Bildande och förvirrande om hoten mot demokratin

Två nyutkomna böcker på temat demokrati berör likartade frågor, men sinsemellan är de mycket olika. Medan Ludvig Beckman levererar en omfattande och fascinerande portion bildning om möjligheterna och problemen förknippade med folkviljans förverkligande, skapar Åsa och Mårten Wikforss bok om kunskapens och expertisens roll i det demokratiska samhällsbygget mest förvirring.

Är demokratin hotad? Många tycks anse det. Men vad är demokrati, vilka är dess beståndsdelar och bärande element, och vad består hotet i? På dessa frågor kan man få mycket olika svar beroende på vem man frågar. Det skrivs många böcker i ämnet (se bland annat Respons 5/2021) och förra året kom filosofiprofessorn Åsa Wikforss med boken Därför demokrati, skriven tillsammans med brodern Mårten Wikforss. Enligt författarna själva ska boken ses som ett uttryck för deras starka tillit till demokratin, och för deras likaledes starka oro inför de påtagliga hot den står inför, främst från dem som på olika sätt ifrågasätter kunskapens och expertisens roll i det demokratiska samhällsbygget. En annan bok som nyligen utkom på samma förlag är statsvetarprofessorn Ludvig Beckmans All makt åt folket, som har en liknande men betydligt mer analytisk utgångspunkt: Folksuveräniteten är demokratins fundament, men idén om det suveräna folket är också ett vapen i händerna på de som i dag vänder sig emot demokratins etablerade institutioner. Boken ger sig på att begripliggöra denna folkstyrets paradox.

De båda böckerna berör alltså likartade saker, men de är sinsemellan mycket olika. Medan Beckman med statsvetarens sedvanliga stringens och allvar analyserar begrepp och föreställningar, och ger läsaren en noggrann genomgång av konstitutionella principer kring folkstyrets möjligheter och begränsningar, utgör Wikforss bok en lång och mycket stökig redogörelse för ett antal företeelser i samtiden som antas och anses vara problematiska, vilka på olika sätt har med demokrati och kunskap att göra. Medan Beckman levererar en omfattande och fascinerande portion bildning, skapar Wikforss bok mest förvirring med sina generaliseringar, vinklade val av exempel och oklara slutsatser.

Hos Ludvig Beckman finner vi en genuint intressant, folkbildande och viktig genomgång av rimligheten, nödvändigheten, möjligheterna, problemen och utmaningarna med folkviljans förverkligande genom demokratins processer och institutioner, inklusive majoritetsstyrets lämplighet och begränsningar samt hur idén om folkstyre utvecklats, ändrats och prövats mot verkligheten i olika kontexter. Vi får, bland mycket annat, en ordentlig genomgång av den svenska regeringsformen, främst via diskussioner om hur dess principer och förordningar mött praktiska utmaningar, exempelvis i förhållande till EU-medlemskapet och den i backspegeln lätt absurda ”lotteririksdagen”, som Beckman också använder för att resonera om slumpens giltighet som grund för beslut, jämfört med den allt annat än konsekventa och lättolkade folkviljan.

Utredningarna är sakliga, intresseväckande, noggranna, nyanserade, och informativt kortfattade. De är tematiskt organiserade och följer logiskt av varandra. Beckman har dessutom ansträngt sig för att pedagogiskt guida läsaren framåt. Analyserna är välavvägda och sansade. Exemplen är intressanta (och ibland oväntade, till exempel de citat från Kenyas och Mexikos grundlagar som nämns), och begripliggör tillsammans med pedagogiska liknelser det annars mycket snåriga ämnet konstitutionell rätt. Författaren problematiserar skickligt innehållet i de centrala fraser som anses utgöra grundstenar i det demokratiska styrelseskicket och utfärdar adekvata varningar för förenklingar som ger livsluft åt populism och demagogi. Samtidigt diskuterar han med noggrannhet och nyans det som är bokens centrala problem, alltså att folkviljan är demokratins fundament, och samtidigt kan göra anspråk på att utmana demokratin.

Det blir för all del komplicerat och många tycker säkert att Beckmans noggranna utredningar är tråkiga, alltför tekniska och snarare hör hemma i en encyklopedisk text eller i en lärobok på avancerad universitetsnivå. Detta är naturligtvis delvis en smaksak, men i just detta fall går det också att hävda att de grundläggande frågorna om det demokratiska styrelseskicket, som säkert många medborgare i demokratier som Sverige åtminstone ibland funderar över, kräver precis denna typ av noggrann och saklig analys för att på allvar kunna begripas. De blir dessutom avsevärt intressantare i denna bok. I principiella diskussionerna i All makt åt folket, där olika aspekter vägs mot varandra och följderna av vissa synsätt och praktiker värderas, är också Beckmans gedigna grundkunskap till stor hjälp.

I kontrast därtill är Åsa Wikforss och Mårten Wikforss bok betydligt mindre läsvärd än vad som uppenbarligen varit ambitionen. Åsa Wikforss har skrivit huvuddelen, och hennes fem längre kapitel avbryts av korta reflektioner från Mårten Wikforss, vilka i sig är mycket tankeväckande och skarpa. I stil påminner dessa reflektioner om Ludvig Beckmans informativa och nyanserade framställning, men läsaren får dock aldrig förklarat för sig vilken roll dessa inspel är tänkta att fylla. Som boken är disponerad förefaller de i början vara inskjutna för kontrastverkans skull, eftersom det är i dessa korta avsnitt som de verkligt skarpa argumenten och tydliga resonemangen finns. I övrigt domineras nämligen bokens första fyra kapitel av långa referat av andras alster enligt modellen ”å ena sidan, å andra sidan”, i kombination med generaliserade påståenden om kunskapens betydelse för demokratin och hoten mot både kunskap och demokrati, främst exemplifierade av Polen, Ungern och Trumps USA. Den matnyttiga kunskap som framträder, genom referat av både aktuella forskningsrön och klassiskt tankegods, är i huvudsak filosofiska idéer med oklar (och i boken inte förklarad) relevans för dagsaktuell politisk debatt: Platons, Kants, Humes, Quines, och Rawls teorier om sanning, kunskap, och folkvilja framstår som anakronistiska när diskussionen hela tiden cirklar kring Donald Trump och annan samtida populism. Filosofen Jason Brennans idé om epistokrati (expertvälde) som ersättning till demokrati är för all del intressant, och tas vederbörligt upp, men även här är kopplingen mellan de refererade arbetena och författarens egna ställningstaganden svag.

Centralt för argumenten i Därför demokrati tycks vara att demokratiskt sinnade individer måste bekänna sig till en samling ovedersägliga ”fakta” för att kunna utöva ansvarsfullt (politiskt) beslutsfattande. Denna centrala, men otydligt formulerade tes är inte okomplicerad och skulle därför ha behövt underbyggas med mera robust vetenskapsteoretisk och framför allt vetenskapssociologisk kunskap. I boken saknas dessa och därför negligerar framställningen en helt central aspekt av ämnet: Vetenskapen är socialt betingad, och det som vi kallar vetenskaplig kunskap är i grund och botten överenskommelser som arbetats fram i komplicerade processer av observation, experiment, tolkning, argument, kritik och diskussion. Det är avgörande för vetenskapens inre funktionssätt och för dess roll i samhället, att inga vetenskapliga ”fakta” eller resultat i princip är skyddade från att ifrågasättas samt att det finns en hel massa (vetenskaplig) kunskap som visat sig vara tillräckligt pålitlig för att inte jämt ifrågasättas och som därför (inte minst av effektivitetsskäl) antas gälla, detta inte för att den är objektivt sann i filosofisk mening, utan för att den är den hittills bästa approximationen.

För samhällsvetenskapen och humaniora, där etablerad kunskap har med den sociala världen att göra och därmed sällan eller aldrig låter sig testas med randomiserade kontrollstudier och liknande snäva metoder för att etablera ’fakta’, gäller också att kunskapens relevans är kontextberoende.

För samhällsvetenskapen och humaniora, där etablerad kunskap har med den sociala världen att göra och därmed sällan eller aldrig låter sig testas med randomiserade kontrollstudier och liknande snäva metoder för att etablera ”fakta”, gäller också att kunskapens relevans är kontextberoende. Gustaf Frödings berömda påpekande att ”det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg” är inte bara en träffsäker karikatyr av vetenskapliga revirstrider utan också en högst relevant beskrivning av vetenskapens prövande och föränderliga natur. Det som var sanning om teknisk, ekonomisk, politisk och social utveckling i Göteborg 1974 är bara dåligt skämt i Lund 2022 (tro mig). Men också det som helt vederbörligt bör betraktas som fastlagda sanningar, till exempel att människan orsakar en uppvärmning av klimatet (ett förutsägbart men relevant exempel) är dumt att jämföra med enkla och vardagliga konstateranden som till exempel huruvida det finns öl i kylen eller inte. Just detta är ett konkret exempel Åsa Wikforss ständigt återkommer till i sina resonemang om kunskapens natur. Men det är bedrägligt att låtsas som om samma enkla konstaterande om huruvida öl finns eller inte finns i kylen, kan stå modell när vetenskapen ska avgöra vad som kan göras åt den globala uppvärmningen eller när politiker och väljare ska ta ställning till vad som bör göras åt den.

Allt detta vet naturligtvis Åsa Wikforss, men hon döljer det alltså skickligt i bokens första fyra kapitel. I kapitel fem ändras så plötsligt textens karaktär och ger plats för nyanserade och kloka förklaringar av den vetenskapliga kunskapens natur. Till skillnad från ovedersägligheten i de fakta och den expertkunskap som tidigare i boken gjordes till grundförutsättning för en fungerande demokrati, presenteras kunskapen nu som socialt betingad och föränderlig: Den växer fram i sociala processer där argument och resultat öppet och fritt prövas mot varandra, men är också beroende av stabila institutioner i form av lagstadgad akademisk frihet samt normsystem och andra sociala mönster som reproduceras i vetenskapen som helhet, liksom specifikt i olika discipliner. Författaren konstaterar att total enighet är inte möjlig eller ens önskvärd, varken när det gäller kunskap eller åsikter, eftersom det är när olika synsätt och tolkningar möts (under civiliserade former) som helheten blir bättre för alla: Mer kunskap, bättre beslutsfattande. Detta konstaterande bringar viss övergripande klarhet, men ökar samtidigt förvirringen i de fyra föregående kapitlen. I slutkapitlet finns också en hel del användbara referenser till sentida forskning som förklarar det mänskliga förnuftets möjligheter och begränsningar samt betydelsen av mångfald i perspektiv och erfarenheter för konstruktiv och effektiv kunskapsutveckling. Allt detta stoff nödvändiggör också ett ödmjukt tonfall och viss försiktighet i inställningen till empirin, vilket Åsa Wikforss klädsamt nog praktiserar här: Människans kognitiva förmågor är begränsade av naturen, och det är därför lämpligt att även ge människor med populistiska böjelser ett visst benefit of the doubt. Kapitlet tar också upp aktuell juridisk och statsvetenskaplig forskning om yttrandefrihetens gränser, och tar aktuella frågor om exempelvis den svenska ”åsiktskorridoren”, Donald Trumps katastrofala påverkan på det amerikanska politiska klimatet och sociala mediers påverkan på samhällsdebatten, på ett allvar som bryter av mot bokens föregående kapitel.

1900-talshistorien får också plats i detta gedigna slutkapitel och Åsa Wikforss räddar därmed i viss mån ansiktet efter att tidigare helt ha negligerat den. Ett av många exempel på hur en historisk orientering hade kunnat hjälpa de första fyra kapitlen av boken att bilda, snarare än förvirra läsaren, är om författarna hade diskuterat lärdomar från 1960-talets sociala rörelser, som kan sägas ha drivit fram den mest framgångsrika demokratiseringsvågen i Väst under efterkrigstiden (jämställdhetsrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen, gayrörelsen och så vidare), men också terrorism och våld. Eftersom dessa rörelser protesterade mot alla möjliga former av auktoriteter var inte minst expertkunskap i sig en måltavla, vilket säkert (och med viss rätt) uppfattades som hotfullt av experterna själva. Om Åsa Wikforss och jag varit verksamma vid ett universitet på 1960-talet skulle det ha funnits en risk att vi båda hade ondgjort oss över kunskapsföraktet hos den unga generationen, kanske till och med kallat den vetenskapsfientlig. Men på sikt ledde rörelsernas protester och krav till en demokratisering av de kunskapsproducerande institutionerna i samhället, och därmed skedde också viktiga förändringar av etablerade maktförhållanden, som vi båda, och många andra, i dag njuter frukterna av. Vad säger oss denna erfarenhet? Åtminstone att det är gravt förenklat att placera expertkunskap och levande demokrati på den ena sidan av konfliktlinjen, och folkopinion, populism och ”sunt förnuft” på den andra.

Om Åsa Wikforss och jag varit verksamma vid ett universitet på 1960-talet skulle det ha funnits en risk att vi båda hade ondgjort oss över kunskapsföraktet hos den unga generationen, kanske till och med kallat den vetenskapsfientlig.

Just denna förenkling löper som en röd tråd genom hela boken och tar sig bland annat uttryck i en fullständig fixering vid Brexit, Trump, Polen och Ungern. Men är Donald Trump verkligen ett hot mot den svenska demokratin? Att kulturella värderingar kommit att spela en större roll i den svenska politiska debatten antas i kapitel fyra vara dåligt eftersom det bland annat kan få till följd att någon ”sätter sig på en buss med ett automatvapen för att storma Kapitolium i Washington”. Vad som först handlade om demokratin i Sverige handlar nu plötsligt om Trumps USA, och vice versa. Exemplet är slumpmässigt valt; det finns fler av samma slag.

En slutsats i denna recension kunde därför vara att läsaren kan hoppa över de första 250 sidorna i Därför demokrati (möjligen med undantag för Mårten Wikforss korta bidrag, som dock kanske i stället borde ha publicerats i krönikeform på någon dagstidnings kultursida), och att bara sista kapitlet bör läsas. Men ett sådant beslut är naturligtvis förlagets redaktörs ansvar. Som recensent är det i alla avseenden bättre att tipsa läsaren om annat som kan komplettera bilden. När det gäller aktuella titlar är alltså Ludvig Beckmans All makt åt folket ett föredöme, och vill man i övrigt förstå populismen och dagens politiska och sociala situation i världen har ju de senaste decenniernas politiska, ekonomiska, och sociala utveckling i Europa och USA noggrant dokumenterats och analyserats av sociologer, historiker, statsvetare och ekonomer som Anthony Giddens, Tony Judt, Wolfgang Streeck och Dani Rodrik. I tillägg till detta skulle det inte skada att läsa några klassiker som behandlar kunskapens roll i demokratin och i samhället i stort – tanken faller omedelbart på Weber, Hayek och Habermas. Den sistnämnde dyker för all del upp i Åsa Wikforss femte kapitel, men det är för sent och för litet.

Att ambitionerna bakom Därför demokrati och All makt åt folket uppenbarligen är mycket olika förklarar delvis de stora skillnader som böckerna uppvisar. Samtidigt går det inte att bortse från att Åsa Wikforss troligen kunde ha gjort en liknande ansträngning som den Ludvig Beckman gjort, och på det sättet starkt bidragit till att faktiskt förklara hur kunskapsresistens, desinformation, ”alternativa fakta”, trångsynthet och populism utgör allvarliga hot mot demokratin samt hur dessa hot kan och inte kan bemötas. Dessa frågor, och de flesta andra frågor som rör kunskap och demokrati, är nämligen ytterst komplicerade, vilket båda böckerna visar, om än på helt olika sätt. Frågan som vi inledde med – Är demokratin hotad? – får därför inget entydigt svar i någondera. I stället väcks nya frågor; hos Wikforss huvudsakligen på grund av förvirring och hos Beckman för att han adekvat visar komplexiteten i ämnet och mellan raderna förklarar för läsaren att hen måste informera sig noggrant och bilda sig en egen uppfattning, inte förvänta sig att lösningen uppenbaras genom att någon politisk eller akademisk auktoritet berättar för oss vad som är rätt och fel. En uppmaning som, givet att ämnet är just demokrati, är både klok och rimlig.