Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

5/2015

Tema: Östeuropeiska filmskapare granskar den epok och det arv som kommunismen lämnat efter sig sedan fallet för 25 år sedan.
Historia
Anthony Beevor
Ardennerna 1944 – Hitlers sista offensiv
Historiska media | 512 s | Isbn 9789175452593
Recensent: Lars Ericson Wolke
Beevor tillför något nytt men försummar tyska källor

Beevor lyckas verkligen tillföra något nytt till bilden av den tyska Ardenneroffensiven. Han följer hela stridsfältet och belyser de stora motsättningarna inom den högsta allierade ledningen. Men hans skildring av den tyska diskussionen bakom offensiven och vilka konsekvenser den fick för krigföringen på östfronten är svagare. Styrkan i hans tidigare böcker har ofta varit att Beevor förlitat sig på källmaterial från båda sidor, men här är slagsidan åt det västallierade hållet massiv.

Den skicklige brittiske militärhistoriske författaren Anthony Beevor har åter utkommit med en tegelsten med berättelsen förlagd till det andra världskriget. Denna gång omfattar boken drygt 500 sidor och är således med ”beevorska” mått mätt förhållandevis liten, men i någon objektiv mening är den imponerande tung ändå.

Det är förvisso inte första gången som Ardenneroffensiven behandlas och frågan som inställer sig är om Beevor tillför något nytt? Ja, det gör han. Ett av de bästa grepp som han använder sig av är att han börjar med att föra in läsaren i den segerstämning som rådde i det allierade lägret i slutet av sommaren och början av hösten 1944. Paris hade befriats den 25 augusti och allierade förband hade stött djupt in i Belgien där både Antwerpen och Bryssel hade intagits av de allierade. Tyskarna var stadda på reträtt och för många amerikaner och britter, oavsett plats i den militära hierarkin, gjordes jämförelsen med det snabba tyska sönderfallet juli–oktober 1918.

I USA tog det sig dessa stämningar uttryck i en begynnande tyngdpunktsförskjutning av människor och materiella resurser från den europeiska krigsskådeplatsen till kriget i Stilla havet. De västallierade var överens om principen ”Germany first”, det vill säga först skulle Tyskland besegras, därefter skulle alla krafter sättas in mot Japan. För många ledande amerikanska militärer var det nu i början av hösten 1944 dags att börja inleda överföringen av resurser till Stilla havet, vilket gjorde att förbanden i Västeuropa började känna sig förfördelade.

Denna bild av begynnande segerstämningar är viktig, Det handlar inte bara om att teckna en stämningsbild, som självfallet också fanns bland civila i hemländerna och de tidigare ockuperade länderna, utan också inom underrättelsetjänsterna. Förutom en bristande analys av de informationer som faktiskt förelåg om en tysk styrkeuppbyggnad, hade även i dessa delar av de militära apparaterna känslan av att det ”är över till jul” spridit sig. Det fick förödande konsekvenser.

Samtidigt visar Beevor tydligt hur de allierade körde fast när man närmade sig den tyska gränsen. Striderna i Hürtgenskogen blev en fasa för många nybakade amerikanska rekryter. Den brittiske fältmarskalken Montgomery underlät att sätta i gång röjningsarbeten i Antwerpens hamn och därmed fördröjdes nyttjandet av den största hamnen i de västallierades hand med flera månader, vilket allvarligt påverkade försörjningen av frontförbanden.

En annan sak som Beevor gör bra är att han belyser de stora motsättningar som kom i dagen inom högsta ledningen hos de allierade när det egna försvaret sviktade under trycket av den tyska offensiven, såväl mellan britten Montgomery och amerikanen Bradley som inom den amerikanska ledningen. Den högste befälhavaren Eisenhower fick vid flera tillfällen söka stöd från Washington för att kunna bemästra Montgomerys försök att tillvälla sig chefskapet även över amerikanska förband. Till och med Winston Churchill uppträdde i parlamentet och vädjade till sina landsmän, inte minst inom pressen, att tona ned de chauvinistiska ambitionerna och inse att det var de amerikanska allierade som i december 1944 hade lidit de allvarligaste förlusterna.

Skildringen av striderna har fått en litet annan balans än man möter i många böcker. Beevor följer hela stridsfältet och lyfter fram viktiga platser som St. Vith vid sidan av det på amerikansk sida närmast mytologiserade försvaret av Bastogne. Därmed blir det också tydligare hur komplex stridsbilden var. De små vägarna och ett svårt vinterväder bidrog till att försvåra för båda sidor. Först mot slutet av julhelgen, efter en dryg veckas strider, slog vädret om och tillät det massivt överlägsna allierade flyget att lyfta. Ungefär samtidigt gav den tyska bränslebristen utslag och allt fler fordon stannade. Därmed hade vändpunkten definitivt kommit.

Men även om bränslebrist och uselt flygväder bidrog till utvecklingen råder det ingen tvekan om att de tyska försöken att gå över Maas och ytterst erövra Antwerpen inte var realistiska. De främsta tyska anfallsförbanden kom bara några få kilometer från Maas, men då hade de redan förlorat det mesta av sin anfallskraft.

Trots svåra inledande bakslag, inklusive drygt 8000 krigsfångar, var det amerikanerna som hejdade och drev tillbaka tyskarna. Det var en amerikansk armé där många soldater var gröna rekryter som kom direkt från USA och fick möta härdade veteraner från den tyska östfronten. Dessutom gjorde den snabba tyska framryckningen att många icke stridande amerikanska soldater i de bakre linjerna plötsligt befann sig vid fronten och fick slåss efter förmåga, vilket ytterligare ökade de amerikanska förlusterna. Den amerikanska armén i Västeuropa var så dimensionerad att det i vissa förband gick upp till tio icke stridande för att hålla igång en stridande. Proportionerna kan synas groteska, men de säkrade ett materiellt stöd till de amerikanska förbanden som andra arméer, inklusive tyskarna, bara kunde drömma om. Under den första dryga veckan, mellan den 17:e och 26:e december transporterade 50000 lastbilar och 248000 intendentursoldater över tio miljoner liter bensin, vilket i sin tur garanterade de amerikanska pansarförbanden vid fronten ständig rörlighet.

Beevor belyser också väl hur den belgiska civilbefolkningen drabbades av krigets återkomst, just som man hade firat sin befrielse. Bilden komplicerades ytterligare av att det i detta område fanns en betydande tysktalande befolkning vars sympatier inte sällan låg på tysk sida. Skildringarna av hur enskilda människor klämdes i krigets malström dessa vinterdagar utan att kunna påverka sitt eget öde tillhör bokens bästa och mest gripande.

Litet svagare är i mitt tycke hans skildring av den tyska diskussionen bakom offensiven. Att det yttersta syftet var att slå sig fram till Antwerpen och med en sådan framgång försök så split bland de västallierade och kanske även få någon av dem att lämna kriget, vet vi sedan länge. Sannolikt var offensiven lika desperat som orealistisk. Det fanns en opinion inom den tyska militärledningen som varnade för att på detta sätt dränera östfronten på resurser just när röda armén samlade sig för slutoffensiven, men efter 20:e juli-attentatet mot Hitler fanns det inte utrymme för den minsta militära opposition mot dennes omhuldade Ardenneroffensiv. Men det hade varit belysande om Beevor hade resonerat kring de praktiska konsekvenserna för östfronten av Ardenneroffensiven. Hur täckte man de luckor som uppstod när de främsta förbanden, den bästa materielen och stora delar av ammunitions- och bränsleförråden drogs bort? En belysning av interaktionen mellan de båda fronterna på tysk sida hade sannolikt bidragit till att öka förståelsen för vad Ardenneroffensiven egentligen betydde för Tyskland.

De förhållandevis små enheterna av engelsktalande tyska soldater i amerikansk uniform skapade en enorm oro på amerikansk sida, med ett säkerhetspådrag som gjorde mycken verksamhet tungrodd. Åtgärderna stod inte i proportion till hotet, och därmed hade egentligen den delen av den tyska insatsen betalat sig. Priset fick de tyska soldater betala som greps i amerikansk uniform och i enlighet med krigets lagar arkebuserades. Det är tänkvärt hur snabbt kaos och oro sprider sig när någon inte slåss enligt reglerna.

Ökända är de övergrepp som en del SS-förband, främst Joachim Peipers styrka, begick mot amerikanska fångar och civila belgare, med massakern utanför Malmédy som en tragisk kulmen. Beevor visar också hur amerikanska soldater hämnades genom att med högre befäls välsignelse skjuta kapitulerande SS-män. Även om han uttalar förståelse för den psykologiska bakgrunden till det amerikanska agerandet är det bra att han inte på något sätt förtiger dessa hämndaktioner.

Flera av Beevors tidigare böcker har haft en styrka i att de byggt på källmaterial från båda sidor, men här är slagsidan åt det västallierade hållet massiv. Brittiska och amerikanska arkiv har besökts och inte minst de värdefulla intervjusamlingarna i Carlisle Barracks, Pennsylvania har nyttjats flitigt. Citat från högre tyska militärer är ofta hämtade från utskrifter av den avlyssning av tillfångatagna tyska officerare som bedrevs i allierade fångläger. Det är ett spännande och viktigt källmaterial, men balanserar inte perspektiven. Därför hade det varit givande om även de rester av de tyska militära arkiven som överlevde krigsslutets harmageddon hade konsulterats.

Som i alla skildringar av militära operationer finns risken att läsaren översköljs av förbandsbeteckningar och ortnamn vartefter enheterna rör sig fram över kartan. Så är det också här. Boken innehåller en hel del kartor, alla av god kvalitet. Men det hjälper inte, ibland blir strömmen av förband och ortnamn så massiv att inte ens den läsare som stannar upp och konsulterar kartan kan hänga med i alla detaljer. En lösning är självfallet att begränsa den här typen av information, men då missar man också lätt krigets komplexitet. Denna mängd av stora och små förband som rörde sig längs (och ibland vid sidan av) Ardennernas små vägar illustrerar en verklighet som måste förmedlas. Jag tycker faktiskt att det finns en pedagogisk poäng i den här typen av detaljerad redovisning, även om det självfallet finns en gräns. Med alltför stora förenklingar avlägsnar sig forskaren och författaren snabbt från den historiska verkligheten och därmed minskar också förutsättningarna att förstå densamma.

Anthony Beevor har ännu en gång publicerat en habil volym om ett viktigt skede under det andra världskriget, och av intervjuer med honom att döma står Operation Market Garden, den katastrofala luftlandsättningen vid Arnhem 1944 på tur. Tidigare har slagen om Stalingrad och Berlin samt landstigningen i Normandie behandlats av honom, samtliga vederhäftiga och läsvärda. Men det föranleder ändå vissa reflektioner. Varför ”bara” de stora vändpunktsslagen som, trots Beevors goda arbeten, ändå har behandlats av mängder av forskare tidigare? Finns det inget relativt nytt att säga om svagare utforskade fält i andra världskrigets historia? Kan sådana tankar ha väckts under arbetet med hans stora översikt om det andra världskrigets historia som kom häromåret?

Det är förvisso inte bara till Beevor som en sådan fråga ska riktas utan till en betydligt bredare krets av forskare och författare. Beevor har dessutom dragit sina egna strån till en sådan stack i form av sina tidiga böcker om invasionen av Kreta 1941 och det spanska inbördeskriget 1936–39 (som ju får anses höra till andra världskrigets förhistoria).

Lars Ericson Wolke är professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan.

 

– Publ. i Respons 5/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet