Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Filosofi & psykologi
Eva Mark (red.)
Bildningens praktiker
Om de bildande momenten i en akademisk undervisningsprocess
Makadam | 183 s | Isbn 9789170611728
Recensent: Erik Tängerstad
Bildning är inte lönebildning

Säger man ”jag pluggar” följer vanligen en av två frågor: ”Vad då för något?” eller ”Vad då till?” Frågorna föds ur två olika sätt att tänka och pekar i två olika riktningar. I det ena fallet betonas personlig utveckling och allmänbildning, i det andra karriär och anställningsbarhet. En trendförskjutning har under senare decennier gjort att frågan om bildning numera snarare handlar om lönebildning än om utbildning. För att möta och motverka denna trend har en grupp lärare och forskare vid Göteborgs universitet publicerat antologi Bildningens praktiker.

Boken är utformad som en plädering för bildning som en ständigt pågående process utan vare sig i förväg definierade mål eller utstakade riktningar. Bildning framställs här som en livslång praktik, snarare än som ett avgränsat objekt. Den bildningsprocess bokens författare talar om vilar på föreställningen om medborgerlig bildning. Genom en evigt pågående bildningsprocess gör vi oss själva till myndiga vuxna som självständigt och i samverkan med andra myndiga vuxna kan styra oss själva i demokratisk ordning. Bildningens praktik styr den demokratiska processens mål och medel, inte tvärtom.

Redaktören Eva Mark understryker att bildningsprocessen i princip alltid och överallt involverar alla. Processen bör inte endast ses som en modern europeisk och akademisk tradition med ett visst kanoniskt kunskapsinnehåll som förmedlas från generation till generation av styrande eliter. Den ska snarare förstås som förmågan att ständigt utveckla och stärka kunskapstillväxt, samt bredda och fördjupa insikten rörande innebörden av att vara människa bland människor, liksom att vara människa i världen. Mot den bakgrunden lyfter Mark fram och diskuterar det hon kallar global bildning. Anmärkningsvärt är dock att varken hon eller någon annan av volymens övriga bidragsgivare valt att använda det i sammanhanget centrala begreppet förnuft.

Antologin försöker visa att en rationellt utförd bildningsprocess innebär att alla människor i hela världen kan fås att växa upp till självständiga och myndiga vuxna som tillsammans kan styra sig själva i demokratisk ordning. Föreställningen om medborgerlig bildning knyter an till upplysningen och till Humboldttraditionens begrepp Bildung, ur vilket det moderna forskningsuniversitetet utvecklats. Volymens stående referens utgörs av Kants påstående att upplysning är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. Men själva ordet ”förnuft” lyser här med sin frånvaro, trots att det är tron på det universella förnuftet som genomsyrar såväl antologin som den upplysningstradition den vilar på. Recensenten lämnar denna frånvaro till läsarna att själva reflektera över och kritiskt begrunda.

Bokens fokus ligger på frågeställningen hur bildningsprocessen kan realiseras inom tillämpad undervisning på akademisk nivå. Samtliga författare betonar att det kommunikativa momentet mellan människor är ett mål i sig, inte något medel för att uppnå något annat mål som till exempel anställningsbarhet eller makroekonomisk tillväxt. I sitt bidrag rörande tillämpad språkkritik tillbakavisar Magnus P. Ängsal uttryckligen det instrumentella tänkande som ligger bakom principerna om New Public Management (NPM) och därmed den för tillfället dominerande trenden inom till exempel forsknings- och utbildningspolitik. Att vända en dominerande trend är dock inte lätt och den kvardröjande frågan är hur alternativet till NPM rent praktiskt ser ut.

Lars Johan Erkell slår ett slag för att traditionell bildning inte är någon specifikt humanistisk inriktning, utan något som i stället utgör en praktik som finns – eller borde finnas – även inom naturvetenskaperna. Han och övriga författare pekar på de innovativa utbildningar baserade på liberal education-traditionen som sedan några år finns vid Göteborgs universitet. Men Erkell pekar även ut ett dilemma. Samtidigt som det råder bred uppslutning kring vikten av att skapa en bildningsbaserad undervisning för alla, så visar det sig att försöken att slå vakt om den akademiska undervisningens frihet i praktiken leder till dyra elitutbildningar för ett fåtal.

Kritisk reflektion som leder till fördjupande och vidareutvecklande bildningsprocesser behöver dock varken vara ekonomiskt kostsamma eller med nödvändighet kopplas samman med fixerade kanon-bildningar rörande ett i förväg definierat stoff. Den poängen demonstreras i Lena Dahléns respektive Anita Synnestveds bidrag. Inte minst i artikeln Bildning i förskollärarutbildning visar Annette Hellman genom konkreta exempel hur förskollärare kan utbildas att långsiktigt bidra till en pågående demokratisering genom att på ett tidigt stadium skola in också de allra minsta barnen i bildningsprocessens livslånga lärande.

En forsknings- och utbildningspolitik baserad på tron att allt redan är uppfunnet och upptäckt kan utformas enligt föreställningen att forskning och utbildning kan och bör styras av externa makter. Men bygger man i stället världsbilden på föreställningen att människan ännu har mycket att uppfinna och upptäcka så bör snarare forskning och utbildning styra sig själva genom sina egna rationellt uppbyggda institutioner och organ för att på så sätt korrigera och förbättra samhällets övriga institutioner och instanser. Bildningsprocessen bör styra samhället, inte tvärtom. Den poängen ligger bakom såväl denna antologi som det under senare tid uppblossade intresset för den bildningstanke som baseras på begreppet Bildung, vilket i sin tur bygger vidare på upplysningstidens tro på det mänskliga förnuftets förmåga. Frågan att ställa till den som studerar bör kanske trots allt vara ”Vad då för något?” snarare än ”Vad då till?”

Erik Tängerstad är lärare, historiker och skriftställare.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet