Föregående

nummer

Måndag 21 april 2014

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Politik & samhälle
Christer Hellmark & Ingemar Folke
Rätten att kritisera överheten
– Kring den svenska tryck­- frihetens historia
Leopard | 108 s | Isbn 9789173434119
Recensent: Lars Grahn
Belägrad yttrandefrihet

De svåra frågorna kring tryck- och yttrandefriheten kommer sannolikt upp till förnyad debatt efter sommaren, då yttrande­frihetskommittén (YFK) lägger fram sitt slutbetänkande. Det är knappast troligt att enigheten nu har blivit större än när YFK för knappt två år sedan presenterade ett debattbetänkande och möttes av nästan bara negativa remissvar. Kritiken vände sig mot det som var kommitténs själva uppdrag: att skapa en ”teknikoberoende” grundlag för yttrandefriheten. Det vore ju praktiskt, menade regeringen och andra tänkare, bland andra kommitténs ordförande Göran Lambertz, ifall böcker, tidningar, etermedier, film, tillgängliggöranden på nätet etcetera kunde rymmas i samma grundlag. Friheten skulle liksom kunna bli lite mer lika för alla.

Kritikerna ansåg att så inte alls skulle bli fallet. Risken är stor att friheten blir mindre för vissa, i synnerhet för de tryckta medierna, om samma regler skall gälla alla. I Rätten att kritisera överheten. Kring den svenska tryckfrihetens historia av Christer Hellmark och Ingemar Folke, en omarbetad och utvidgad broschyr från 1978, görs klart varför det finns anledning att vara skeptisk till själva idén om teknikoberoende lagstiftning. Skälet är helt enkelt att en sammanläggning av de regler som gäller för olika bärare av innehåll sannolikt leder till inskränkningar för de medier som redan har en vidsträckt frihet. Sådana regler måste nämligen ta hänsyn till dem som inte åtnjuter full yttrandefrihet. Det gäller etermedierna, som inte har etableringsfrihet och som därtill måste följa statliga regler om opartiskhet och saklighet. (Sanningen är inte alltid opartisk.) Och det gäller filmen, som fortfarande är underkastad censur, om än inte längre beträffande visning för vuxna. Vad som kallas teknikoberoende kan lätt bli ett beroende av den reglering som gäller den mest kringskurna tekniken.

Ingemar Folke hävdar att idén om en teknikoberoende lag fortfarande är problematisk, även om frågorna om filmcensur och bristen på etableringsfrihet för etermedier har blivit något mindre relevanta på senaste tid. Att webbsidor kan vinna grundlagsskydd genom att ansöka om utgivningsbevis är också en förbättring. Men etermedielagarna utgör fortfarande ett hot mot de tryckta mediernas ställning, om de skulle arbetas ihop med tryckfrihetsförordningens klara frihetlighet.

Folke ser andra väl så starka hot mot yttrandefriheten. Främst fruktar han överstatligheten i den europeiska unionen. Faran finns att de svenska domstolarna tar vår anslutning till europakonventionen om mänskliga rättigheter än mer ad notam. Egentligen gäller konventionen redan nu som lag i Sverige. Europadomstolen har – i motsats till nationella domstolar i till exempel Tyskland – tillämpat den så att man dömt fotografering av prinsessor på offentlig plats som en kränkning av den personliga integriteten. Sådan lagtillämpning kan naturligtvis leda till att tryckfrihetens och den fria kritikens fält krymper.

Sedan Sverige gick med i EU är tryckfriheten satt under belägring, anser Folke. Denna dramatisering är kanske inte helt adekvat, eftersom någon egentlig konsekvens ännu inte kan sägas prägla diskrepanserna mellan svensk rätt och rättstillämpningen inom unionen. Man har ändå anledning att vara uppmärksam på hur lätt vägen mot ofrihet kan kantas av de bästa avsikter. EU:s ministerråd ville till exempel 1996 kriminalisera spridandet av rasistiska alster, vilket i förstone framstår som hedervärt. Men ett sådant förbud skulle strida mot den svenska tryckfrihetsförordningen, där distributören går fri medan utgivaren eller författaren straffas. Att straffa distributörer skulle kunna leda till alltför stor följsamhet inför myndigheternas intentioner, också i de fall då dessa inte är de bästa.

Högsta domstolen i Sverige har, som Folke också noterar, visat betydande självständighet gentemot EU-rätten. Det verkar således som om vi fortfarande håller stånd mot belägringen.

Skriftens första del behandlar utvecklingen fram till 1949 års tryckfrihetsförordning. Det är en väl sammanhållen skildring. Tryckfrihetens paus – många skulle säga förfall – under andra världskriget tecknas i stort sett sakligt men med en viss överslätning. Hellmark ser den nya förordningen som en stor framgång för tryckfrihetsvänner inom olika politiska partier. Framgången och äran var dock störst för folkpartiet – och de liberala kvinnoorganisationerna – som tidigast och kraftfullast drev på för att återställa den yttrandefrihet som samlingsregeringen suspenderat av rädsla för Nazityskland. Inom högern och bondeförbundet fanns inte lika många och övertygade tryckfrihetsvänner, knappast inte heller inom socialdemokratin. Det hade varit värt att påpeka.

Lars Grahn är senior editor på Respons.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DEt ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskrifgten Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet