Konstarterna & medier

Blå tåget avgick i rätt tid och från rätt plats

Blå Tåget i rummet och tiden – En musiksociologisk studie
Morgan Palmqvist

Carlsson
344 sidor
ISBN 9789173319584

| Respons 4/2019 | 11 min läsning

Blå Tåget var en av pionjärerna för den progressiva musikrörelsen i Sverige. Morgan Palmqvist analyserar utifrån Pierre Bourdieus teorier vilka drivkrafter som låg bakom bildandet av musikgruppen och hur den fick så stor betydelse. Att alla medlemmarna kom från miljöer rika på kulturellt kapital tillskriver han en avgörande betydelse för att de skulle lyckas väcka kulturetablissemangets intresse för pop. De kom också i en tid när den traditionella finkulturen var på väg att tappa sin status.

Blå Tåget på kafé i Vaxholm. Bild hämtad ur boken.

När jag nämner att jag ska skriva om Blå Tåget utbrister grannen: ”Det var dom som sjöng så falskt!”. Ett av Blå Tågets tydligaste signum var faktiskt sångarnas särpräglade röster. Att kalla det falsksång är att ta i, deras röster var snarare otränade eller oförställda. Detta ”autentiska” sätt att sjunga kom att bidra till en omvälvande förändring i det svenska musiklandskapet.

Blå Tåget var en av pionjärerna för den progressiva musikrörelsen kring 1970 och definieras ofta som ett proggband. Men Blå Tåget (eller Gunder Hägg som de först hette) var en svårkategoriserad grupp. Kärntruppen, som bestod av konstnären Tore Berger och författarna Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Mats G. Bengtsson, var varken regelrätta musiker eller – enligt rockschablonen – särskilt unga när den första skivan Tigerkaka (1969) kom ut. Gruppen kompletterades i perioder av musikerna Kjell Westling, Urban Yman och Roland Keijser samt konstnärerna Göran von Matérn och Carl Johan De Geer. Tillsammans bildade de en multikonstnärlig grupp med en originell och spretig låtrepertoar, där intellektuellt djup blandades med naivism och stundtals amatörism. 

Vilka drivkrafter fanns bakom bildandet av denna udda musikgrupp och hur kom det sig att den fick så stor betydelse för framväxten av musikrörelsen? Kring dessa frågor kretsar Blå Tåget i tiden och rummet – En musiksociologisk studie av Morgan Palmqvist, överbibliotekarie vid Göteborgs universitet. Boken är en något förkortad version av Palmqvists musikvetenskapliga avhandling (Första klass mot framtiden, 2018). I utgiven form har teori- och metodkapitlen uteslutits vilket är synd; flera av bokens svagheter har att göra med avsaknaden av bredare teoretiska diskussioner vilka till en del finns i den ursprungliga avhandlingen, men alltså inte i den bok som här recenseras. 

Palmqvists studie utgår från den franska sociologen Pierre Bourdieus teorier om hur olika former av kapital och habitus (livsstil och smak) är styrande för hur samhällsstrukturer byggs upp och hålls vid liv. Bourdieu har med sina teorier visat på hur makteliten kan vidmakthålla sin dominans genom pengar (ekonomiskt kapital), kontakter (socialt kapital) och bildning (kulturellt kapital), vilket sammantaget ger gruppen status och exklusivitet (symboliskt kapital). Utifrån denna teori kan man säga att Blå Tågets medlemmar satt på ett starkt kapitalinnehav. Detta innehav utgör kärnan i Palmqvists diskussion, varifrån nästan allt förklaras.

Helt grundläggande för Blå Tågets formande, hävdar Palmqvist, var medlemmarnas uppväxt i över- och medelklasshem; här fanns grogrunden för ”rätt” kapital och habitus.

Helt grundläggande för Blå Tågets formande, hävdar Palmqvist, var medlemmarnas uppväxt i över- och medelklasshem; här fanns grogrunden för ”rätt” kapital och habitus. Flera hade föräldrar som var akademiker och växte upp med böcker och kultur som naturliga inslag. Steget till att söka sig till högre utbildningar eller närma sig finkulturens fält (som Bourdieu kallar det sociala rum där likasinnade rör sig) var därifrån inte långt. Urban Yman med sin arbetarklassbakgrund var ett undantag. Att han ”trots” sin bakgrund tog solistexamen vid Musikhögskolan och tidvis spelade i Radiosymfonikerna, det vill säga verkade på finkulturens fält, lämnas okommenterat av Palmqvist.

Även själva platsen där medlemmarna växte upp och verkade som vuxna var avgörande, tror Palmqvist. Här utgår han både från Bourdieus studier om Paris som elitens maktcentrum och från den amerikanska forskaren Richard Floridas teorier om hur storstadsmiljöer som står för öppenhet och mångfald kan bli kreativa centrum. Nästan alla medlemmarna i Blå Tåget kom från Stockholms högstatusområden. Palmqvist lyfter fram Saltsjöbaden, där Tore Berger och Leif Nylén växte upp, omgivna av mäktiga företagsfamiljer. Här fanns en anda av självförtroende som kunde forma de ledarroller Berger och Nylén senare intog i musikrörelsen. 

Efter universitets- eller konststudier figurerade flera av de blivande medlemmarna i Blå Tåget i nätverken kring de avantgardistiska litterära tidskrifterna Rondo och Gorilla och senare kring konsttidskrifterna Paletten och Konstrevy. Dessa forum var inkörsportar till det finkulturella fältet. Här fanns ”rätt” kontakter för att vinna erkännande i kulturetablissemanget. Att på detta sätt tillmätas status och värde i ett fält kallas av Bourdieu för konsekration. Man invigs i det heliga. 

Carl Johan De Geer spelar trombon och Kjell Westling bouzouki. Bild hämtad ur boken.

Vid denna tid, i mitten av 60-talet, blåste förändringens vindar genom hela samhället. ”Allt var liksom i rörelse”, som Blå Tåget sjunger. Inom nästan alla områden som berör och definierar människan ifrågasattes gamla ”sanningar”. Synen på konst och kultur ändrade riktning. Vad som tidigare uppfattats som låg kultur, ungdomens pop och rock, började väcka intresse inom seriös dagspress och kulturetablissemangets kretsar, där alltså Berger, Nylén, Torkel Rasmusson och Mats G. Bengtsson, nu rörde sig. Rocken ansågs vara ”värd att tas på allvar, en kulturyttring i kontakt med vad som verkligen pågick”. 

De blivande medlemmarna i Blå Tåget började nu lekfullt testa att spela rock och pop, som ett slags konstprojekt eller happenings i avantgardistiska sammanhang. Men deras kvasinaivistiska stil ifrågasattes till en början både som pop och avantgardistisk konst. Det är först med nämnda skivan Tigerkaka som vändningen kom; med den började de betraktas som ett popband. Nylén beskriver det i efterhand som att de ”vände ’finkulturen’ ryggen”. En nyckelfigur i sammanhanget var Torkels bror, kulturskribenten Ludvig Rasmusson, som var en av de första som tog rocken seriöst. ”Genom sin position i det samtida kultur- och musiketablissemanget [kunde han bidra] till att konsekrera det nya bandet, och att hjälpa dem till att inta en position på populärmusikens fält”, skriver Palmqvist.

Tigerkaka ges ut på det lilla skivbolaget MNW i konstnärstäta Vaxholm där Tore Berger bor. Berger, som kom från en förmögen familj, finansierar hela projektet och räddar senare skivbolaget från konkurs. Tigerkaka, med sina politiskt engagerade texter på svenska, blir startskottet för musikrörelsen och MNW blir dess första viktiga plattform. Berger och Nylén får inflytande över bolagets artisturval och påverkar på så sätt hela rörelsens ideologiska inriktning. Förutom att man vill fungera som en motvikt till den kommersiella musikindustrin finns det krav på att musiken som skapas inom rörelsen skall vara ”ett redskap i revolutionärt arbete”. 

Det jag vill åskådliggöra med att ganska utförligt återge Palmqvists beskrivning av Blå Tågets utveckling är att visa hur väl Blå Tåget tycks passa i Palmqvists teoretiska raster. Medlemmarnas bakgrund, med pengar, kultur, utbildning och rätt kontaktnät på rätt plats, är som predestinerat att ge framgång. Passar inte Blå Tågets historia för bra in i Palmqvists på förhand valda teoretiska raster? Det här är ingen kritik, bara en brasklapp. 

Ett problem med Bourdieus teorier är att de knappt går att motbevisa. Lyckas man i livet beror det på ens kapital. Misslyckas man saknas kapital. Har man kapital, men ändå misslyckas, har man för litet eller fel kapital, eller befinner sig på fel plats, i fel fält. Människan är fri att välja, men också ofrivilligt bunden till sitt habitus och därför ofri. Och eftersom teorierna är generaliseringar kan undantag finnas utan att teorin motbevisas. 

Det som i Palmqvists studie avviker från det teoretiska rastret pressas ibland på ett konstruerat sätt för att passa teorin. När några av medlemmarna i Blå Tåget, innan de slagit igenom, vill framträda med sin orkester på den avantgardistiska scenen Fylkingen, men får avslag, ger Palmqvist följande förklaring: 

Uppenbart fungerade inte det kulturella kapital som givit möjlighet till etablering inom avantgardiska litterära och konstnärliga sammanhang – eller fält – hos det musikaliskt avantgardistiska Fylkingen. Eller snarare är det just sagda bara sant till en viss del. För som dörröppnare till Fylkingen fungerade nog både positioner på det litterära och konstnärliga fältet, positioner förknippade med rikedom av kulturellt kapital. Men ovan refererade refusering åskådliggör på ett högst konkret sätt att det handlade om olika sorters finkulturella fält med olika logiker och värderingar, där möjliga positioner inom i detta fall Fylkingen blir klart begränsade för personer med frånvaron av djupare musikaliska kunskaper. Det vill säga, de saknade en viss form av kulturellt kapital som gällde i detta sammanhang.

Och det är ju svårt att motbevisa. Visst finns det ett stort värde i användningen av Bourdieus teoretiska verktyg för att tydliggöra strukturer, i synnerhet på det stora planet, i samhället och historien. Men på individplan är hans verktyg trubbigare. Strukturella teorier tenderar att bortse från individen. Mycket av det som många upplever som djupt individuellt och sublimt, som njutning, fantasi, eufori, humor, skönhet, existentiellt sökande, nyfikenhet, behovet av avskildhet, skapandets glädje, kunskapens glädje och så vidare, får inte plats i Bourdieus teorier. Eller förklaras som habitus – nedärvda och invanda föreställningar och preferenser som reproduceras i det sociala fält man tillhör. 

Det jag värjer mig mot är inte användningen av Bourdieus teorier, utan en oreflekterad låsning, som om teorin vore naturlag där rätt eller fel kapital är orsak till allt. Många av de kopplingar Palmqvist gör går aldrig att bevisa som orsakssamband:

Denna bakgrund är avgörande komponenter i att just dessa personer, trots minst sagt begränsade musikaliska erfarenheter, blir några av pionjärerna i Sverige att spela och sjunga pop/rockmusik på svenska i det som sedan kom att bli den progressiva musikrörelsen.

Att en människas bakgrund och uppväxtförhållanden har betydelse för hur livet formas är svåremotsagt, men hur vet man vad som är avgörande? Visst ger Blå Tågets starka kapitalinnehav goda förutsättningar för ett framgångsrikt skapande, men kan kapitalet förklara varför just de blev skapande människor eller den konst de skapade? Otaliga är de med liknande förutsättningar som inte blivit konstnärer. Och hur förklarar man fenomen som The Beatles eller Cornelis Vreeswijk, vilka i princip saknade starkt kapital? 

Trots studiens sprickor är det en fascinerande bild Palmqvist tecknar över 60-talets kulturklimat: 

[…] ett årtionde av sökande men också en återgång till instängning i ett mer reglerat klimat, men denna gång med vänsterpolitiska förtecken. Det var en förflyttning från ett estetiskt orienterat förhållningssätt till ett moraliskt med tydliga påbud om att även kulturskapare hade en skyldighet att ta ställning i politiska frågor.

Detta alltmer politiserade klimat innebar en radikal förändring för svensk kultur. Palmqvists skildring av Blå Tågets utveckling ger ett ovanligt konkret exempel på hur det modernistiska kulturetablissemanget ”vände finkulturen ryggen” och i stället upphöjde populärkultur och lek till konst. I förlängningen förlorade den traditionella finkulturen och hela bildningsidealet status. Det kulturella kapitalet tappade i värde eller bytte skepnad. 

Bakom omskapandet av konstbegreppet fanns en revolutionsromantik och ett svärmande för arbetarklassens kultur. Palmqvist beskriver hur man förfördes av den utlevande, tuffa rocken och dess primitivistiska uttryck. Blå Tåget utgav sig aldrig för att vara något autentiskt rockband (”vi var modernister”), men som pionjärer för musikrörelsen och bland de första som sjöng rock på svenska blev de ändå viktiga för rockens normering. Med Bourdieus vokabulär kan man säga att det modernistiska kulturetablissemanget anammade ungdomskulturens habitus och gav det status. 

Musikrörelsens politiska agenda satte inte stora spår i eftervärlden, men flera av dess estetiska ideal lever än. Den svenska visrocken med sin kvasirebelliska framtoning parad med folklighet har väl här sitt ursprung. Även Blå Tågets artistiska attityd som Palmqvist kallar ett slags ”rockens respektlöshet” med slarvig klädsel, nonchalant uppträdande och ”autentiskt” oskolad röst är i dag comme il faut. 

Det är paradoxalt att musikrörelsen, som var så uttalat mot kapitalism och allt vad USA stod för, valde rock och pop som främsta uttrycksmedel. Trots sin rebelliska framtoning har rocken inte alls uppkommit ur någon rebellisk rörelse. Rocken var från första stund en kommersiell genre. Och i dag är den ungdomligt rebelliska attityden med jeans och rockmusik en folklig norm. Vägen dit kan illustreras med att travestera Blå Tågets kända låt: Sida vid sida, tillsammans har de hjälpts åt, modernismen och kapitalet, de sitter i samma båt.

Publ. i Respons 4/2019
TEMA | Love Me Tinder

Johanna Broman Åkesson

Johanna Broman Åkesson är fil. dr i musikvetenskap. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark