Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

2/2016

Tema: Inget land för gamla – På väg mot en ålderdom av ovisshet och ojämlikhet?
Politik & samhälle
Christina Heldner & Torsten Rönnerstrand
Krisernas Grekland i politik och litteratur
Arvet från Sokrates, Zorba och Lambrakis
Carlsson | 319 s | Isbn 9789173317221
Recensent: Erik Sjöberg
Bidrar mer till att befästa myter än att demaskera dem

Författarna till denna bok menar sig ha avslöjat en historieförfalskning som hindrar inte minst den svenska allmänheten att se de verkliga orsakerna till dagens kris. Men det moderna Greklands historia låter sig inte reduceras till enkla moraliteter och boken bidrar snarare till att befästa politiska myter.

När Alexis Tsipras installerades som Greklands premiärminister efter Syrizas valseger i januari 2015 var hans första åtgärd att nedlägga blommor vid den gamla tyska avrättningsplatsen i Atenförorten Kaisariani. Symboliken i gesten torde ha undgått få. Tsipras manade fram minnen av motstånd och martyrium inför den stundande striden mot landets långivare, bland vilka Tyskland stod i spetsen. Därmed knöt han an till en tradition av att framställa sin egen politiska rörelse som arvtagare till det i Grekland mytomspunna EAM, Nationella befrielsefronten, vars revolution kvävdes i sin linda efter befrielsen 1944.

De senaste årens umbäranden i den ekonomiska krisens spår och de dramatiska framgångarna för radikala antietablissemangspartier till både höger och vänster har väckt ett utländskt intresse och engagemang för grekisk politik som varit slumrande sedan militärjuntans fall 1974. Medan debatt och nyhetsrapportering dominerats av ekonomiska frågor har somliga sökt förklaringar till krisen i vad som upplevs som historiska orättvisor. Detta senare perspektiv dominerar Christina Heldners och Torsten Rönnerstrands Krisernas Grekland i politik och litteratur – Arvet från Sokrates, Zorba och Lambrakis. Heldner är professor i romanska språk och översättare av den grekiske Nobelpristagaren Odysseas Elytis, vars dikt ”Axion Esti” (Lovad vare) ägnas ett långt kapitel som inte riktigt passar in i bokens struktur. Rönnerstrand presenteras som historiker och samhällsvetare, först därefter som fil dr. och docent i litteraturvetenskap.

Författarna tar mordet på rapparen Pavlos Fyssas, förövat av en högerextremist i september 2013, till utgångspunkt för en exposé över den samtida krisens förmenta rötter i ett arv av inhemsk högerextremism och utländskt beroendeförhållande. Boken är ett försök att skriva modern grekisk historia från Ioannis Metaxas diktatur på 1930-talet till Syrizas valseger och folkomröstningen i juli 2015, som en antifascistisk moralitet. Författarnas tes är att Winston Churchill krossade det grekiska folkets dröm om frihet och social rättvisa när han ingrep mot EAM i krigets slutskede, i samverkan med en infödd nazistisk oligarki, som fortsatt styra Grekland fram till våra dagar. Churchills version av händelserna var att han hade avvärjt ett kommunistiskt maktövertagande. Detta menar författarna är den officiella historieskrivningens ståndpunkt alltjämt, varför det faller på deras lott att jäva bilden med förlorarnas perspektiv. Det sker genom att lyfta fram engelsk- och svenskspråkiga reseskildrare som format den svenska Greklandsbilden och vederlägga dem som haft en alltför anglofil framställning. Således beskylls Sture Linnér för att medvetet ha vilselett sina läsare genom att förtiga viktiga omständigheter och för att inte vara i takt med forskningen.

Problemet är att Greklands moderna historia inte låter sig reduceras till enkla moraliteter. Precis som i övriga Balkanstater upplevde parlamentarismen där en kris som under 1930-talet banade väg för ett auktoritärt styre. Förvisso präglades Metaxas regim av försök att efterapa fascismens uttryckssätt. Däremot har författarna fel när de påstår att diktatorn kom till makten stödd på den antisemitiska kamporganisationen EEE, som han tvärtom upplöste med motiveringen att dess våld och judehets störde samhällsordningen. Det paradoxala resultatet blev att den judiska minoriteten hade ett bättre rättsskydd under diktaturen än under den föregående demokratin. Denna omständighet ursäktar inte förföljelserna mot kommunister och makedonska slaver, men visar likväl på det vanskliga i att använda Nazityskland som mall för tolkningen av grekiska förhållanden. Beundran för Tyskland var utbredd bland grekiska militärer och affärsmän, men nazismen som sådan torde ha haft få anhängare. Det var sällan nazistisk övertygelse som drev greker till samarbete med den tyska ockupationsmakten 1941–44, utan snarare opportunism, nödtvång och/eller rädsla för EAM och dess väpnade gren ELAS.

EAM var en folkfrontsorganisation bildad under ockupationen som växte till att bli den dominerande motståndsrörelsen. Dess relation till andra motståndsgrupper präglades från och med 1943 av bittra revirstrider. EAM, som i det fördolda styrdes av det grekiska kommunistpartiet, hade som mål att genomföra en samhällsomdaning efter krigsslutet och strävade efter att göra sig kvitt rivaler om de brittiska allierades gunst. Dess terror mot oliktänkande (ofta i förening med vendettor inom och mellan släkter och byar) bidrog till att ytterligare polarisera ett sedan mellankrigstiden redan delat samhälle och driva besegrade konkurrenter i tyskarnas och därefter britternas famn.

När Röda arméns offensiv på Balkan sensommaren 1944 hotade att skära av förbindelserna norrut inledde de tyska styrkorna en brådstörtad evakuering av Grekland (vilket inte är detsamma som att EAM av egen kraft kastade ut dem, som författarna hävdar). Som bekant hade Churchill och Stalin enats om att Grekland skulle ligga i en brittisk intressesfär. Tidigt i oktober landsteg brittiska trupper, vilkas uppgift var att distribuera nödhjälp och stödja Georgios Papandreous nationella samlingsregering, i vilken såväl EAM som kungens exilregering i Kairo skulle vara företrädda. Den stora tvistefrågan under hösten var sammansättningen av den nya krigsmakten, som EAM på goda grunder misstänkte att hämndlystna antikommunistiska officerare skulle försöka dominera.

Som förebyggande åtgärd inledde ELAS en ny offensiv på landsbygden mot rivaliserande grupper och i Aten manade EAM till generalstrejk för att sätta press på Papandreous regering. Den 5 december eskalerade våldet i huvudstaden, när polisen besköt EAM-demonstranter, vilket gav ELAS styrkor där en förevändning att inleda ett fullskaligt uppror. Det var i det läget som Churchill gav de brittiska trupperna i Aten under befäl av general Scobie order om att sätta hårt mot hårt. Vad som hade börjat som en intern grekisk uppgörelse utvecklade sig till en kamp mellan britterna och EAM om herraväldet över Aten, som blev början till slutet för organisationen. I februari 1945 kapitulerade EAM i utbyte mot ett löfte om amnesti (bland annat hade retirerande ELAS-förband massakrerat gisslan från bättre bemedlade hem).

Ingenting tyder på att britterna hade något fortsatt intresse av att förfölja EAM. Däremot var dess gamla motståndare från rivaliserande motståndsgrupper och nu rehabiliterade kollaboratörer fast beslutna att ge igen för gammal ost. I den ”vita terror” som följde gjordes ingen åtskillnad mellan de kommunister som varit pådrivande i den ”röda terrorn” och de många icke-kommunistiska medlemmarna i EAM. Våldsvågen 1945–46, nu med ombytta roller mellan förövare och offer, ledde somliga vänsterveteraner till att än en gång gripa till vapen. I inbördeskriget 1946–49 utkämpade kommunisterna, som denna gång saknade brett folkligt stöd, en utsiktslös kamp, särskilt efter att Trumandoktrinen proklamerats. I brist på effektiv militär hjälp från östblocket blev nederlaget ett faktum 1949. Tusentals kommunister gick i landsflykt, medan andra, både verkliga och inbillade vänstersympatisörer, internerades under vidriga förhållanden av den segrande regeringen. Grekland förblev till det yttre en parlamentarisk demokrati, med starkt auktoritär prägel och en officerskår redo att gripa makten.

Vad de grekiska kommunisternas avsikter var har varit en omstridd fråga bland grekiska och utländska historiker. Många har menat att EAM aldrig avsåg att genomföra den kommunistiska statskupp som Churchill trodde sig se i görningen, utan hela tiden ville genomföra sitt program med fredliga medel. Historikern Mark Mazower har hävdat att revolten i Aten i december 1944 var en spontan reaktion på polisvåldet som tog EAM:s ledning på sängen. Andra har pekat på det orimliga i en analys som inte tar fasta på de grekiska kommunisternas mer långsiktiga mål och EAM:s förföljelse av motståndare i de territorier det kontrollerade. Den australiske historikern David Close har påpekat att kommunisterna i EAM följde samma folkfrontsstrategi som tillämpades av broderpartierna i andra Balkanstater vid denna tid. Sannolikt var revolten en planerad aktion som syftade till att stärka EAM:s och därmed kommunisternas förhandlingsposition gentemot övriga parter i samlingsregeringen, snarare än en konfrontation med Papandreous brittiska beskyddare, vilkas vilja att ingripa underskattades. Föga tyder på att en EAM-dominerad regering skulle ha utvecklats i demokratisk riktning.

Inga av dessa omständigheter nämns av Heldner och Rönnerstrand, som i förbigående avfärdar vänsterns våldsutövning som verk av enstaka rötägg. I deras skildring framstår Churchills ingripande som en blixt från klar himmel. Genom kronologiska krumsprång förmedlas intrycket att EAM/ELAS låtit sig avväpnas redan i oktober 1944, alltså före gatustriderna i december. Churchills motiv för angreppet skulle ha varit rasism och hat mot kommunister. Hans pragmatiska stöd för Titos kommunister i Jugoslavien vid samma tid förbises helt. I en märklig guilt by association-övning, i vilken Anders Behring Breiviks beundran för Churchill förmenas belägga den senares illvilliga avsikter, blir författarnas oförmåga att hålla isär nutid och dåtid särskilt påtaglig. På samma sätt hävdas att Sokrates skulle ha varit en fascist, eftersom juntaledarna 1967–74 påstod sig ha läst Platon.

Författarna menar sig ha avslöjat en historieförfalskning som förhindrar det grekiska folket och svensk allmänhet från att se den nuvarande krisens verkliga orsaker. I själva verket har vänsterns perspektiv ingalunda varit marginaliserat i grekisk historieskrivning och offentlighet de senaste 40 åren. I den allmänna debatten var ockupationen ständigt närvarande under 1980-talet. Socialisterna i PASOK, som tävlade med det åter legaliserade kommunistpartiet om EAM-veteranernas röster, gjorde flitigt bruk av de gamla slagorden om folkstyre och social rättvisa.

Missnöjet med PASOK:s styre bidrog verksamt till försoningen mellan kommunister och högerpartiet Ny Demokrati som för en kortare tid ingick koalitionsregering 1989. I en symbolisk gest brändes personakter över misstänkta vänstersympatisörer. Det är lätt att tolka denna handling som ett försök av högern att sopa igen spåren av förtryck, men man bör komma ihåg att det skedde på kommunistpartiets begäran, som ett sätt att bryta med ett traumatiskt förflutet. För grekiska historiker innebar kalla krigets slut en möjlighet att studera 1940-talet utan ideologiska skygglappar, även om nutidens politiska ställningstaganden ibland färgar analysen. Ofta sker detta i reaktion mot hur dagens högerextrema brukar minnet av inbördeskriget i sin propaganda.

Hotet från Gyllene Gryning bör tas på allvar, liksom de auktoritära tendenserna bland övriga partier i Grekland. Det finns dock en fara med det historiebruk som författarna okritiskt anammar. När man underlåter att skilja mellan nazister, nyliberaler och konservativa förmedlas en föreställning om att alla ens meningsmotståndare är fascister. Därvid framstår alla ens egna handlingar i ett rättfärdigt skimmer, som speglar en annan tids till synes enkla moraliska val bortom dagens politiska och ekonomiska verklighet. Pavlos Fyssas är inte det första offret för politiskt våld i det krisdrabbade landet, där terror framstår som legitim för fler än bara de högerextrema. Det är även ett misstag att tro att förföljelse och lidande fungerar som en etisk kompass, som gör offren immuna mot nationalismens locktoner.

Författarna noterar högerextrema krafters roll i 1990-talets makedonska konflikt, men förbiser vänsterikonerna Mikis Theodorakis och Odysseas Elytis egen medverkan i den nationalistiska mobiliseringen, kanske för att det rimmar illa med bilden av antifascistiska martyrer. Boken saknar inte förtjänster i sin ambition att spegla Greklands efterkrigstid genom valda författarskap, men bidrar mer till att befästa politiska myter än demaskera dem.

Erik Sjöberg är historiker vid Umeå universitet.

– Publ. i Respons 2/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet