Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan

Denna antologi vill belysa orsakerna till att vänstern i dag dominerar kulturscenen. En insikt som återkommer i de olika bidragen är att graderingen i höger och vänster inte fångar konfliktmönstren i bildnings- och kulturfrågor. Nyliberalismen har här ett betydande släktskap med den relativistiska identitetspolitiken.

Mellan pärmarna på Varken bildning eller piano – en titel inspirerad av Harry Martinson – samsas författare med olika bakgrund och inriktning för att närma sig frågan om borgerlighetens relation till kulturen. Temat kan ytligt sett framstå som apart. Vänstern dominerar sedan länge scenen och högern förefaller ha lämnat walk over. Emellanåt ger sig någon vilsen borgerlig politiker in i diskussionen och rör upp en del känslor. Men snart återgår allt till det normala, och de flesta med inflytande på högerkanten är och förblir genuint ointresserade. Camilla Läckbergs Änglamakerskan består som sinnebild för borgerliga kulturpreferenser och Thomas Manns Buddenbrooks är oåterkalleligt nedgraderad till subkulturellt särintresse.

Emellanåt ger sig någon vilsen borgerlig politiker in i diskussionen och rör upp en del känslor.

Detta får återverkningar även i det konkreta arbetet. När kulturutskottet med Per Bill i spetsen för något år sedan aviserade nedskärningar med tre fjärdedelar av kulturtidskriftsstödet var det av allt att döma inte ett medvetet försök att bryta vänsterdominansen. Snarare tycks beslutet ha bottnat i ren okunskap. Det är svårt att tänka sig en liknande indifferens på andra politikområden. Endast ett fåtal borgerliga företrädare – främst Cecilia Wikström och Lena Adelsohn Liljeroth – hade de nödvändiga insikterna och engagemang nog för att rycka ut till tidskrifternas försvar. De övriga såg på med en gäspning.

Det vällovliga syftet med Varken bildning eller piano är att ge perspektiv på denna situation, att belysa dess uppkomst och resonera kring framtiden. Boken innehåller en disparat samling texter, och infallsvinklarnas mångfald är i sig en indikation på ämnets komplexitet. Här finns framställningar som rymmer allt från undersökningar av medelklasskildringar i samtida romankonst till utläggningar om styrning och ideal inom stadsplaneringen. Författarna är alla väletablerade i litteratur- och medievärlden eller i akademin – förutom redaktören själv medverkar Therese Bohman, Jens Liljestrand, Torbjörn Elensky, Anna Brodow Inzaina, Henrik Nerlund och Tobias Harding. Deras bidrag placerar sig genremässigt på skalan mellan fördjupande journalistik och akademiska undersökningar. Det rör sig om ambitiösa diskussioner, oftast förda med variation och eftertanke. Skrikiga plakat och grovkalibrig retorik lyser med sin frånvaro.

Till att börja med behandlas frågan om den borgerliga identitetsbildningen utförligt av redaktören själv. Här läggs ett pussel där de olika bitarna hakar i varandra samtidigt som det snart står klart hur svårt det är att få ihop en helhetsbild. Johansson pekar på att de historiskt nedärvda attributen bytts ut mot nya identitetsmarkörer och han visar hur idén om ett slags allmän åsiktsallians ifrågasätts av interna krafter. Han skiljer också mellan den politiska och den kulturella borgerligheten och tydliggör rötterna i både liberalism och konservatism. Inte minst resonerar han kring möjligheten av en tydligare uppdelning mellan specifik partipolitik och allmän självförståelse. De klassiska borgerliga dygderna är ju inte nödvändigtvis helsynkroniserade med den dagspolitiska praktiken. På denna punkt saknar man för övrigt en utförligare diskussion kring det faktum att så mycket av det idéstoff och den samhällsmodell som borgerligheten ser som sitt specifika arv sedan länge är okontroversiellt allmängods. Det folkflertal som sympatiserar med allt från den socialdemokratiska mittfåran till den ickeregressiva delen av konservatismen är ju liberalt i varierande grad.

En annan text att uppmärksamma är Torbjörn Elenskys essä om relationen mellan konstnärerna och publiken. Vid första anblick kan den framstå som en sedvanlig litania över obildningens utbredning och kulturens skymning. Jämmer av det slaget är lika förståeligt och lockande som det är ofruktbart, och klokt nog söker Elensky konsekvent efter längre siktdjup. Redan inledningsvis väver han till exempel in sambandet mellan konst och teknik i sitt resonemang. Flera av synpunkterna i de passagerna är välfunna och viktiga. Varje försök att på allvar diskutera den estetiska sfären i dag måste inbegripa reflexioner över de senaste årtiondenas medieteknologiska revolution.

En tanke som Elensky formulerar på flera ställen säger att vi måste försöka bryta oss ur den subjektivism som dominerar debatten. Konstverk förstås regelmässigt som godtyckliga subjektiva uttryck eller enkla spegelbilder av identiteter. Men konsten är ju inte bara ”ett personligt uttrycksmedel” utan också ”ett sätt att lära känna världen”, som Elensky påpekar. Annorlunda uttryckt är den uråldriga frågan om konstens sanning fortfarande central trots att den så sällan ställs i en tid där identitetsetiketter och maktstrukturer blivit närmast hegemoniska tolkningsraster.

Torbjörn Elenskys essä avslutas med en appell för bildningen. På så sätt slås en brygga över till det bidrag som måste sägas vara antologins nyckeltext, Lars Anders Johanssons diskussion om bildningsbegreppet. Ämnet förkommer visserligen genomgående, men det är bara Johansson som tar ett helhetsgrepp. Till största delen är hans kapitel en översikt över bildningsidéns varianter och dess historia från antiken och framåt. Dessa svepande passager fungerar överlag väl som pedagogiska introduktioner. De öppnar förvisso inga oväntade perspektiv och ibland blir de alltför komprimerade och förenklade. Men läsaren möter också värdefulla diskussioner om exempelvis kulturell kanon och intressanta påpekanden kring den liberala traditionens motstridiga förhållningssätt i frågorna om estetiska värden och konstnärlig kvalitet.

Mot slutet av kapitlet reflekterar Johansson över bildningens öde i dag. Här blandas en dyster och klarsynt beskrivning av samtiden med alltför grovt tillyxade påståenden om så kallad postmodernism och bottenlöst förfall inom universitetet. Några vändningar påminner till och med om den kategoriska och ytliga debattstil som utvecklades i USA under 1980- och 1990-talets cultural wars. Men det som framför allt saknas är mer kreativa ansatser i formuleringarna om vad bildning egentligen kan och bör betyda i samtiden. Bildnings-tänkandet har nämligen alltid burit en dubbelhet inom sig. Det har förvaltat en tradition och samtidigt visat sig förmöget att omvandla denna tradition genom att ge den andra innebörder när de historiska omständigheterna ändrats.

I vår tid saknas dock den aktiva och prövande dialogen med det som pågår i nuet. Pläderingarna för bildningen består (med några viktiga undantag) av bakåtblickande idylliseringar, ofta kombinerade med abstrakta programförklaringar. Men om det alls ska vara meningsfullt att tala om bildning i dag – vilket jag är övertygad om att det är – måste vi vara betydligt mer uppfinningsrika och konkreta. Vi måste till exempel utan skygglappar gripa oss an frågan om vad de nya bio- och teknovetenskaperna innebär för vår förståelse av den människa som tänks vara bildningssubjekt. Vi måste grundligt analysera digitaliseringens konsekvenser för traditionsförmedling och historisk erfarenhet. Vi måste också försöka förstå vad globaliseringen innebär för våra band till de nationellt definierade kulturarven. Först när sådana faktorer inlemmas i samtidsanalysen kan bildning bli ett användbart begrepp och ett löfte om meningsfull strävan mot det bättre.

Vi måste också försöka förstå vad globaliseringen innebär för våra band till de nationellt definierade kulturarven.

En väsentlig insikt som återkommer i Lars Anders Johanssons text är att den etablerade graderingen från höger till vänster inte fångar konfliktmönstren i bildnings- och kulturfrågor. Diskussionen skär, som Johansson säger, ”på tvärs med den gängse politiska skalan”. Faktum är att just denna insikt förenar flera av antologins bidrag, och om en enskild tankegång i volymen ska lyftas fram som viktigast måste det bli den. Vad som framför allt blir tydligt är att den nyliberala oviljan inför värden och hierarkier har en nära affinitet med den slentrianrelativistiska identitetspolitiken i motståndarlägret. Sådana samband förblir dock ofta osynliga i den offentliga diskussionen, eftersom den som pekar på dem löper risk att utdefinieras. Mer än en gång har jag mellan skål och vägg hört välkända vänsterdebattörer medge en dragning till kulturkonservatismen. Och det är naturligtvis inte okontroversiellt för liberaler att exempelvis tala om kulturens behov av beständiga institutioner bortom den självreglerande marknaden.

Närheten mellan delar av vänstern och delar av högern i synen på frågor om kultur och bildning är inte bara explicit uttryckt i Varken bildning eller piano, den avslöjar sig också i hänvisningarna. Inte sällan går de medverkandes referenser till uppburna vänsterikoner som Bourdieu eller Habermas. Det visar på god självinsikt. I tänkandet kring några av de företeelser som boken berör har vänstern ett uppenbart intellektuellt övertag. Om diskussionen ska vara seriös kan man på borgerligt håll inte hålla till godo med Roger Scruton.

En aspekt av relationen mellan borgerligheten och kulturen som ägnas marginell uppmärksamhet i textsamlingen är förhållandet till humaniora som akademisk verksamhet. Universitetens humanistiska forskning och undervisning är en vital del av den kulturella odlingen och har en stor, men ofta osynliggjord betydelse inom många delar av samhällslivet. De historiska och estetiska disciplinerna hemsöks dessutom av samma spänningar mellan traditionella bildningsideal, instrumentella synsätt och politisk aktivism som den kulturella sfären i övrigt. Hur förhåller sig borgerligheten till den arenan? Vilket utrymme finns det för andra synpunkter än de som formulerades i Svenskt Näringslivs famösa rapport om konsten att strula till ett liv? Det ämnet lånar sig utan vidare till ytterligare en intressant antologi.