Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.
Historia
Maxim Leo
Röd kärlek
En östtysk familjehistoria
Historiska media | 285 s | Isbn 9789175451688
Recensent: Charlotta Seiler Brylla
Berättelse som gör den östtyska vardagen mer begriplig

Intresset för det forna DDR avtar inte i Tyskland och det är glädjande att en av de många skildringarna nu översatts till svenska. Maxim Leo berättar utifrån sin familj med historisk skärpa och högt underhållningsvärde om tre generationer som genomlevde DDR.

I år firar vi 25-årsjubiléet av murens fall, något som på kort tid ledde till DDR:s sammanbrott och återföreningen av de båda tyska staterna. Flera svenska läroböcker i historia har numera murens fall på omslaget, och när Armémuseum i Stockholm gör reklam i tunnelbanan för sin utställning Krig och fred illustreras även detta med den ikoniska bilden av festandet på muren vid Brandenburger Tor. Öppnandet av den tysk-tyska gränsen var en världshistorisk händelse som bara kan förstås i ljuset av det kalla kriget och den därmed sammanhängande existensen av två tyska stater. Just därför är det begripligt (och nödvändigt!) att intresset för det delade Tyskland knappast tycks avta varken i forskningslitteraturen eller i konsten: det prestigefyllda tyska bokpriset gick detta år (liksom 2008 och 2011) till en roman som utspelas i Östtyskland. Därutöver föreligger ett nästan oöverskådligt antal litterära och biografiska skildringar av livet på andra sidan järnridån, och det är glädjande att en av dem – Maxim Leos Röd kärlek. En östtysk familjehistoria – utkommit på svenska lagom till 25-årsjubiléet.

Maxim Leo (född 1970) är författare och journalist på Berliner Zeitung. För sin familjebiografiska berättelse som spänner över tre generationer har han bedrivit omfattande släktforskning med anmärkningsvärd historisk skärpa och högt underhållningsvärde som resultat. Med hjälp av mor- och farföräldrarnas historia illustrerar Leo nazisternas maktövertagande och kriget som nödvändig utgångspunkt för att göra sig en uppfattning om den så kallade ”uppbyggnadsgenerationen” i DDR. Berättelsen om funktionärsbarnen – föräldragenerationen – och deras tvivel i kombination med obefintliga valmöjligheter mynnar sedan ut i hans egen historia. Den sista generation som hann avsluta skolan i DDR var uppvuxen med väst-tv och gjorde sig inga illusioner längre om vilket Tyskland som var det mest attraktiva. ”Hur jag blev västtysk” kallar Maxim Leo den process som slutade med att väst flyttade in på hans gata i Östberlin. Själv gjorde han ingenting för att påskynda eller stoppa detta förlopp och han tar sig an skrivandet av sin familjebiografi i syfte att försöka förklara och förstå vad som hände med DDR.

Skildringen av Leos morfar och farfar är både historiskt belysande och fängslande tack vare ett värdefullt källmaterial bestående av dagboksanteckningar och memoarer. Dessa båda narrativ kan sägas representera två olika typer av de DDR-medborgare som skulle bygga upp det nya landet – det ”andra” Tyskland. Gerhard, född 1923, är son till en välbärgad judisk advokat, som i och med nazisternas maktövertagande omedelbart hör till de förföljda. Fadern Wilhelm har nämligen vunnit en rättsprocess mot Joseph Goebbels 1927 och detta i kombination med den judiska härkomsten tvingar familjen att illegalt fly till Frankrike på hösten 1933. Gerhard växer upp i Paris och blir mer eller mindre fransk, men när den tyska krigsmakten ockuperar Frankrike måste han fly igen för att inte bli internerad. Gerhard ansluter sig till franska motståndsrörelsen, där hans kunskaper i tyska är värdefulla. Kommunismen blir för den unge Gerhard dessutom den självklara ideologiska motvikten till fascismen.

Gerhards biografi är mer dramatisk än de flestas: som partisan blir han fängslad, nästan avrättad, fritagen och är sedan med om att avväpna de besegrade tyskarna. Men just det antifascistiska motståndet mot Hitler är det som förenar elitskiktet i den första generation som bygger upp den ”demokratiska” tyska republiken. Antifascismen är också ett bärande element i den östtyska propagandan. Den som kritiserar socialismen kan sägas göra gemensam sak med fascisterna. Berlinmuren byggdes för att förhindra utvandringen av kvalificerad arbetskraft till väst, men i det officiella språkbruket kallades muren för en antifascistisk skyddsvall som skulle skydda dess medborgare från den fascism som levde vidare i det revanschistiska Västtyskland.

Om Gerhard företräder den antifascistiske kommunistens biografi, representerar Maxim Leos farfar Werner den typiske medeltysken som tyckte att Hitler trots allt fick mellankrigstidens Tyskland på fötter och som inte hade några problem med att låta en hakkorsflagga pryda sitt fönster. Mot slutet av kriget skickas Werner till fronten och hamnar sedan i fransk krigsfångenskap. Skildringen av Werners återkomst till den fattiga familjen i Berlin-Wedding 1947 är en av bokens mest gripande moment. Barnen känner inte igen sin far, han är traumatiserad och relationen till hustrun går inte att bygga vidare på (särskilt som det senare visar sig att Werner dessutom har en älskarinna och ett utomäktenskapligt barn i bagaget).

Werner är deprimerad och hans räddning blir att med religiös iver kasta sig in i det ideologiska uppbyggnadsarbete som pågår i östra Berlin. Med förvånansvärd lätthet byter han ut hakkorsflaggan mot hammaren och skäran, han blir lärarassistent på den pedagogiska högskolan och ansvarar plötsligt för den nya generationens politiska uppfostran. Så småningom blir Werner rektor på en yrkesskola. Som belöning får han flytta in i en av de hypermoderna lägenheterna på Stalinallee (nuvarande Karl-Marx-Allee i Berlin), ett palats för arbetare och bönder, säger Werner. Sin familj har han lämnat bakom sig, och kontakten sköts bara sporadiskt.

När Maxim Leos föräldrar träffas är de i tjugoårsåldern och präglade av helt olika föräldrahem. Modern Annette (kallas Anne i boken) har vuxit upp privilegierat: genom faderns utlandstjänstgöring fick hon tidigt besöka andra länder. Å andra sidan blev hon i likhet med andra barn till östtyska diplomater och journalister i utlandstjänst tvungen att gå på internat från och med femte klass. Det var den östtyska statens cyniska försäkring att deras utlandsrepresentanter inte ”hoppade av”. Annes karriär är förutbestämd. Redan när hon är 17 år får hon dispens för att kunna bli partimedlem. Hon tillhör den andra generationens östtyskar som är uppvuxna med propagandan mot det imperialistiska väst och vill så gärna gestalta ett perfekt samhälle. Anne blir journalist, men blir alltmer medveten om hur monolitisk och oflexibel kommunismen är. Minsta diskussionspunkt röner misstänksamhet och tillrättavisningar. När hon får klart för sig att journalistiken är helt styrd uppifrån, att ingen är intresserad av källkritik, att redaktionen super sig full efter lunch för att inte behöva bry sig, får sig hennes socialistiska världsbild en törn. Hennes liv blir en kamp mot samvetet och slutar med att hon finner sin nisch: hon blir historiker och doktorerar på den spanska fackföreningsrörelsen, ett ämne som lämnar henne i fred från makthavarnas intressen.

Leos far Wolf har haft en betydligt tuffare uppväxt än hustrun. Född 1942 är barndomen präglad av kriget. Familjen lever på svältgränsen och när fadern återvänder ur krigsfångenskapen uppstår konflikter. Wolf har svårt för faderns stalinistiska engagemang och trivs inte hos ungpionjärerna. Därför blir han snarast lättad av skilsmässan, eftersom den innebär friare tyglar. Till skillnad från Anne uppfattar inte Wolf sig som en del av det socialistiska DDR; han är en konstnärssjäl och längtar framför allt efter frihet. Märkligt nog lyckas han trots detta navigera genom det östtyska samhället utan större katastrofer, kanske för att han behärskar skådespelets konst. Maxim citerar sin far: ”Man behövde inte böja sig eller sälja sig, det räckte att spela med lite grann i denna socialismens stora teaterpjäs.” Det blir visserligen några möten med Stasi, men utan allvarligare konsekvenser. Äktenskapet med Anne blir stormigt: författaren drar sig till minnes ständiga politiska gräl mellan sina föräldrar. Mor- och farföräldrarna träffas aldrig.

Den generation som Maxims föräldrar representerar hade kanske den svåraste uppgiften i DDR. De kunde inte åberopa sig på det antifascistiska motståndet mot Hitler, men såg sig ständigt tvungna att försvara systemet gentemot sina barn vilka levde i DDR om dagarna och i den kapitalistiska Förbundsrepubliken på kvällarna genom tv-rutan. Antingen blev man rebellisk (och de var få på grund av det repressiva klimat som rådde) och hamnade så småningom i väst, eller så identifierade man sig förbehållslöst med parti och stat. För de allra flesta gällde dock att på något sätt försöka hitta sin nisch, vilket Anne och Wolf utgör exempel på.

Författaren själv präglas tidigt i barndomen av en längtan efter väst. I Leos egen berättelse blir det så tydligt hur regimen förlorar greppet om denna generation. De identifierar sig inte längre med DDR, i fantasin lever de redan på andra sidan muren. När Leonid Brezjnev dör och rektorn talar inför Maxim Leos klass med tårar i ögonen, visar det sig att flera inte ens vet vem han var. Rektorn hotar med konsekvenser, men inget händer ”förutom att ytterligare en sovjetisk generalsekreterare dog några månader senare, men då var det ingen som berättade det för oss.” Redan här anas början till slutet för den kommunistiska eran.

Efter de dramatiska krigshistorier som kantar mor- och farfädernas biografier, löper Leos egen berättelse risken att framstå som litet grå och trist på samma sätt som hans eget civilkurage inte kan mätas med de tidigare generationernas, något han själv reflekterar över. Men den vardagsskildring han ger från 1970- och 80-talets Östberlin är något den Stasifixerade DDR-litteraturen hittills lidit brist på. Leo berättar dessutom med humor, självdistans och på en lättsam journalistisk prosa som översättaren Nina Katarina Karlsson lyckats väl med att överföra till svenska. Dessvärre är den svenska titeln mer än misslyckad, men det är väl snarare förlaget som ska lastas för det. Originalet bär den inspirerande titeln Haltet euer Herz bereit (Håll era hjärtan beredda) och alluderar på en julsång som förutspår ljusare tider. Nog hade man kunnat göra något bättre av det än det ideologiserande Röd kärlek som reducerar Leos familjesaga till något mycket mindre än den är. Maxim Leo berättar ett stycke DDR-historia, som vi kanske hört förr, men som genom de levande porträtt han tecknar med hjälp av det rika källmaterialet gör den östtyska vardagen mer begriplig.

Charlotta Seiler Brylla är docent i tyska vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet