Berättigat försvar för staten men med tvivelaktiga argument

Timothy Snyder kritiserar på goda grunder dem som hävdar att en lärdom av nationalsocialismen är att statens makt bör försvagas. Men han går för långt när han, för att stärka sitt argument, hävdar att nationalsocialismen var en export av anarki. Det är sant att den slog sönder stater, men det var i syfte att upprätta en annan ordning, ett rasistiskt imperium. Hade det rått anarki i de områden som Tredje riket kontrollerade hade offren haft betydligt större chanser att överleva.

Inledningen av Timothy Snyders bok Den svarta jorden – Förintelsen som historia och varning är provokativ på ett intressant sätt och den kritik han avslutningsvis riktar mot en utbredd tolkning av nationalsocialismen som något inneboende i de moderna samhällena är välmotiverad. Men mycket av det som finns mellan inledning och avslutning i denna massiva volym gör mig konsternerad och får mig att undra över vilket slags bok det är jag läser, om den väsentligen är en popularisering av forskning eller ett bidrag till den. Jag vill luta åt det förra men Snyders aura är inte förmedlarens utan den djärve sanningssägarens och boken bygger också på en hel del efterforskningar i östeuropeiska arkiv. Kanske ska den ses som en hybrid mellan dessa två ambitioner.

Snyder börjar med att konstatera att Hitler inte alls var en tysk nationalist, utan en konsekvent, rasistisk socialdarwinist. Både naturen och historien präglades av en hänsynslös kamp för överlevnad mellan arter och raser, och föreställningen om moral i umgänget mellan raser var enligt Hitler bara en judisk strategi för att försvaga andra folk. Hitler var som många andra tyskar i jämförbar ålder präglad av erfarenheten av den brittiska blockaden mot Tyskland under första världskriget och den brist på livsmedel den orsakade. Han hävdade att tyskarna för att undvika en liknande situation i framtiden måste bygga upp ett självförsörjande, kontinentalt imperium genom att kolonisera områden i öster och antingen förinta eller starkt decimera dem som levde där. (Ingen skugga över Snyder för att man i den svenska översättningen kan läsa att Hitler ”uppfann […] ordet Lebensraum”. I originalet står att ”he learned of the word Lebensraum”.)

Hitlers förebild för detta landimperium var USA, fortsätter Snyder. Tyskarna måste lära sig att se de östeuropeiska folken på samma sätt som amerikanerna såg indianer eller svarta, det vill säga utplåna eller förvandla dem till andra klassens medborgare. ”Vårt Mississippi måste vara Volga, inte Niger”, förklarade Hitler. Ukrainas bördighet skulle ligga till grund för en modern industriell ekonomi som gav tyskarna en levnadsstandard som motsvarade den amerikanska. Snyder är förvisso inte ensam om att lyfta fram USA som förebild för nationalsocialisterna och man kan dessutom utveckla detta resonemang på flera sätt, till exempel som juristen James Q. Whitman gör i den nyutkomna Hitler’s American Model – The United States and the Making of Nazi Race Law. De nationalsocialistiska juristerna inspirerades av USA när det gällde de amerikanska restriktionerna mot invandring vid denna tid, som tyskarna såg som en strävan att bevara befolkningens nordiska karaktär. De ansåg också att USA hade visat vägen för hur man kunde skapa andra klassens medborgare i en modern stat. Även när det gällde lagstiftning mot blandäktenskap tycktes stater i USA visa att en sådan var möjlig även utan en exakt definition av raser. Resonemang av detta slag innebär inte att man jämställer USA och Tredje riket, men att den amerikanska utvecklingen måste ses som en central del av Tredje rikets förhistoria. I stort sett varenda sten i den tyska och österrikiska traditionen har vänts på för att hitta föregångare till nationalsocialismen, men några av de viktigaste inspirationskällorna fanns på annat håll.

Denna inledande karaktäristik som Snyder gör korrigerar den fortfarande rätt utbredda uppfattningen att Hitler ville återskapa ett förmodernt samhälle. Det betyder å andra sidan inte, som Snyder framhåller i bokens avslutning, att Tredje riket var ett förverkligande av en allmän potential i den moderna staten och att man därför kan dra slutsatsen att en försvagning av staten är eftersträvansvärd. Den stora faran är enligt Snyder tvärtom att staten raseras eller faller sönder; då förlorar inte minst minoriteter sitt skydd. Det finns absolut goda skäl för att försvara i första hand demokratiska staters ordning mot en schablonmässig, negativ syn på staten, en syn som kanske hänger samman med att vi i Väst levt så länge under trygga former och inte inser vad en försvagning av staten i realiteten innebär. Ser man detta enbart som ett inlägg i dagspolitiken är jag helt med på noterna.

Men Snyder drabbas av ett polemiskt tunnelseende och styrs för mycket av de (vulgär)uppfattningar om staten han vill bemöta.

Men det är riskabelt att projicera en dagspolitisk agenda på historien. Snyder vill underbygga sitt argument genom att visa att nationalsocialismens politik i själva verket var motsatsen till stat, en ”export av anarki” och att det i stället var frånvaron av stat som gjorde offren skyddslösa, i synnerhet i de områden där den tidigare staten hade slagits sönder två gånger, först av stalinismen och sedan av Tredje riket. Om det fanns någon form av statlig ordning hade offren större chanser att överleva.

Det är i och för sig riktigt att de stater som inte var helt i Tredje rikets våld hade större möjligheter att motsätta sig dess politik, inklusive mordet på judarna – om och när de så önskade – medan de stater som hade slagits sönder för att bli en del av ett nationalsocialistiskt imperium inte hade det. Men det är ju snudd på en självklarhet… Det är förvisso också sant att den nationalsocialistiska regimen slog sönder stater men det skedde för att kunna upprätta en annan ordning – ett imperium byggt på rasmässiga hierarkier – och det är helt missvisade att beteckna tillståndet i dessa områden som anarki. Om det verkligen hade rått anarki hade offren sannolikt haft mycket större möjlighet att överleva. I själva verket levde de under en extremt repressiv ordning, styrd av planer på folkmord och radikala omgestaltningar. Det handlade inte om avsaknad av stat utan om att en stat, Tredje riket, genom sin militära överlägsenhet, hade makt att för en tid genomdriva imperieplaner. Om nationalsocialisterna avsåg att exportera något så var det inte anarki utan klasskillnader; den ”ariska” rasen (huvudsakligen men inte enbart tyskarna) skulle vara en överklass, de andra folken underklass.

Det vet naturligtvis Snyder, eller rättare sagt, en del av honom vet det, för det visar han i bokens inledning och han talar även på andra ställen om att Hitler avsåg att skapa ”ett imperium som vilade på ras” och karaktäriserar kriget mot Sovjetunionen som ett ”kolonialkrig”. Men Snyder drabbas av ett polemiskt tunnelseende och styrs för mycket av de (vulgär)uppfattningar om staten han vill bemöta. Hans argumentation struktureras av dikotomier, som stat/anarki, byråkrati/icke-byråkrati och dessa speglar inte alls skeendenas komplexitet. Snyder skriver till exempel: ”Byråkratin har rykte om sig att ha dödat judar. Att det var avlägsnandet av byråkratin som dödade judar ligger närmare sanningen.” Uppfattningen av Förintelsen som ett industriellt mord har modifierats av forskningen de senaste decennierna; skjutningar spelade en större roll än man antagit tidigare. Men det innebär inte att mordmaskineriet var obyråkratiskt. Det representerade ett annat slags byråkrati, av Reinhard Heydrich karaktäriserad som en ”kämpande förvaltning”, som skulle kunna sätta sig över regelverk för att nå ideologiskt uppställda mål. Det var inte en konventionell byråkrati, men en ytterst målmedveten organisation som dessutom mobiliserade den traditionella tyska byråkratin för sina syften. En konsekvens av att fokus i Snyders framställning ligger på det område som drabbats av vad han kallar ”dubbel statsförstörelse” – först den stalinistiska och sedan den nationalsocialistiska, och den dubbla kollaboration som ägde rum där – är att de tyska gärningsmännen och deras organisationer hamnar i skymundan.

En annan konsekvens av uppdelningen i stat/anarki blir att Snyder försitter en möjlighet att förtydliga karaktären hos det nationalsocialistiska imperiebyggandet, en uppgift som han borde vara väl skickad för genom sina kunskaper om förhållandena i Östeuropa. Inte bara USA var förebild för den nationalsocialistiska expansionspolitiken, av stor betydelse var också den tyska erfarenheten på östfronten under det första världskriget. De tyska arméerna trängde då djupt in i områden som tidigare hade behärskats av Ryssland och tyckte sig stå inför en grundläggande oordning. Soldaternas upplevelse berodde delvis på att de retirerande ryssarna hade använt sig av den brända jordens taktik, men också på att de jämförde med de förhållanden som rådde i Tyskland. Deras bestående intryck var att denna del av kontinenten var i akut behov av en ordnande kraft och det var denna upplevelse som nationalsocialisterna byggde vidare på i sina erövringsplaner för öst. Detta har skildrats av Vejas Gabriel Liulevicius i War Land on the Eastern Front (2000), som finns med i Snyders litteraturförteckning, men som inte påverkat hans framställning, förmodligen för att den skulle ha stört hans tes om nationalsocialisterna som exportörer av anarki.

Som polemiskt projekt är Snyders bok enligt min mening misslyckad. Det finns ett bättre sätt att bemöta den negativa inställning till staten som Snyder vänder sig mot än att konstruera denna dikotomi mellan stat/anarki, nämligen att visa att Tredje riket inte var en konventionell stat utan ett rasistiskt imperium i vardande och därför inte kan användas som argument mot stater generellt.

Det har hävdats, till exempel av Anne Applebaum, att Snyder ser med nya ögon på Förintelsen. En svårighet när det gäller att bedöma hur mycket som är nytt i boken är att författaren är så sparsam med att gå i öppen dialog med forskningen. Det gör att han vid en första påsyn kan framstå som mer originell än han är. Man skulle kunna hävda att det beror på att han inte vill störa berättelsens flöde med historiografiska inslag och något sådant hade (kanske) varit oproblematiskt i en renodlat berättande framställning. Men detta är ju också en synnerligen tesdrivande bok och då medför bristen på dialog med annan forskning att det blir svårt att avgöra i vilken utsträckning Snyder kommer med något nytt eller om han häller gammalt vin i nya läglar. Han myntar gärna nya begrepp och det kan vid en första påsyn ge fräschör åt framställningen, men det förblir oklart om dessa nyskapelser för insikten framåt eller bara är omformuleringar av sådant vi vetat sedan länge. Han säger till exempel att en av Hitlers innovationer var ”våldets entreprenörskap”, med vilken han avser den radikalisering av terrorn som de olika, ofta konkurrerande organen i Tredje riket drev fram. Entreprenörskap är ju ett gångbart ord i dag, men jag har svårt att se att Snyder med det fångar något som inte varit känt sedan länge, nämligen att de olika aktörerna i mordapparaten förväntades och kunde ta egna initiativ för att arbeta i riktning mot vad de uppfattade som Führerns vilja.

När det gäller Tredje rikets karaktär så har den skildrats mycket mer ingående av andra forskare. Snyder hävdar att ”den tyska staten måste bevaras just för att andra stater skulle läggas i spillror”, men det som skedde var något mycket mer än att den tyska bevarades. Å ena sidan fanns den traditionella staten kvar på många områden för att Tyskland i vissa avseenden skulle kunna fungera som ett normalt, modernt land, å andra sidan skapades en rivaliserande struktur som kunde sätta sig över reglerna och kringgå dem för att uppnå bestämda mål. En ny statsform skapades som förenade den gamla statens byråkratiska stadga med en ny form av flexibilitet. Även av en popularisering borde man kunna kräva att den på ett hyfsat sätt speglar forskningsläget.

Men antag nu att Den svarta jorden är ett försök till popularisering, vilka vänder den sig till? Begrunda följande citat ur boken, faktiskt en nyckelformulering: ”Den dominerande klichéföreställningen om det nazistiska Tyskland är en allsmäktig stat som katalogiserade, förtryckte och utrotade en hel klass av sina egna medborgare.” Det händer inte alltför ofta att jag blir beskylld för att ha en alltför positiv syn på det allmänna kunskapsläget om nationalsocialismen, men jag tror nog ändå att de som elementärt intresserat sig för ämnet vet att det var med kriget och den tyska expansionen som mordpolitien tog fart på allvar och att den huvudsakligen riktade sig mot andra än tyska medborgare. (De som inte vet det bryr sig nog hur som helst inte om att läsa Snyders digra verk.) Att välja en sådan klichéuppfattning som måltavla för polemiken driver Snyder att skapa egna klichéer i form av enkla dikotomier.

Till hans språkliga innovationer hör att han beskriver Hitlers kamp mot judarna som ”ekologisk”. Det döljer sig inget bakom detta som inte redan har beskrivits under andra kategoriseringar, men det är förmodligen tänkt att fungera som en länk till den ”varning” som Snyder slutar med att utfärda, nämligen att resursbrist och miljökatastrofer i framtiden kan leda till liknande katastrofer, eller katastrofer av liknande omfattning. Den gröna revolutionen kanske har närmat sig sin gräns, hävdar Snyder, vilket skulle kunna innebära att vi åter står inför en livsmedelsbrist som driver fram en kamp för Lebensraum, lika hänsynslös som den nationalsocialistiska. Kina får speciell uppmärksamhet i detta sammanhang. Dess bekymmer liknar Tysklands under mellankrigstiden, menar Snyder, men han tillskriver ändå det kinesiska ledarskapet en större tilltro till vetenskapliga lösningar än Hitler hade, det vill säga, de tror att man kan lösa resursproblem genom innovation, inte expansion.

Det vore mig fjärran att i osäkra tider som dessa avfärda farhågor inför framtiden, men när Snyder blickar ut över dagens värld är han inte mer klarsynt eller perspektivrik än vilken omvärldsanalytiker eller internationell politisk bedömare som helst, ibland rentav mindre. Det kan väl ses som ytterligare ett exempel på hur svårt det är att verkligen lära av historien.