Politik & samhälle

Blandformer av frivillighet och ofrivillighet är djupt mänskliga

Samtyckesdynamiker – Sex, våldtäkt och gråzonen däremellan
Lena Gunnarsson

Studentlitteratur
378 sidor
ISBN 9789144138442

| Respons 4/2020 | 10 min läsning

Genusvetaren Lena Gunnarsson vill med sin undersökning skifta fokus bort från de juridiska frågorna kring samtyckeslagstiftningen och undersöka frågan om den sexuella frivilligheten ur en filosofisk, psykologisk och sociologisk dimension. Resultaten är lika intressant som intrikat. Gråzonerna mellan frivillighet och ofrivillighet är så vanliga att vi inte kan prata om dem som undantag. Både män och kvinnor ställer då och då upp på sex, oavsett sexuell läggning. Mannens sårbarhet, som är studiens tveklöst största resultat, är nästan tabu att prata om, men den utmanar det mesta av feministiskt tänkande.

Lena Gunnarsson. Foto: Sarah Hirani

I sitt dagboksurval Vardagar 3 skriver Ulf Lundell: ”Sex är vår pålagda plåga. I äktenskap är det verkligen svårt.” Det där tror jag de flesta kan hålla med om; sex är komplicerat, både i fasta och tillfälliga relationer. Alla tycker antingen att de får för litet eller ger för mycket. Men även själva grejandet kan vara svårt. Hur kan man veta vad den andre vill och inte vill göra? Hur framför man sina egna önskemål och hur pass bra känner man egentligen sig själv? Hur många sexakter regisserar sig själv på grund av normer och kulturellt nedärvda förväntningar?

Lena Gunnarsson, genusvetare i Lund, undersöker sexets gråzoner i boken Samtyckesdynamiker. Hon har intervjuat tio män och tio kvinnor (hetero-, homo- och bisexuella), de flesta i trettioårsåldern. Syftet är att rikta fokus bort från de juridiska frågorna kring samtyckeslagstiftningen (”den tydliga gränsdragningens politik”) till en mer filosofisk, psykologisk och sociologisk diskussion.

Resultatet är lika intressant som intrikat. Gråzonerna – när båda ”aktivt deltar, men där det inte är helt entydigt att deltagande är frivilligt” – är så vanliga, och så mänskliga, att vi inte kan prata om dem som undantag. Samtycke är en process, konstaterar Gunnarsson, där mycket kan gå fel på vägen, men där man förhoppningsvis i efterhand kan korrigera det som gick fel. Att i förväg förhandla fram var man får klämma är inte möjligt.

Jag visste inte heller att det är en milsvid skillnad på radikalfeminister och poststrukturalistiska feminister. I frågan om samtycke faller de dock i varandras armar.

Det inledande teoretiska kapitlet är snårigt även för mig som själv är akademiker. Jag hänger varken med i genusforskningens lingo eller de ofta lika halsbrytande som kategoriska påståendena om hur män och kvinnor ”är”. Jag visste inte heller att det är en milsvid skillnad på radikalfeminister och poststrukturalistiska feminister. I frågan om samtycke faller de dock i varandras armar. Ingen av riktningarna tror nämligen på individens autonomi. Samtycke är en chimär eftersom det är en ideologisk – patriarkal, kanske rentav nyliberal – fråga om vad som ska anses vara ett samtycke. Här kollras jag bort och släpper därför kapitlet i just det skicket, men om jag förstår saken någorlunda rätt kan i stort sett allt klassas som övergrepp. Martha Chamallas, till exempel, menar att allt sex som man deltar i av instrumentella skäl, till exempel för att inte såra sin partner, är moraliskt illegitimt. Nästa steg torde vara lagstiftning.

Det här får mig att tänka på en progressiv halvkändis som under metoo-hösten ”bekände” på Facebook att han hade begått ett sexuellt övergrepp mot sin flickvän. Han hade pussat henne i köket, hon hade inte haft någon lust till någon sådan ömhetsbetygelse och nu skämdes han för sitt agerande. I kommentarsfältet uppmanades han anmäla sig själv till polisen.

Lena Gunnarsson är smartare än så. Långt smartare. Det finns, visar Gunnarsson, en rad skäl till att man ligger med någon trots att man hellre vill göra något annat. Man vill inte såra den andre. Det ingår i en relation. Man vill bekräfta sin manlighet eller sitt värde som kvinna. Man är litet drucken. Man är i beroendeställning. Man blir upphetsad efterhand. Man orkar inte med tjatet.

Intressant nog visar Gunnarssons undersökning att det inte är större skillnad på män och kvinnor eller på sexuell läggning. Alla ställer då och då upp på att ha sex. Nils betraktar sex som något han måste göra, ”som att diska trots att man inte vill”. Stina vill ha kärlek men hennes snubbe kan bara växla in bekräftelse i samlag. Oskar är rädd för sin hustrus ilska. Mirjam ville ge sin man en present. Och så vidare. Frågan är: tar man skada av det här? Ibland. Ibland inte.

Kvinnor ställer upp för att de är kvinnor. Män har svårt att säga nej till sex för att det skulle utmana synen på deras manlighet. Män är också socialiserade till att inte se kvinnors överträdelser som övergrepp; man ska bara vara glad och tacksam om man får en hand på sitt kön.

Mannens sårbarhet, vilket är studiens tveklöst största resultat, är nästan tabu att prata om och den utmanar i sanning det mesta av feministiskt tänkande.

Gunnarsson resonerar så klokt kring alla svar, men ibland far hon ut i påståenden som känns som en eftergift för hennes egen dogmatiska disciplin. Så påstår hon till exempel, med hänvisning till andra forskare, att det har en helt annan innebörd för en kvinna att väckas av oönskat oralsex än för en man – en kvinna har nämligen hela patriarkatet mellan benen. Ingenting i hennes studie styrker den uppfattningen, tvärtom. Och hur ska man analysera en homosexuell i en motsvarande situation? Elias tyckte att det var så obehagligt att relationen till mannen sprack.

Mannens sårbarhet, vilket är studiens tveklöst största resultat, är nästan tabu att prata om och den utmanar i sanning det mesta av feministiskt tänkande. Ulf Lundell igen: ”Jag har prövat kalendersex men jag har lidit svårt av det alltid överhängande klippblocket sex / Närhet har jag älskat och vänskap / Jag kan leva utan sex med en kvinna men det kan inte en kvinna.” Hur ofta ser vi en man skriva så hudlöst om något så prestigefullt som sitt eget sexliv?

Ett kapitel har rubriken ”Sexualitetens mallar. Hur formas viljan och beteendet av omgivningens förväntningar och normer?” Det är en viktig fråga, även det som händer i sovrummet är ju ett slags rollspel, såsom alla sociala relationer är. Gunnarsson dröjer särskilt vid kvinnans förväntade underdånighet eller passivitet. Jag tänker att hon missat att det ibland – jag säger ibland – kan vara en fördel att få inta den positionen. Inte för att den är kravlös, det är den inte, utan för att en kvinna inte alltid vet hur hon ska göra. Sex är ju som alla lyhörda människor vet ett finkalibrigt hantverk. Som kvinna är jag glad att ha sluppit den mardrömslika situationen att vara en ung man som ska lära känna sin egen kropp samtidigt som han förväntas förföra tjejen som ligger bredvid.

En invändning mot Gunnarssons studie är att intervjugruppen är för homogen. De flesta är i trettioårsåldern, trots att gråzonsproblematiken kan bli akut i åldrande äktenskap, där den sexuella lusten ofta inte längre är kompatibel. Men framför allt saknar jag klassfrågan. 18 av 20 personer i studien tillhör, enligt Gunnarssons egen uppgift, medelklassen, men hon reflekterar inte över om det påverkar resultatet. De flesta är dessutom redan från början mer eller mindre medvetna om genusfrågor.

Två kvinnor sticker ut, Kristina och Anette, båda i sextioårsåldern och sjukskrivna från arbetaryrken. Gunnarsson är helt ointresserad av huruvida klass påverkar kvinnornas syn på vad som är okej och vad som är ett gränsöverskridande. Jag gissar – säger gissar – att kvinnor från arbetarklassen, som ju hela dagarna arbetar med att ta hand om andra människors behov i vården och handeln, nog lägger ribban på ett annat ställe än många akademiker skulle göra. Ingen man i studien är hemmavarande i LO-kollektivet. Det skulle jag säga krävs för att Gunnarsson ska kunna kalla Samtyckesdynamiker för en ”sociologisk” studie.

Under läsningen kommer jag att tänka på Frida Appelgrens låt ”Dunka mig gul och blå”, som skapade rabalder 2007. Videon som hör till utspelar sig i ett arbetarklasshem; det är ett parhus i en småstad, inredningen består av skinnsoffor och drömfångare. Kvinnan sjunger om att hon tar med en tjomme hem från krogen då hon vill ha sex och värme: ”Vi kan leka doktor / du kan ta tempen och tre hål har jag”. I refrängen önskar hon sig så vildsint sex att hon blir gul och blå som svenska flaggan. Morgonen därpå får hon bråttom, för hon börjar jobba redan klockan sju. Hon upptäcker mannen i sängen och undrar: ”Vem fan är du?” Jag säger inte att Frida är en representant för den kvinnliga arbetarklassens syn på sex, men låten hade knappast kunnat knåpas ihop av en singer-songwriter i Vasastan. Denna frimodiga slagdänga påstods vara en plädering för kvinnomisshandel. De som reagerade starkast var de medelklassfeminister som inte så sällan uppvisar en närmast sexualfientlig sida. Denna då spirande nymoralism ligger numera som en våt filt över offentligheten.

Ambivalens, hävdade jag, är en av människans mest dominerande känslor. Den ska inte ligga i vägen för hur lagen ska tolkas, det är ju handlingar som ska beivras, men det komplicerar ändå den stereotypa mediebilden av en monströs förövare och ett offer helt utan handlingsalternativ.

Problemet med så många feminister och genusforskare är att de aldrig kan säga att något trots allt har blivit bättre. Sex and the City, 1998–2004, innebar en revolution för många kvinnor: de fem singlarna på Manhattan lärde oss att kvinnor har rätt att vara kåta och ta för sig. Inte bra alls, menar forskare som Gunnarsson refererar till (utan att jag förstår om hon håller med, hon är ofta litet väl försagd inför olika utsagor). Sex and the City manifesterade visserligen den kvinnliga lusten, men nu känner kvinnor ”en press” att leva upp till det idealet. Och hur som helst så är kvinnans kropp fortfarande dominerad av mannen, punkt slut. Ständigt detta patriarkat. Varför ska man alls kämpa politiskt om man ändå aldrig kan uppnå resultat?

Samtycke är som sagt en process, som Gunnarsson övertygande visar. Hon bejakar samtyckeslagstiftningen, men den är inte föremål för studien – bra så. Värt att notera är ändå att den tillkom under trycket av metoo. Ett av problemen med metoo, hävdade jag hösten 2017 och gör fortfarande, är att den rörelsen inte tar hänsyn till känslor som förälskelse och ambivalens. När jag diskuterade domen mot Jean-Claude Arnault använde jag just ordet ambivalens för att försöka beskriva vad jag hade uppfattat som målsägandens känslor under tiden för brottet. Ambivalens, hävdade jag, är en av människans mest dominerande känslor. Den ska inte ligga i vägen för hur lagen ska tolkas, det är ju handlingar som ska beivras, men det komplicerar ändå den stereotypa mediebilden av en monströs förövare och ett offer helt utan handlingsalternativ. Jag fick mycket kritik för den artikeln av metoo-aktivisterna, situationen var ju också synnerligen upphetsad, och blir glad att just det ordet – ambivalens – lyser klart genom Gunnarssons resultat. Ambivalens, konstaterar hon, är lika legitimt som ett tydligt ja eller nej.

Med Samtyckesdynamiker kvalificerar Gunnarsson diskussionen om gränsdragningarna mellan frivillighet och ofrivillighet. ”Blandformen” är vanlig och ofta djupt mänsklig. Därför är det farligt att förneka att gråzonen finns, skriver hon. Ja! Att försöka utrota ambivalensen är inte bara omöjligt utan även, vågar jag påstå, totalitärt. Eller för att citera den amerikanska filosofen Erinn Cunniff Gilson, vars utsaga Gunnarsson har som motto för sin bok: ”I den mån vi är sociala kan våra kroppar aldrig helt och hållet vara våra egna.”

Publ. i Respons 4/2020
TEMA | Ideologi och akademisk frihet
Relaterat
Debatt

”Forskaren måste respektera den viktiga autonomin i forskningsprocessen”

Rodéhn avslutar sitt svar med att ”uppmuntra” oss att skriva en artikel till International Journal of Heritage Studies. Det är intressant att hon anser sig ha befogenhet att efterfråga bidrag...


Åsa Linderborg

Åsa Linderborg är fil. dr i historia och senior reporter på Aftonbladet.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark
  5. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)