Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

3/2015

Tema: Historia & fiktion. Romanen, historien och vår bild av det förflutna
Historia
Lina Sjöberg
Ofromma bibeltolkningar
Makadam | 203 s | Isbn 9789170611544
Recensent: Göran Eidevall
Bibeltexter befriade ur helighetsfållan

Lina Sjöbergs läsning av bibeltexter är exempel på riktigt god populärvetenskap. Hennes tolkningar är kloka och nyskapande och bibelöversättningarna är lysande. Hon visar att man kan ligga nära det hebreiska originalet och ändå föra över texten till en litterärt högstående svenska.

Vad kännetecknar riktigt god populärvetenskap? Först och främst gäller det förstås att finna ett ämne som kan sägas vara av allmänt intresse. Men det räcker inte. Ett sinne för korsbefruktande tvärvetenskap kan vara en betydelsefull ingrediens. Det är dessutom en fördel om författaren är en skicklig skribent. En viktig förutsättning är vidare att författaren är tillräckligt insatt. Helst ska hen själv vara forskare, med genuin passion för ämnet. Sist men inte minst bör författaren ha förmågan att presentera komplicerade teorier och resonemang på ett pedagogiskt sätt, som stimulerar läslusten.

Lina Sjöbergs bok Ofromma bibeltolkningar demonstrerar med eftertryck sanningshalten i ovanstående kriterier för engagerande och bildande populärvetenskaplig litteratur. Det tvärvetenskapliga anslaget är tydligt. Lina Sjöberg har disputerat i Gamla testamentets exegetik, på en avhandling om intertextuella samband mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och berättelserna om Sara, Abraham och Hagar i Första Mosebok. Hon är sedan flera år verksam som universitetslärare i bibelvetenskap, men när denna bok skrevs var hon forskare vid institutionen för litteraturvetenskap.

Ämnet, tolkning av berättelser ur ”hebreiska bibeln” (ett mer neutralt namn för den textsamling som i Sverige är mest känd som ”Gamla testamentet”), är långtifrån nytt. Boktiteln signalerar att Sjöberg vill bryta med konventioner och därigenom nå även andra än de som redan kan kallas bibelläsare. Men den som väntar sig vanvördigt ”ofromma” tolkningar, eller angrepp på olika former av religiositet, kan bli besviken. Det gäller däremot inte den som hoppas på okonventionella läsningar, grundade i såväl gedigna kunskaper i hermeneutik som ett starkt sensorium för etik. Det handlar här om exegetik (bibeltolkning) som vågar vara vetenskaplig fullt ut, utan att låta sig begränsas av hänsynstagande till auktoritetsbundna religiösa (främst judiska och kristna) traditioner och tolkningsramar. Samtidigt har Sjöbergs tolkningar en personlig prägel.

En viktig utgångspunkt för Sjöberg är det (enligt min mening) rimliga antagandet att sammanställandet av den hebreiska bibeln i viss mån innebar ett ”kulturarvsprojekt”. Redaktörerna valde att ta med en hel del texter som inte har en tydligt teologisk eller from karaktär. De berättelser som återfinns i Genesis (= Första Moseboken) och Domarboken har sannolikt ofta sitt ursprung i folkligt berättande om hjältedåd eller relationsproblematik. När dessa dråpliga skrönor och underfundiga dramer blev bibeltext skedde en förändring. Sedan dess har det funnits en tendens att tona ner vissa aspekter av dessa texter – de aspekter som är förknippade med bra berättelser i allmänhet snarare än med religion och gudstro i synnerhet.

Bokens första del erbjuder en introduktion till den hebreiska bibelns tillkomst, till den moderna bibelvetenskapen, samt till några grundläggande begrepp inom texttolkning och avslutas med en programförklaring. Sjöberg avser att göra närläsningar med fokus på hur texterna gestaltar mellanmänskliga relationer. Med hjälp av verktyg hämtade från narratologi vill hon undersöka ”subjektspositioner”. Målsättningen är att få fram nya tolkningar som är rimliga (eller minst lika rimliga som andra alternativ) och som gör texten rättvisa. Samtidigt är det tydligt att Sjöberg drivs av en vilja att ”befria” de bibliska berättelserna. Hon hävdar att ”bibeltrogna” uttolkare ofta försöker ”kidnappa texterna och använda dem för sina egna syften”. Mot detta ställer hon en nyskapande metafor: ”Många av den hebreiska bibelns texter […] vill inte in i helighetsfällan, utan spjärnar emot och rymmer ibland”, och hon tillägger: ”Jag hjälper dem gärna.”

Den andra delen, bokens huvuddel, består av översättningar och analyser av berättelser ur Genesis, Domarboken och Andra Samuelsboken. Sjöberg har gjort ett spännande urval. Här återfinns bland annat Sodom och Gomorra, Simson och Delila samt David och Bat-Seba. Men innan jag kommenterar Sjöbergs nydanande läsningar vill jag säga något om hennes bibelöversättningar. De är nämligen lysande.

Sjöberg visar att det faktiskt går att förena två till synes konkurrerande ideal: att å ena sidan lägga sig nära det hebreiska originalet i stil och syntax och att å andra sidan föra över den antika texten till god och begriplig, ja rentav litterärt högtstående svenska. Den nuvarande officiella svenska översättningen, Bibel 2000, har till stora delar lyckats väl med denna svåra balansgång. Men Sjöberg lyfter svensk bibelöversättning till en ännu högre stilistisk nivå. Hemligheten tror jag ligger i själva arbetsprocessen. Bibelkommissionen satte samman par, bestående av en expert på hebreiska och en svenskspråkig författare. En utmärkt modell, som dock innebar att redan det första förslaget till nyöversättning, som skulle bearbetas i flera instanser, var en kompromiss. Lina Sjöberg har här en fördel, eftersom hon själv är både hebraist och skönlitterär författare, och därmed kan leverera en översättning som är såväl kompetent som kompromisslös. Texterna levandegörs, det existentiella blottläggs. Utan att tidsavstånd eller kulturella skillnader suddas ut lyckas Sjöberg göra texterna samtida.

Här följer ett par exempel, hämtade från Genesis 18:16–19:28, berättelsen om Lots familj och Sodoms förstörelse. I upptakten till dramat köpslår Abraham med Herren i ett försök att mildra gudens vrede. Enligt Bibel 2000 säger Abraham: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som bara är jord och stoft” (Gen 18:27). I Sjöbergs språkdräkt blir samma replik: ”Ursäkta, jag tar mig friheten att resonera vidare med dig, herre, fastän jag bara är en ynka människa”. Bakom ”ursäkta” döljer sig ett synnerligen svåröversätt hebreiskt ord, den deiktiska partikeln hinneh (i äldre översättningar ofta återgiven med ”se!”), som riktar uppmärksamheten mot det som ska sägas. Längre fram i texten finner Sjöberg en annan elegant lösning på detta problem, när Lot får besök av två märkliga sändebud/änglar. Hon låter honom säga: ”Hörni (hinneh) mina herrar, kom med mig hem till mitt enkla tjäll” (Gen 19:2). I detta fall ligger Sjöbergs version av hälsningsfrasen betydligt närmre den hebreiska grundtexten än Bibel 2000:s ålderdomliga och platta omskrivning ”Jag är er tjänare”. Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

Som en ovärderlig service till läsaren är dessa nyöversättningar försedda med förklarande fotnoter, som förmedlar insikter om textkritiska ställningstaganden, hebreiska ords mångtydighet eller andra typer av överväganden som Sjöberg gjort. Här finns mycket att hämta för den specialintresserade. Samtidigt är det ju fullt möjligt att strunta i fotnoterna och enbart koncentrera sig på den njutbara upplevelse det innebär att läsa denna bibelprosa.

Sjöbergs läsningar av de bibliska berättelserna kännetecknas av en kombination av psykologisk inlevelseförmåga och moraliskt patos. Det första kapitlet, om ”Saras raseri, Hagars smärta”, är delvis baserat på analyserna i Sjöbergs avhandling. Här friläggs ett komplicerat triangeldrama: Sara – Abraham – Hagar. På ett skickligt sätt fäster Sjöberg uppmärksamheten på sprickor och blottor i texten, där i övrigt dolda passioner kommer upp till ytan. Porträttet av Sara är inkännande. Sjöberg avslutar analysen med ett försvarstal för denna karaktär, vars bitterhet hon ser som i högsta grad förståelig: ”Den som avfärdar Sara som inkonsekvent och småsint förbryter sig mot henne och texten.” Men även slavinnan Hagar, som ju behandlas ganska brutalt av Sara, skildras med stark sympati. Det Sjöberg framför allt lyfter fram är Hagars gränslösa smärta när hon tvingas bli ett hjälplöst vittne till hur sonen Ismael håller på att dö av törst i öknen. Nu räddades han, eftersom Gud visade Hagar en källa med vatten. Men det jag bär med mig efter läsningen är de gudsord den förtvivlade mamman uppfattar, innan hon ännu sett källan och hoppet om överlevnad, i Sjöbergs finstämda översättning: ”Res dig och lyft upp honom! Håll kvar honom i din famn”.

I nästa kapitel behandlas Lots namnlösa hustru. Med inspiration från Torgny Lindgren föreslår Sjöberg att hennes märkliga förvandling till en saltstod kan ses som en metaforisk gestaltning av en traumareaktion. För övrigt argumenterar hon övertygande mot föreställningen att berättelsen om Sodom och Gomorra skulle handla om gudomlig bestraffning av mänsklig homosexualitet. I ett annat kapitel försöker Sjöberg förstå drivkrafterna hos en kvinna, Jael, som dödade en militär ledare, Sisera, på ett mycket våldsamt sätt. Våld av annat slag står i centrum i Sjöbergs mycket spännande nytolkning av berättelserna om Simson, hjälten (i kampen mot filisteerna) vars styrka ansågs sitta i det långa håret. Med utgångspunkt i att Simson tycks gilla att bli bunden, prövar Sjöberg hypotesen att flera episoder handlar om sadomasochistiskt sex (BDSM)! Min första reaktion var att avfärda denna tolkning som orimlig. Simson verkar snarare agera som en utbrytarkung, som ber om att bli bunden bara för att få visa att han kan befria sig från repen. Men vid en omläsning inser jag att en hel del faller på plats, när det gäller Simsons ambivalens i relation till såväl kvinnor som till undergivenhet och styrka.

Dramat om soldaten Uria, hans hustru Bat-Seba och kung David har återberättats många gånger förut. Ändå lyckas Sjöberg tillföra nya vinklar även här. Boken avslutas med ett kapitel om en berättelse som utmanat läsare i alla tider: den om hur Abraham, på grund av vad han uppfattar som en gudomlig befallning, gör sig beredd att offra sitt eget barn, Isak. Sjöbergs perspektiv framgår tydligt av rubriken: ”En förälders värsta mardröm”. Än en gång förenas exegetiskt kunnande med starkt patos. Avslutningsvis konstaterar Sjöberg: ”Jag lider med Abraham och rasar mot honom på samma gång.” De tolkningar av bibliska berättelser som presenteras i denna synnerligen läsvärda bok är inte bara ”ofromma”. De är dessutom kloka, nyskapande, välskrivna och burna av ett smittande medmänskligt engagemang. Under läsningen lärde jag mig en del nytt. Samtidigt lät jag mig underhållas och beröras. Detta är sammanfattningsvis riktigt god populärvetenskap.

Göran Eidevall är professor i bibelvetenskap, särskilt Gamla testamentet, vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 3/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet