Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Konstarterna & medier
Jens Andersen
Denna dagen, ett liv
En biografi över Astrid Lindgren
Norstedts | 432 s | Isbn 9789113060224
Recensent: Boel Westin
Bitvis hjärtskärande läsning om Astrid Lindgren

En ny läsvärd dansk biografi ger en mer sammansatt bild av Astrid Lindgrens liv och personliga relationer. Men författaren Jens Andersen uppehåller sig för litet kring själva litteraturen och hanterar tidigare forskning i ämnet lättvindigt.

En vårdag i slutet av 1920-talet satt den unga Astrid Ericsson vid Engelbrektskyrkan i Stockholm och läste Sult av Knut Hamsun. Större läsupplevelse har jag nog aldrig haft, vittnar hon långt senare om i en text i Expressen. Här berättar hon också om upptäckten av stadsbiblioteket och den hisnande känslan inför alla böckerna. Första gången valde hon länge och ville sedan låna. Men se det gick inte, sade den unge mannen bakom disken. Man måste ha lånekort och det tar ett par dagar. Besvikelsen blev så stor att hon började gråta rakt ut i luften. Den unge mannen (det var författaren Arnold Ljungdahl) såg på henne ”förvånad och lite illa berörd” och Lindgren sammanfattar: ”han tyckte nog att det var ett litteraturintresse i överkant”. Margareta Strömstedt återger delar av texten i sin innehållsrika biografi Astrid Lindgren. En levnadsteckning (1977), som kom i bearbetad utgåva 1999.

Nu har det kommit en ny biografi, Denna dagen, ett liv, skriven av den danske författaren Jens Andersen. Den svenska översättningen – värd en eloge – är gjord av Urban Andersson. Titeln är ett citat från Thomas Thorild, välkänt för alla som kan sin berättelse om Saltkråkan. Som farbror Melkers poetiska mantra gick det rakt in i den stora publikens hjärtan när Saltkråkan gick på TV första gången under 1960-talet. Ett annat folkkärt uttryck från Saltkråkan var Tjorvens ständiga ”Vet du vad?”, vars folkliga praktik närmade sig det man förr brukade kalla landsplåga. Men Thorild-citatet har också sin speciella historia i berättelsen om Astrid Lindgren. Som ung besökte hon tillsammans med några vänner Ellen Keys hem Strand, där citatet finns målat på väggen i hallen. Sällskapet kom oanmält och blev inte särskilt välkomnat. Ellen Keys hund bet en av flickorna i benet och själv gjorde hon entré i underkjol som hon beordrade den unga Astrid att knäppa ihop. Men att citatet gjorde intryck har förstås framhållits i böckerna om Lindgren, först av Strömstedt och nu senast av Andersen. Själv skrev Astrid Lindgren om besöket i Wimmerby Tidning, där hon praktiserade som journalist, men Thorild dyker inte upp i det sammanhanget.

Att litteraturintresset – till all lycka i överkant – har haft betydelse för den remarkabla strömmen av berättelser och böcker i olika stilar och former behöver väl ingen tveka om. Efter debuten med flickboken Britt-Marie lättar sitt hjärta (1944) – som fick andra pris i en tävling – rann berättelserna fram genom fingrarna. Bara under andra halvan av 1940-talet kom de tre böckerna om Pippi Långstrump, två böcker om barnen i Bullerbyn, den första Kalle Blomkvist-deckaren, sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling och – samma år som Pippi Långstrump (1945) – ännu en flickbok, Kerstin och jag. Till skillnad från den litterära tornadon Pippi Långström kan den ses som en kravmärkt produkt av sin tid, en folkhemsdröm om jordbrukets välsignelse, arbete och kärlek på den svenska landsbygden där den rätte mannen så småningom kommer cyklande över backarna.

Jens Andersen har skrivit flera biografier tidigare och lägger upp en livslinje från ungdomens tid som journalistpraktikant över de svåra åren som ogift mor och ensam kontorist i Stockholm. Han skriver om giftermålet med Sture Lindgren, om kriget och genombrottet med Pippi Långstrump, för att sedan följa den alltmer berömda författaren fram till åren som politisk debattör. Det handlar mest om olika stadier på livets väg, mindre om det remarkabla författarskap som gjort Lindgren till (inter)nationalikon och barnlitterär drottning. Nästan en fjärdedel av boken ägnas relationen med den gifta chefredaktören Reinhold Blomberg på Wimmerby Tidning och all den förtvivlan som utvecklades genom den förbindelsen, både för den nittonåriga Astrid Ericsson som blev gravid och för Blombergs fru och familj. Det blir ibland väl detaljerat som i kartläggningen av turerna i chefredaktörens senare skilsmässa. Men genom brev, dokument och protokoll beskriver Jens Andersen ändå hela den sorgliga historien: hur den unga Astrid fick fly skammen och fara till Stockholm och hur hon fick föda sonen Lasse i Köpenhamn där han inkvarterades hos en familj. Senare kom han till hennes föräldrar i Småland. När Astrid och Lasse slutligen förenas i Stockholm för gott hade hon träffat Sture Lindgren som hon gifte sig med 1931.

Bitvis är det hjärtskärande läsning och man får också en bild av tidens oförsonliga syn på ogifta mödrar och deras barn. En gång besökte Astrid Lindgren ett barnhem för att hälsa på en väninnas dotter, jämnårig med Lasse. Hon hade tagit med sig en påse karameller, men den togs genast om hand av föreståndaren som delade ut karamellerna till de barn som var närmast. De andra fick titta på och flera grät hejdlöst. Flickan klängde sig fast vid Astrid och ville inte att hon skulle gå. När Astrid Lindgren långt senare skriver om skulden och sorgen inför allt som hennes son Lasse fick gå igenom är det hans gråt inför att flyttas från den familj i Köpenhamn där han kände sig hemma som hon bär med sig: ”Den gråten gråter ännu i mej och kommer väl att så göra i alla mina livsdagar. Kanske är det för den gråtens skull som jag så häftigt tagit barnets parti i alla sammanhang och blir så utom mej, när kommunalgubbar skyfflar barn hit och dit”. Visst hör man ekot av den gråten i hennes många skildringar av ensamma och övergivna barn, som i sagorna i Sunnanäng eller i Rasmus på luffen, men den förvandlas också till längtan och stormande kärlek som i Mio, min Mio eller Bröderna Lejonhjärta.

Jens Andersen har gjort många intervjuer med Astrid Lindgrens dotter, Karin Nyman, och har haft tillgång till nytt material i form av brev, dagböcker och andra dokument, numera förvarat i Astrid Lindgrens arkiv på Kungliga biblioteket i Stockholm. En del är känt från Strömstedts biografi och att Andersen i mångt och mycket bygger på den – i en del fall rakt av – sticker han inte under stol med. Den omfattande forskningen om Lindgrens verk tar han mer lätt på. Jag är ingen vän av pliktskyldiga hänvisningar, men det är litet förargligt att källor så ofta har utelämnats, till exempel när ett uttalande har gjorts och varifrån citat har hämtats.

Det mest intressanta materialet är de krigsdagböcker som Astrid Lindgren började skriva 1939 – de kommer att publiceras i vår – och den intensiva korrespondensen med den tyska barn- och ungdomskonsulenten Louise Hartung, som Astrid Lindgren träffat 1953. Den varade i elva år och omfattar ungefär 600 brev. I den finns uppenbarligen en del att hämta om Astrid Lindgrens författarskap och Hartung fick också läsa manus till Astrid Lindgrens böcker. Genom dagböckerna kan man följa hur Astrid Lindgren ser på politik och samtid – hon klistrar in klipp och bilder från pressen och förser dem med kommentarer, och ibland kuggas de ihop med personliga anteckningar om familjeliv och skrivande. Så kan det låta i april 1944: ” Jag läser ’Människans slaveri’ av Maugham och skriver på Pippi Långstrump. Ingen fred ser det ut att bli i Finland. Nu är det barnprogram i radio, så jag kan inte skriva mer.”

Andersen är styv på att lägga ihop fakta så att det skapas nya sammanhang. Den smarta lanseringen av Pippi Långstrump där Elsa Olenius – som blev en av de närmaste vännerna – spelade en avgörande roll är ett bra exempel. Olenius agerade som lektör, recensent och presentatör och hennes modernt upplagda marknadsföring gick genom tidens mest barnvänliga medier: radion och teaterscenen. Den analysen ger en mer komplex och sammansatt bild av utgivningen av Pippi Långstrump än vad som framkommit tidigare och visar också hur medvetet Astrid Lindgren arbetar från första början. Ett annat intressant exempel är den skickliga manövern i samband med utgivningen av Mio, min Mio, då Astrid Lindgren lyckades få litteraturprofessorn Olle Holmberg att recensera boken i Dagens Nyheter, i stället för tidningens barnbokskritiker Eva von Zweigbergk. Han fick läsa korrektur och blev bjuden på middag hemma hos författaren på Dalagatan. Astrid Lindgren visste var det kulturella kapitalet fanns och förstod dess värde: ”Jag ville nog ett par gånger hellre få en recension av Olle än av E.v.Z. men det kan ju hända att hon maras och sätter sig på tvären”, skriver hon till Holmberg och hans fru Maj. Senare blev hon invald i Samfundet De Nio, där Holmberg var ordförande.

Jens Andersen är en flyhänt författare som på beundransvärt kort tid lyckats skriva en både läsvärd och tänkvärd biografi. Att han är mer fascinerad av människan än författaren är tydligt. Han betonar Astrid Lindgrens betydelse som politisk samhällsdebattör, allt det som började med den geniala sagan om Pomperipossa som betalade 102 procent i skatt och som slutade med att en socialdemokratisk regering fick avgå. Inkännande skriver han också om hennes förhållande till männen och kärleken – att hon aldrig upplevde någon riktigt passionerad förälskelse talade hon själv om – och om viljan att leva ensam. Han lyfter fram många fina citat från Lindgrens dagböcker och anteckningar, både från sorgens och lyckans dagar. Obetalbar är historien om hur Astrid Lindgren avslutade en önskelista till barnen Lasse och Karin till julen med att önska sig ”två snälla barn”. Då frågade Lasse: ”Var ska vi få plats alla fyra?”

Det är ändå berättelserna i alla sina former som gör att vi intresserar oss för Astrid Lindgren och dem skriver Jens Andersen inte mycket nytt om. Men det nya material som han presenterar i sin biografi väcker nya och spännande frågor om relationen mellan liv och verk.

Boel Westin är professor i litteraturvetenskap, särskilt barn- och ungdomslitteratur, vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet