Politik & samhälle

Behöver politiska beslut skyddas mot väljarnas okunnighet? 

Efter demokratin – Argument för ett nytt styrelseskick
Jason Brennan

Timbro
398 sidor
ISBN 9789177030461

| Respons 4/2017 | 11 min läsning

Den amerikanske filosofen och statsvetaren Jason Brennan hävdar i Efter demokratin att många väljare antingen är så okunniga eller så förblindande av grundlösa övertygelser att det vore bättre om deras inflytande över politiska beslut begränsades. Merparten av boken ägnas åt kritik av olika påståenden om demokratins förtjänster, men den centrala frågan i en bok som pläderar för en så kallad epistokrati borde vara hur ett sådant system ska utformas. Detta diskuterar dock Brennan ytterst kortfattat och det system han skisserar påminner mest om mullors, kungars och kommissariers styre.

Jason Brennan. Foto: Timbro

Inte alla beslut bör vara demokratiska. Hur en bro konstrueras eller vilken medicinsk behandling som är mest effektiv bör avgöras av de kunniga, inte av folk i allmänhet. Men om så är fallet, borde inte också de kunniga besluta om arbetsmarknaden, försvaret, miljön, och andra komplicerade sakfrågor? Sedan Platon har denna uppfattning utgjort en återkommande kritik av demokratin; folkstyret bör ge vika för epistokratin (efter grekiskans episteme, kunskap).

Upplysta despoter tilltalas naturligtvis av epistokratins idé. Men epistokratin lockar även revolutionärer, ekonomer, militärer och miljökämpar som är övertygade om att vissa intressen eller värden förnuftigt sett måste tillgodoses. Jason Brennans Efter demokratin återupplivar Platons idé om att epistokrati är att föredra framför demokrati. En förtjänst med Brennans version är att den inte lutar sig mot antagandet att några särskilda intressen eller värden är överlägsna andra. Brennan förutsätter inte någon bestämd idé om hur ekonomin, välfärden eller miljön bäst organiseras. Argumentet är i stället att makten bör skyddas från okunskap, oavsett vad denna består i. Det vore enligt Brennan önskvärt om de med mer kunskap och erfarenhet hade mer inflytande över politiska beslut än de som har mindre kunskap och erfarenhet.

Epistokratin äger särskild relevans i dag, eftersom många medborgare enligt Brennan antingen är vad han kallar Huliganer eller Hobbitar. Huliganer har starka men ogrundade politiska uppfattningar. Liksom fotbollssupportrar är de övertygade om förträffligheten hos det egna laget utan att ha några egentliga skäl till stöd för sin övertygelse. Hobbitar är mer stillsamma, de uppträder inte som fotbollssupportrar utan mer som apatiska eller ointresserade soffliggare. Hobbiten är mindre övertygad om förträffligheten hos någon viss ståndpunkt men intar vid behov gärna en ståndpunkt, liksom Huliganen utan att ha förnuftiga skäl för den. I demokratin motsvaras Huliganer och Hobbitar av de ideologiskt förblindade och de letargiskt ointresserade. Nog vore det bättre – för oss alla – om politiska beslut inte påverkades av deras (ogrundade) åsikter?

Merparten av Brennans bok ägnas åt kritik av olika påståenden om demokratins förtjänster. Till exempel kritiseras tanken att rösträtt ger den enskilde inflytande över politiska beslut. I likhet med många före honom påpekar Brennan att hur vi som individer röstar nästan alltid är utan betydelse för utfallet i allmänna val och att rösträtten därför inte ger individen något inflytande alls. Av samma skäl avfärdar han argumentet att demokratin skulle erbjuda oss möjligheten att bestämma över oss själva. Sanningen är i stället att demokratin inte låter någon leva under lagar och beslut som hon själv valt eftersom inte någon individ har inflytande över vilka lagar och beslut som antas.

Brennan förkastar även föreställningen att demokratiskt deltagandet gör oss klokare, mer upplysta och ansvarstagande. Det är i stället tvärtom, menar Brennan, politik gör oss dummare och mer inskränkta. Om människor i allmänhet är okunniga om politik ska vi därför inte förvänta oss att de blir mer kunniga genom att aktiveras. Det kan här noteras att Brennans argumentation är starkt påverkad av förhållandena i den amerikanska demokratin. Något systematiskt försök att isolera effekten av demokratiskt deltagande från den amerikanska politiska kontexten görs inte, vilket försvagar trovärdigheten i påståendet att demokratin fördummar.

Brennan kritiserar också uppfattningen att demokratins procedurer har ett värde i sig, som inte enbart handlar om huruvida demokratiska beslut är bra beslut eller inte. En version av detta argument är att alla bör få rösta (med några möjliga undantag) eftersom det vore respektlöst att förvägra någon en röst enbart av den anledningen att hon har fel åsikter. Brennan svarar att det vore än mer respektlöst mot alla andra om de tvingas följa beslut av personer som uppenbarligen har fel åsikter! Här aktualiseras frågan om det alls existerar riktiga och felaktiga åsikter. Men att åtminstone några åsikter är moraliskt förkastliga eller sakligt sett ogrundade är svårt att förneka.

Det finns två andra argument för att demokratins procedurer har ett egenvärde. Ett är att den enskildes självrespekt är beroende av att hon behandlas som en jämlike. När självrespekten undergrävs, till exempel genom att behandlas som mindervärdig av de politiska institutionerna, undergrävs en central förutsättning för att kunna leva ett gott liv. Argumentet är följaktligen att erkännande som en jämlike är psykologiskt betydelsefullt och att rösträtten erbjuder ett sådant erkännande. Ett annat argument är att var och en har ett starkt intresse av att offentligt bekräftas som jämlike, eftersom riskerna för favoritism och korruption gör det osäkert om våra intressen verkligen beaktas. Den lika och allmänna rösträtten är betydelsefull genom att utgöra ett tydligt erkännande av varje enskild medborgares jämlika status, ett slags ”kvitto” på att våra intressen räknas lika mycket som andras intressen.

Brennan förkastar alla dessa argument och menar att värdet av politiska institutioner enbart bör betraktas som instrumentellt. Utfallet av ett styrelseskick är det enda vi behöver ta hänsyn till när vi utvärderar dess för- och nackdelar. Förmågan hos politiska institutioner att leverera fredlig samlevnad och välstånd bör vara avgörande, i motsats till vad Brennan föraktfullt kallar för ”poetiska värden”.

Den fråga Brennan ställer, om demokratin bör värderas antingen som en hammare (för vad den kan åstadkomma) eller som en dikt (för sin egen skönhets skull), förbiser helt att det finns en tredje möjlighet, nämligen att demokratins värde består i att vara både en hammare och en dikt.

På denna punkt är Brennans argumentation inte fullt övertygande. Påståendet att utfallen av politiska institutioner är viktigast utgör inte någon invändning mot att också ta hänsyn till de politiska institutionernas förmåga att bekräfta invånarnas jämlika status. Frågan är inte om demokratin antingen ska motiveras enbart av instrumentella skäl eller enbart med hänvisning till sitt egenvärde. En rimligare uppfattning är att demokratins värde beror på både och. Med andra ord är demokratins överlägsenhet som politiskt system beroende både av att den har goda konsekvenser och på att den förmedlar ett erkännande av invånarnas jämlika status. Poängen med demokrati är att den har både ett egenvärde och ett instrumentellt värde. Märkligt nog diskuterar inte Brennan alls detta mer sammansatta argument för demokrati. Den fråga Brennan ställer, om demokratin bör värderas antingen som en hammare (för vad den kan åstadkomma) eller som en dikt (för sin egen skönhets skull), förbiser helt att det finns en tredje möjlighet, nämligen att demokratins värde består i att vara både en hammare och en dikt.

Den centrala frågan i en bok till försvar för epistokratin måste ändå vara hur ett sådant politiskt system ska utformas. Förvånande nog ägnar Brennan knappt tio av bokens nästan fyrahundra sidor till att utveckla det epistokratiska alternativet. Den modell som förespråkas benämns ”allmän rösträtt med epistokratiskt veto”. Tanken är att komplettera snarare än att ersätta demokratins nuvarande institutioner. Det avgörande komplementet är ett epistokratiskt råd som består av medborgare som passerat ett kunskapstest och som har makten att stoppa lagförslag och kandidater. Brennan gör en stor poäng av att det epistokratiska rådet inte bör ha befogenhet att stifta lagar utan enbart att inlägga ett veto mot dem, vilket ger rådet en makt liknande den domstolar har i vissa politiska system. Rådets vetomakt ska inte heller vara oinskränkt. De folkvalda institutioner som existerar parallellt ska kunna upphäva ett veto av det epistokratiska rådet givet att kvalificerad majoritet uppnås.

Brennan medger att förslaget är skissartat, en mängd detaljer och alternativ lämnas öppna. Till exempel kan det epistokratiska rådet enligt Brennan bestå antingen av en liten, särskilt utvald elit eller av en majoritet av väljarna. Det beror på hur strikta kompetenskraven är. Men hur ska modellen utvärderas, givet dess skissartade konturer? Är det epistokratiska rådet ett alternativ till demokrati? Brennan hävdar att förslaget är förenligt med demokrati av samma skäl som domstolars lagprövningsrätt är. Om domstolars roll i det amerikanska politiska systemet (eller i EU) är demokratiskt, det vill säga att en domstol har befogenhet att upphäva tillämpningen av en lag om den strider mot konstitutionen, måste vi enligt Brennan acceptera det epistokratiska rådets vetomakt som demokratiskt.

I en mening är Brennans argument förvånande. En vanlig uppfattning är att domstolars lagprövningsrätt utgör en inskränkning av demokratin, men möjligen en försvarlig och önskvärd sådan. Om det epistokratiska rådet är analogt med domstolars lagprövningsrätt bör slutsatsen alltså inte vara att det epistokratiska rådet är demokratiskt, men att den möjligen utgör en önskvärd inskränkning av demokratin.

Men stämmer analogin? Enligt en tankegång är delegering av makt till domstolar oproblematisk om den regleras av en konstitution som i sin tur är underställd folkmakten. Kritiken mot den amerikanska demokratin är av samma skäl ofta att medborgarnas saknar tillräckliga möjligheteter att ändra sin egen konstitution. Det är inte domstolarna, men konstitutionen, som är odemokratisk, lyder kritiken. Hur är det nu med det epistokratiska rådet, enligt Brennan? Om rådet är reglerat av lagar som folkets representanter har oinskränkt kontroll över så skulle analogin vara riktig. Epistokratin skulle, trots att den själv är odemokratisk, framstå som demokratiskt förankrad. Men om Brennan verkligen är beredd att ge folket makten över sin egen epistokratiska konstitution är oklart. Rätten till ett kompetent styre borde skrivas in i konstitutionen, hävdar Brennan. Men i vilket slags konstitution? En konstitution som folket har makten över?

Den fundamentala skillnaden mellan det epistokratiska rådets vetorätt och domstolarnas lagprövningsrätt som Brennan förbiser är emellertid att emedan domstolar är satta att genomdriva de folkvaldas lagar är det epistokratiska rådets uppgift att genomdriva sina egna uppfattningar. Det epistokratiska rådets makt framstår i själva verket som en olycklig kombination av godtycklig makt och bristande ansvarsutkrävande. I en demokratisk rättsstat finns det grovt sett två slags former av maktutövning, den strikt reglerade som inte är tillgänglig för folkligt ansvarsutkrävande (domstolar och myndigheter) och den mindre reglerade som är direkt underställd folkligt ansvarsutkrävande (riksdagen). Det epistokratiska rådets makt liknar inget av dem och påminner på så vis mer om mullornas, kungarnas eller kommissariernas styre.

Det politiska system Brennan kritiserar är den reellt existerande demokratin, framför allt den amerikanska. Givet de påtagliga plutokratiska tendenserna i amerikansk politik är det inte svårt att sympatisera med strävan mot ett mer upplyst styre. Men av detta följer inte att epistokrati är att föredra framför demokrati. Demokratin är, som Robert Dahl brukade påminna oss om, ett ideal som inte ska förväxlas med de institutioner och procedurer som förekommer i de länder som beskriver sig själva som demokratiska. I jämförelse med de brister som många av dagens demokratier uppvisar saknar inte epistokratins ideal poänger.

Men vad följer egentligen av detta? Utifrån en jämförelse mellan verklighetens demokrati och epistokratins ideal kan varken slutsatsen dras att epistokratins ideal är bättre än demokratins ideal eller att epistokratins verklighet är bättre än den reellt existerande demokratin. Hade Brennan velat visa att epistokratin övertrumfar demokratin borde han kritiserat demokratin som den idealt sett är tänkt att fungera. I stället bygger mycket av hans kritik på observationer från den amerikanska demokratin, ett politiskt system som enligt tidskriften The Economists senaste rankinglista är en ”flawed democracy” (bristfällig demokrati). Trots de många stimulerande och rappa iakttagelser som Brennans bok erbjuder måste slutsatsen ändå vara att hans metod för att visa på epistokratins överlägsenhet i grunden är lika ”flawed”.

 


Ludvig Beckman

Ludvig Beckman är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet och verksam vid Institutet för framtidsstudier. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark