäst. För det andra innebär rentvåendet att Janson nästan per automatik faller in i ett nostalgiskt betraktelsesätt som idealiserar det förflutna, något som förstärks av det faktum att flertalet av bokens kapitel utgår från författarens personliga erfarenheter som barn av de olika omtalade tv-serierna. Även om Janson har distans till sitt ämne tenderar analysen att bli väl okritisk på sina ställen utifrån devisen: det var bättre förr.

I bokens inledning uppger Janson att 1970-talet både var en ”ekonomisk och konstnärlig glansperiod vars like inte setts vare sig förr eller senare” och att ”[v]artenda papper i Sveriges Radios dokumentarkiv – från tidningsnotis till forskningsrapport till barnteckning – och varenda minut av bevarad film i Kungliga bibliotekets audiovisuella arkiv vittnar om det.” Det bådar gott med en fullständig tillgång till SVT:s notoriskt svåråtkomliga arkiv, men i praktiken använder Janson inte mycket källmaterial från det. Studien bygger framför allt på intervjuer med personer som var med på 1970-talet, på återberättande analyser av barnprogrammen och på flitigt citerande ur de många, ofta dråpliga, anmälningar som gjordes till Radionämnden, inte sällan tryckta i faksimil i boken. Bland annat inkom en anmälan 1972 som protesterade mot att alla ”vuxna har långt hår och skägg” och att denna ”slashaspropaganda” var det första steget i en utveckling som skulle sluta med ”propaganda för hasch och LSD i barnprogrammen”.

Janson tecknar en grundlig bild av det historiska sammanhang som 1970-tales svenska barn-tv uppstod ur. Barnkulturen gick från att vara något oförargligt och nostalgiskt för ömtåliga barn som behövde skyddas från omvärlden – eller ”tomterier” som Gunila Ambjörnsson frankt benämnde det i debattboken Skräpkultur åt barnen (1968) – till att barnkulturuttrycket i stället strävade efter att inkludera barn som delaktiga i samhällsbygget. Tv kom här att bli det mest nyskapande mediet på området, bland annat eftersom svensk television satsade extra på program just för barn. Från att författarna till barndramatik endast hade fått motsvarande en femtedel av vad de som skrev vuxendramatik fick ändrade Ingrid Edström, den första chefen för TV2:s Barn- och ungdomsredaktion 1969–1979, avtalen så att de gradvis jämnades ut. Sändningsåret 1976/1977 hade exempelvis barnredaktionen den näst största budgeten på TV2, dubbelt så stor som sporten. Den höjda statusen, tillsammans med den nya pedagogiska synen på barn som människor med rätt till kunskap, gjorde att en rad etablerade författare, dramatiker, animatörer och producenter, tillsammans med hela Sveriges skådespelarelit, engagerades för att göra barnprogram av hög kvalitet.

Slutet av 1960- och början av 1970-talet var också den tid då en vänstervåg svepte genom västvärlden och denna våg blev på ett intrikat sätt ihopkopplad med den progressiva synen på barnkultur, bland annat uttryckt i TV2:s målsättning: ”Barnprogrammen skall våga ta upp alla ämnen och bryta tabun.” Här hade också motståndet mot den så kallade kulturimperialismen betydelse; inte minst svensk barn-tv skulle motverka kommersialismen och vad som ansågs följa i dess fotspår: begränsande könsroller, idoldyrkan, våldsförhärligande och rasism. I Sverige hade det länge funnits en bred enighet om att barn skulle skyddas mot alla former av kommersialism, som sågs som ett amerikanskt fenomen, men i och med vänstervågen polariserades denna samsyn.

Janson menar att den äldre romantiska synen frontalkrockade med den nyare realistiska synen på barnkultur och att de många anmälningarna till Radionämnden var ett uttryck för detta. Ämnen och företeelser som miljöpåverkan, döden, nyheter, de tidigare nämnda skäggen, svordomar och sexualitet tolkades som kommunistpropaganda av upprörda tittare. Janson framhåller här, visserligen helt korrekt, att inte ett enda barnprogram fälldes för att ha varit partiskt eller missledande under 1970-talet. Denna slutsats medför dock att anmälningarna framstår som stolliga och utan grund, vilket inte är helt rättvist. Även om inget program fälldes var det många program som varnades, bland annat fick Ville, Valle och Viktor en anmärkning för att ha varit just ”partisk och osaklig” eftersom serien på ett onyanserats sätt hade, enligt Radionämnden, fastslagit att de ”som äger och bestämmer” avsiktligt hade förstört luften.

Janson gör ett bättre jobb med att vederlägga myterna om att alla barnprogram var konstiga och tråkiga. Detta sker genom gedigna nedslag i olika ”genrer” för barn: tecknad film, nyheter, dokumentärer, humor, stillbildsfilmer, Boktipset (1976–1988), drama för barn samt Staffan Westerberg, som blir till en egen genre med sina egensinniga dockteaterprogram. Med utgångspunkt i en diskussion av genren och med ett par tv-serier som exempel nystar Janson upp tillkomsthistorier och genomför innehållsanalyser som relateras till den historiska kontexten. Därmed framträder en ny bild som motsäger att de svenskproducerade programmen skulle ha varit undermåliga kvalitetsmässigt eller innehållsmässigt i jämförelse med utländska barnprogram, både sådana som faktiskt importerades och sådana som barnredaktionerna valde bort på grund av att de innehöll traditionella könsroller, var rasistiska eller hade ett för högt tempo utan innehåll.

Vid genomläsningen av boken framträder bilden av att det å ena sidan verkade existera en stark ad hoc-inställning hos barnredaktionerna och programmakarna. Detta kan härledas till intervjumaterialet som visserligen ger unika inblickar i produktionsprocessen och den stora konstnärliga frihet som tycktes råda, men som även blir av anekdotisk art, eftersom Janson inte ifrågasätter minnena eller ställer dem mot vad som finns bevarat i form av kontrakt, räkenskaper och mötesprotokoll i SVT:s arkiv. Ett exempel är tillkomsten av Skrotnisse och hans vänner (1985) där Jan Lööf och Lars-Åke Kylén skulle försörjas i tio år mot att de levererade sex färdiga kortfilmer, ett beslut som togs av Ingrid Edström utan att kontraktet sade något om slutproduktionens kvalitet. Ett annat exempel är Tårtan (1973), där Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson erhöll 165 000 kronor eftersom Edström, samma dag som beslutet skulle tas hade bevittnat en tårtincident på bussen på väg till arbetet. När Tårtan sändes menade Edström att den inte hade väckt något rabalder, medan De Geer i sina memoarer hävdar att den blev utskälld. Det finns egentligen ingen anledning att ifrågasätta de uppgifter som framkommer, men minnet är som sagt inte alltid det bästa och behöver ibland ställas mot samtida källor.

Å andra sidan ledde den ekonomiska och artistiska friheten till produktion av en lång rad både unika och nyskapande program som följde credot om att barnen skulle tas på allvar. Janson väljer bland annat att lyfta fram två av barndokumentärens pionjärer, Margareta Strömstedt och Ulf Hultsberg, och deras serier Varför måste man dö? (1970), Höghusserien (1970) och Mitt på jorden – mitt under solen (1976) som skildrade tabubelagda ämnen. De var samhällskritiska mot ”idealboendet” i förorten samt lyfte fram ”de snedvridna samhällstrukturerna för privilegierade barn i Sverige” i jämförelse med de fattiga förhållandena i Guatemala. I samtliga fall utgår man från barnens perspektiv och försöker pedagogiskt svara på barnens frågor. I Varför måste man dö? växlar filmen exempelvis mellan att redogöra för måtten för en grav, barnens egna tankar och en läkares beskrivning av hur celldelningen avtar. Ett annat utskällt exempel är stillbildsfilmen, där Janson övertygande visar att denna uttrycksform användes för att den lämpade sig särskilt väl för barn, inte för att den var billig att producera. Stillbildsfilmen kunde ”gestalta svåra och starka känslor och berättelser som till stor del utspelar sig på ett psykologiskt plan”, något som Janson menar gör barnen mer delaktiga i ”utformandet av berättelsen”.

Slutligen analyseras Staffan Westerberg som en auteur snarare än som den knäppgök många velat framställa honom som. Westerberg, bland annat filosofie hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet, räknas numera som en av svensk teaters stora innovatörer, en karriär som inleddes, enligt egen utsago, med att han stegade in på Edströms kontor med en kasse fylld med figurer och meddelade att han ville göra tv. Janson gör Westerberg rättvisa genom att visa på hans stora och innovativa produktion av barnprogram där svåra ämnen som döden, sorg och ensamhet hanteras och där Westerberg ständigt tar parti för de små, de trasiga och de förtryckta – i tydlig relief till en kommersiell barnkultur. En del vuxna menade att programmen var konstiga medan barnen fnissade, fascinerades och även skrämdes, vilket var en ”rättighet” för barn under 1970-talet.

När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen berättar inte hela historien om 1970-talets barn-tv, men på ett välskrivet och lättillgängligt sätt avlivar Janson effektivt myterna om att barnprogrammen genomgående skulle ha varit konstiga, tråkiga och av låg kvalitet. Frågan om graden av vänstervridning befinner sig fortfarande i en gråzon, och här behövs det mer forskning. Numera ligger många av 1970-talets barnprogram ute till allmänt beskådande på Öppet arkiv. Det är bara att gå in och förfasas eller förtjusas.

Tommy Gustafsson är docent i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet.

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet