Konstarterna & medier

Björling sökte en individualistisk universalism

”Mitt språk är ej i orden” – Gunnar Björlings liv och verk
Fredrik Hertzberg

Appell
560 sidor
ISBN 9789198406344

| Respons 2/2019 | 10 min läsning

Gunnar Björling var en paradoxernas man, både när det gällde poesin och personligheten. Han ändrade ofta ståndpunkt, växlade mellan tro och tvivel, mellan självförtröstan och självförakt. Som poet ansågs Björling länge vara esoterisk och obegriplig. Men i en beundransvärd biografi visar litteraturvetaren Fredrik Hertzberg övertygande vilken betydande ställning Björling har fått inom den svenskspråkiga litteraturen. Björling var en av de främsta representanterna för den finlandssvenska modernismen och i biografin beskrivs på ett nyanserat sätt detta mångbottnade författarskap.

Jag är ej diktare, jag är stridsman och människa, deklarerade Gunnar Björling (1887–1960). Uttalandet kan leda tankarna till formuleringen ”Mitt språk är ej i orden” som Fredrik Hertzberg valt som titel till sin biografi över en av de främsta representanterna för den finlandssvenska modernismen. Samtidigt var förstås språket centralt för Björling, men han sökte efter nya ord, ett obefläckat språk i linje med dadaismens ideal. I andra dikter konstaterar han att ”ord blir stumma” och hävdar också att poetens mål är tystnad: ”tystnad är och förblir/ tystnad är makt över alla.”

Björling i Finska kadettkårens uniform. Foto: Svenska litteratursällskapet i Finland

Björling pendlade mellan motsatser och den mellan tal och tystnad är en av de mest centrala. Tystnaden, som för Björling var en dimension av språket, når vi paradoxalt nog med hjälp av poesin, det vill säga med ord. Men diktens språk finner man främst mellan raderna, i versens själva andemening. Björling var både i sin poesi och till sin person en paradoxernas man, omstridd och själv motsägelsefull. Han ändrade ofta ståndpunkt, kunde växla mellan tro och tvivel, mellan stark självförtröstan och djupaste självförakt. Många hänfördes av honom, andra tog kraftfullt avstånd från honom. Hans poesi beskrevs som mästerlig, men den ansågs även vara svårförståelig, på gränsen till obegriplig. Livet igenom var Björling en outsider, som befann sig vid sidan av, ofta påfallande anspråkslös och ödmjuk. Det uppstod också en rad legender kring hans gäckande gestalt. Ofta kände han sig ”stå ensam under aftonstjärnan”. Skrivandet var för honom i mycket en kamp, en ”tankens brottning”. Han ville nå utöver alla begränsningar: ”Dikt vill öppna livets portar”, som han skrev. Han ville fånga verkligheten i alla dess skepnader.

Det har hittills saknats en heltäckande skildring av Björlings liv och verk, varför Hertzbergs biografi, ett välmatat verk på närmare 600 sidor, är ytterst välkommen. Tack vare tillgång till nytt material har Hertzberg kunnat fördjupa bilden av Björling. Omfattande arkivstudier ligger bakom hans verk, liksom intervjuer med en stor mängd personer, något som lett till att Hertzberg kunnat ge en mer nyanserad bild av den särpräglade författaren. Av stor betydelse har även Gunnar Björlings samling vid Åbo Akademis bibliotek varit. Den innehåller ett rikt och varierat material. Mycket material, såsom dagböcker, brev och manuskript gick dock bokstavligt upp i rök 1944, när Björlings bostad i Helsingfors bombades.

Hertzbergs biografi är kronologiskt upplagd, och liv och verk skildras parallellt, något som passar utmärkt med tanke på att skrivandet i mycket var Björlings liv. Boken är uppdelad i fyra större avsnitt, som vartdera består av en rad relativt korta kapitel, utformade som en serie ”essäistiska resonemang”. Hertzberg låter många röster komma till tals och brytas mot varandra, och läsaren får även ta del av den dynamiska tid i Finland under vilken Björling levde. Hans utveckling, politiskt, religiöst och estetiskt, skildras, liksom ekonomiska villkor och erotiska bekymmer.

Björling hade aldrig något yrkesarbete och led ständigt brist på pengar. Han kämpade oavbrutet med så kallat växelrytteri och lånade friskt av vänner och bekanta. Han skrev till exempel en gång ett brev till Ellen Key och bad om ekonomisk hjälp. Familjens ekonomiska situation var pressad, delvis på grund av faderns sjukdom och relativt tidiga bortgång 1914. Sin homosexualitet dolde Björling – den var för övrigt kriminell under hans livstid – men han hade ett antal kärleksrelationer, alla mer eller mindre olyckliga. Här har Hertzberg kunnat utnyttja nytt material och tecknar insiktsfullt några porträtt av ett par män som periodvis stod Björling nära.

Björling med okänd man. Hans homosexualitet var en öppen hemlighet. Foto: Åbo Akademis bibliotek

Trots biografins rikedom på detaljer och en del associativa utvikningar tappar Hertzberg aldrig styrfarten eller blicken för de stora linjerna. Han belyser Björlings släktbakgrund och studier, beskriver vänner och författarkolleger, skildrar det dåtida kroglivet i Helsingfors, diskuterar Björlings olika ställningstaganden, hans relationer till samtidens litterära strömningar samt de litterära och filosofiska influenser som kan spåras i hans verk. Men bokens centrum är inte främst Björlings litterära utveckling alltifrån debutboken 1922 Vilande dag och fram till den sista samlingen Du går de ord publicerad 1955, fem år före författarens död. Hertzberg avstår från mer ingående analyser och närläsningar av Björlings poesi, vilket huvudsakligen beror på att det redan finns utförliga studier av författarens poetik, bland andra Anders Olssons Att skriva dagen från 1995 och Leif Fribergs avhandling från 2004 med titeln Från sonett till drömtext. Däremot infogar Hertzberg kontinuerligt i sin text belysande diktcitat och placerar dem i ett sammanhang, litteraturhistoriskt eller biografiskt. Som läsare får man genom denna metod en direktkontakt med poeten.

I unga år studerade Björling vid den finska kadettkåren, en besvärlig period i hans liv. Förmodligen var det på grund av den utbredda pennalismen vid skolan som han i förtid slutade sina studier där. Som ung var han en idealistiskt inriktad världsmedborgare, läste med förtjusning Maxim Gorkij och Ibsens Brand och uppträdde som glödande aktivist under det tidiga 1900-talets pågående förryskning av Finland. För Björling var också den sociala frågan viktig liksom de problem som följt med industrialismens framväxt. Det var vid denna tid som han 19 år gammal också trädde fram som kampdiktare och anslöt sig till folket mot förtryckarna. Samtidigt påbörjade han sina studier vid universitet, där han ägnade sig åt filosofi och litteratur. Under inbördeskriget 1918 stod han på de vitas sida, då de rödas våldsamheter förskräckte honom. Enligt Björlings uppfattning var folket ännu inte moget för socialism. Men han blev också klar över att hans egen strävan främst gällde människan, inte någon särskild politisk ideologi. Vad han sökte var en individualistisk universalism.

Gradvis dämpades således Björlings politiska aktivitet, och under andra världskriget fanns de som anklagade honom för hans ”oengagerade position”. Han uppträdde aldrig som någon beredskapsdiktare och inte heller hörde han till de pacifistiska diktarna. Men han avskydde antisemitismen och tog tydligt avstånd från Hitler. Poetiskt kan man se hur hans tidiga kamplyrik snart tog sig andra former. Han lämnade rimmet, och hans dikt blev alltmer förtätad och koncentrerad, närmast minimalistisk. Han visade sig ha en lysande förmåga att reducera orden för att få fram det väsentliga. En av hans viktigaste förebilder i detta avseende var Vilhelm Ekelund.

Även den melankoli som kännetecknar Björlings tidiga 1900-talsdikter ligger i linje med Ekelunds poetik. Samtidigt började Björling också skriva prosalyrik, aforismer och drömintryck. Han tog djupa intryck av Dostojevskijs Bröderna Karamazov, där särskilt resonemangen kring människans skuldmedvetenhet blev av betydelse för honom. Han blev mystiker och fjärmade sig mer och mer från en intellektualistisk syn på tillvaron. Den livsbejakelse som växte fram hos honom hade dock en kristen grund, till skillnad från de svenska livsdyrkarna med Artur Lundkvist i spetsen.

Intressant är den inblick i Björlings förhållande till de finlandssvenska modernisterna som Hertzberg ger. Edith Södergran framstod som den odiskutabla pionjären för modernismen i Finland, mycket tack vare Hagar Olssons och Elmer Diktonius insatser. Södergrans dikter influerade även Björling, vilket märks bland annat i hans andra diktsamling Korset och löftet (1925). Södergran sporrade honom till ”bildradikalism” har han själv framhållit. Han tilltalades även av Hagar Olssons metafysiska sida och hennes sociala utopism, men relationen till Olsson blev sämre och på 1950-talet beskrevs hon som ”ärkefienden” med sina ”fruntimmersfloskler”.

Det dröjde över huvud taget innan han togs på allvar. Först i slutet av sitt liv möttes han i vidare kretsar av beundran och uppskattning och blev också mentor och lärofader för de unga.

Björling medverkade i de för modernismen viktiga tidskrifterna Ultra och Quosego. Men han fick vänta länge på att bli erkänd. Han fick också vänta på stipendier och priser, och den riktigt stora publiken nådde han aldrig. Det dröjde över huvud taget innan han togs på allvar. Först i slutet av sitt liv möttes han i vidare kretsar av beundran och uppskattning och blev också mentor och lärofader för de unga. Men vägen dit hade varit lång. Den första diktsamlingen fick endast fyra recensioner. Björling ansågs vara esoterisk och obegriplig. I Sverige kan vi se att John Landquist betraktade Björlings dikt som ”halvförnuftig” och präglad av det driftbestämdas ”förvirring”. Också den radikale författaren Josef Kjellgren tyckte att Björlings dikter i sin förvirring stod ”nära gränsen av vansinne”.

Björlings andra samling Korset och löftet trycktes i 700 exemplar varav endast 224 såldes. Här finns ett starkare patos än i debutboken och likaså en dragning till grotesken. Bildspråket är yvigare, och Gud liknas vid ”glada plättar”. Dikterna i Korset och löftet leder tankarna till expressionismen, men det går även att se influenser från dadaismen. En strömning som dada passade Björling rätt väl, bland annat tog han till sig den kände dadaisten Huelsenbecks ideal att skapa litteratur med en revolver i fickan. Likaså skrev han flera ljuddikter i dadaismens anda, och även dadaistens önskan att erbjuda något konkret och praktiskt tilltalade honom. Poesi kunde vara ”en käpp att promenera med i sommar” enligt Björlings sätt att uttrycka det.

Björlings tredje diktsamling Kiri-ra! (1930) innehåller förutom sonetter och aforismer dadaistiskt inspirerad jazzdikt. Den samlingen mottogs överlag negativt. Bland andra Hagar Olsson skrev mycket kritiskt om den. Solgrönt, en av Björlings mest omtyckta böcker, kom ut 1933, liksom Kiri-ra! på eget förlag. Här finns programdikter med ett profetiskt tonfall och dikter som utstrålar en ny tillförsikt. Samtidigt kan man under de senare decennierna i Björlings liv se tecken på den lyriska reträtt och den resignation inför diktens anspråk som man finner även hos de svenska fyrtiotalisterna. Men Björlings begränsning var långt ifrån bara resignation. Snarare fick den dikten att höja sig och få skarpare konturer, även om den profetiska hållningen med åren blev mindre framträdande.

Hertzbergs biografi är ett beundransvärt arbete, och han visar övertygande vilken betydande ställning Björling har inom den svenskspråkiga litteraturen. Hans biografiska metod är inte alltid den traditionella, vilket torde ha sin förklaring i både materialsituationen och föremålets egenskaper. Det går inte att sätta Björling på någon formel. Därtill är han alltför mångbottnad och intar alltför många olika skepnader. Hertzberg avhåller sig också från att försöka ge några sammanfattningar eller komma fram till en heltäckande beskrivning av Björling och hans författarskap. Han visar i stället olika sidor, ger exempel på författarens skiftande roller, men lämnar i övrigt åt läsaren att foga samman de skiftande aspekter som han lägger fram. När jag lagt ifrån mig boken är jag genast redo att leta fram Björlings dikter, ivrig att läsa om eller upptäcka nya dikter. Det är utan tvekan ett gott betyg, ja, högsta vitsord, skulle jag vilja säga.

Publ. i Respons 2/2019
TEMA | Eliter

Lena Kåreland

Lena Kåreland är professor emerita i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark