Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.
Konstarterna & medier
Göran Hägg
D’Annunzio – Dekadent diktare, krigare och diktator
Norstedts | 305 s | Isbn 9789113064314
Recensent: Tobias Dahlkvist
Bättre på att spela rollen som författare än att skriva

Häggs bok är skriven med en pojkaktig förtjusning, präglad av hans fyndiga polemik. Avsnitten om D’Annunzios politiska bana är bäst. Hägg ser honom mer som en syndikalist än som fascist. Den som intresserar sig för författaren D’Annunzio blir däremot besviken. För Hägg tycks hans dekadens främst ha bestått i hans erotiska affärer och i boken förs inga resonemang om denna strömnings speciella stildrag och teman.

Vissa författare spelar som bekant rollen som författare bättre än de behärskar själva hantverket. Om en av dessa skrev Göran Hägg den bok som kom att bli hans sista: D’Annunzio – Dekadent diktare, krigare och diktator.

Gabriele D’Annunzio (1863–1938), författare till dekadensromanen Il piacere och en lång rad andrarangsverk på vers och prosa, är kanske mest känd som stridsflygare och symbolgestalt för det fascistiska Italien. Det rör sig om en biografi av klassiskt snitt: från vaggan, som stod i Pescara på Italiens adriatiska kust, till graven på det bisarra godset Il Vittoriale vid Gardasjön där den åldrade diktarfursten framlevde sina sista dagar omgiven av allt sjaskigare prostituerade, berättas historien om D’Annunzios liv. Det är en rolig bok, uppenbart skriven med en pojkaktig förtjusning inför och kärlek till diktaren, kvinnojägaren och krigshjälten. Dessutom är det en bok skriven med ett stort intresse för och djupa kunskaper om Italiens historia och kulturella särart. Att den bär prägeln av författarens tvärsäkra och fyndiga polemik behöver väl knappast påpekas.

Också i ett annat avseende än den raka kronologin är D’Annunzio – Dekadent diktare, krigare och diktator av klassiskt (för att inte säga gammaldags) snitt. Boken utmärks från början till slut av en tendens till psykologisering, en vilja att genomgående knyta episoder ur D’Annunzios böcker till händelser ur diktarens liv. Sexualskildringarna i böckerna förbinds med de olika kärlekshistorier som D’Annunzio genomlevde; en kusins självmord anförs som ett slags förklaring till ett självmord i romanen Il piacere och så vidare. Inte så sällan tror man sig läsa någon litteraturhistoriker från 1800-talet som ser litteraturen som en spegelbild av författarens liv.

D’Annunzio debuterade som 15-åring med en liten diktsamling till kung Umberto I, djupt präglad av den unge skaldens läsning av Giosuè Carducci och tryckt på bekostnad av fadern. 1889 publicerades det första betydelsefulla verket, romanen Il piacere om intelligensaristokraten och esteten Andrea Sperelli och de erotiska förvecklingar som fyller hans tillvaro. En rad ytterligare romaner om societetslejon skulle följa. Men D’Annunzio gav sig i sitt omfångsrika författarskap på alla upptänkliga genrer från poesin till dramatiken och journalistiken. Till höjdpunkterna brukar diktsviten Alcyone och dramat La figlia di Iorio räknas.

Undertiteln beskriver alltså D’Annunzio som en dekadent diktare. Att hans litterära rötter står att finna i dekadensen och att han så länge den var på modet var dekadent är självklart: i synnerhet Il piacere är programmatiskt dekadent. Men beteckningen ”dekadent” används av Hägg enbart som en kittlande och, får man förmoda, säljande schablon. Någon som avfärdar Huysmans mönsterbildande dekadensroman Mot strömmen som ”förfärlig” är knappast rätt person att utreda D’Annunzios förhållande till den litterära dekadensen. Boken innehåller följaktligen inga resonemang om hur D’Annunzio använde sig av dekadensens särskilda stildrag eller temata, ingenting om hur han förhöll sig till dekadenta förebilder och teoretiker som Baudelaire, Wagner eller Bourget, eller för den delen till Nietzsches dekadensbegrepp.

För Hägg tycks D’Annunzios ”dekadens” främst ha bestått i hans enorma erotiska aptit och framgångar hos kvinnorna. Som en röd tråd genom boken går kvinnoaffärerna. En av de många erotiska historierna sticker ut: förhållandet till skådespelerskan Eleonora Duse, den europeiska sekelskiftesteaterns största stjärna efter Sarah Bernhardt. De två blev ett par 1894, han var vid tidpunkten 31 år, hon fem år äldre. Rimligen fanns ett inslag av egennytta på ömse sidor: han kunde skriva roller för henne, hon kunde hjälpa hans dramer att nå framgång. När D’Annunzio erbjöd huvudrollen i pjäsen La città morte, som han hade skrivit för Duse, åt Sarah Bernhardt ledde det inte till mer än en tillfällig brytning. När samma svek upprepades en gång till fick hon nog. Huvudrollen i La figlia di Iorio gick till en yngre konkurrent, inte som tänkt till Duse, trots att hon tagit aktiv del i skapandet av dramat. I och med brottet med Duse var D’Annunzios mest kreativa skapande förbi.

De mest läsvärda delarna av boken är utan tvekan kapitlen om D’Annunzios politiska bana. Med en bok om Mussolini och en om det moderna Italiens historia bakom sig ägde Hägg här specialkunskaper som kommer väl till pass. Stort utrymme ägnas D’Annunzios fristat i staden Fiume, dagens Rijeka på Kroatiens kust. Genom en rad storpolitiska förvecklingar kunde Italien varken ta emot den mestadels italiensktalande staden som D’Annunzio med honom personligen trogna styrkor ockuperat på hösten 1919 som en del av Italien, eller kväsa hans militära projekt. Följden blev att han utropade en fristat med en syndikalistisk konstitution och långtgående friheter för invånarna. Kvinnlig rösträtt och rätt till skilsmässa ingick i den så kallade Carnaro-konstitutionen, liksom omfattande yttrande- och religionsfrihet och allmän rätt till utbildning.

D’Annunzios förhoppning hade varit att hans uppror skulle sprida sig till resten av Italien, och han hyste långt gångna planer på att marschera till Rom för att där gripa makten. Det blev nu ingenting av med den saken; på julaftonen 1920 kunde italienska trupper omsider inleda ett anfall mot Fiume. Även om D’Annunzio och hans erfarna styrkor kunde hålla en numerärt överlägsen angripare stången i områdets bergiga terräng såg han sig tvungen att förklara sig besegrad när han ställdes inför utsikten att flottans kanoner kunde förinta staden. Märkligt nog var det inte alls slutet för D’Annunzios politiska bana.

Hägg betecknar alltså Fiume-fristaten som syndikalistisk snarare än som många gjort fascistisk. Ett genomgående drag i boken är försöken att visa att D’Annunzio inte, i alla fall inte så länge han hade sina andliga krafter i behåll, var fascist. Han stod för en våldsromantik och nationalism som visserligen är obehagliga för en modern läsare, men som Hägg tydligt visar bär vänsterprägel i D’Annunzios fall. Han uppfann visserligen en rad av de symboler och manér som fascisterna gjorde till sina: den så kallade romerska hälsningen med uppsträckt högerhand, beteckningen duce och så vidare. Men Hägg menar att Mussolini helt enkelt insåg potentialen i allt detta och tog över det och fyllde det med ett nytt innehåll. Som parlamentariker – 1897 hade han ställt upp för liberalerna och blivit invald – gick D’Annunzio mitt under en votering våren 1900 över till socialisterna, med de bevingade orden: ”Jag går från döden till livet!” I Häggs skildring förblir D’Annunzio syndikalist snarare än fascist. Förhållandet till Mussolini förblev under alla omständigheter svårt, utmärkt av ömsesidigt ogillande och misstro. Först under de sista och av ålderdomssvaghet präglade åren närmade han sig fascistledaren.

Den som intresserar sig för gestalten D’Annunzio, krigshjälten, politikern, kvinnokarlen, får sannerligen sitt lystmäte genom Häggs bok. Krigshistorier med list och livsfara, tapperhet och tårar vid stupade kamraters gravar förekommer i rikt mått. Skildringarna av hjältens erotiska eskapader är otaliga, liksom anekdoterna om stora förskott och lån – och en mycket läglig lottovinst – och ändå större slöserier. Som läsare får man sig mera till livs än man någonsin önskat veta om D’Annunzios ständiga flykter undan fordringsägare, om hans kärleksaffärer och förkärlek för oralsex, och om hans roll i den tidiga italienska 1900-talspolitikens förvecklingar. Och det är gott så: man kan inte säga annat än att detta är en bok med mycket underhållande sidor.

Den som intresserar sig för författaren D’Annunzio blir däremot besviken. Att introducera ett författarskap som knappast alls finns tillgängligt i svensk översättning medför sina svårigheter. Så ser sig Hägg rimligt nog nödgad att återberätta huvuddragen i D’Annunzios viktigare verk. Men han lämnar sällan det rena referatets nivå. Och även om Hägg introduceras som litteraturdocent i författarpresentationen på skyddsomslaget hör de litteraturhistoriska utblickarna till bokens avgjort svaga delar. Till Nietzsche – precis som för så många andra intellektuella runt 1900 en av D’Annunzios stora intellektuella upplevelser – hänvisas flera gånger på ett sätt som ligger nidbilden nära. Närmast parodiskt blir det när en skildring av obelisker får Hägg att utbrista att det är ”svårt att inte tro att D’Annunzio medvetet föregripit Freud”.

När Hägg tar till svenska exempel är han betydligt mera intressant. Ett kapitel ägnas paret Agnes von Krusenstjernas och David Sprengels besök hos D’Annunzio på il Vittoriale 1927. Och D’Annunzio jämförs vid flera tillfällen  med samtida svenska författare: hans försök att som icketroende skildra en kristen tankevärld liknas vid Lagerlöf, hans sammanfogande av ett folkligt berättande med sekelskiftessymbolism av franskt snitt får Hägg att associera till Karlfeldt och D’Annunzios axlande av diktarfursterollen till Heidenstam. Dessa jämförelser förblir visserligen ansatser, men i dem finns ändå ett välkommet försök till litteraturhistorisk positionering. Fick jag önska något skulle jag gärna sett en utförligare diskussion av Strindberg och D’Annunzio. Hägg citerar uppskattande ord från Strindberg om D’Annunzio och från D’Annunzio om Strindberg. Alla skillnader till trots – man kan knappast föreställa sig Strindberg, som inte kunde lära sig cykla, som stridsflygare – har de mycket gemensamt som skulle vara intressant att få utförligare belyst: hos bägge kan man skönja en vilja att från periferin göra sig ett namn i Europas litterära centrum, i första hand Paris, genom att göra bruk av de för tiden mest moderna litterära idéerna i en exotisk nationell inramning; hos bägge fungerar erotiken som en kraftkälla i författarskapet; hos bägge finns en rastlös strävan att söka sig till ständigt nya verksamhetsområden.

Någonting märkligt är det sannerligen med en författarbiografi vars största förtjänst ligger i skildringen av det utomlitterära. Likväl är detta fallet med D’Annunzio – Dekadent diktare, krigare och diktator. Så var D’Annunzio heller ingen vanlig författare, utan redan under sin levnad en symbolgestalt i minst lika hög grad som författare. Och dessutom någon som mycket skickligare spelade rollen som diktare än han hanterade penna och papper.

Tobias Dahlkvist är docent i idéhistoria vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet