Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

5/2016

Tema: Respons tecknar bakgrunden till dagens populism och frågar hur den ska bemötas
Konstarterna & medier
Helene Blomqvist
Nordenflychts nej
– Ett upplysningsreligiöst spänningsfält och dess litterära manifestationer
Gidlunds | 260 s | Isbn 9789178449538
Recensent: Ann Öhrberg
Blasfemi eller religiöst fritänkande?

Hedvig Charlotta Nordenflycht är till stor del förbisedd i litteratur-historien på grund av sitt kön. Genom att analysera Nordenflychts religiösa tänkande visar denna studie hur upplysnings-tidens idéer rörande religion manifesterade sig i författarskapet. Religionen används hos Nordenflycht som hävstång för att argumentera för kvinnans sak. Men att beteckna diktningen som blasfemisk är problematiskt då samtiden inte uppfattade texterna på detta sätt. Det distanserar snarare Nordenflycht från 1700-talets tankevärld.

Teodicéproblematiken är ständigt närvarande inom kristendomen, men återkommer med förnyad kraft i upplysningstidens Europa. Inflytelserika filosofer som Pierre Bayle och Voltaire diskuterar hur det kom sig att en god och allsmäktig gud tillät så mycken ondska och lidande – som drabbade även de goda och oskyldiga. Mest känd är Voltaires reaktion inför den förödande jordbävningen i Lissabon 1755, där han för fram kritik mot filosofen Leibniz optimistiska tro på att Gud styr allt i enlighet med sin plan och att vi lever i den bästa av alla världar. Hur denna teodicédebatt förs upp på dagordningen i svenskt 1700-tal står i fokus för litteraturvetaren Helene Blomqvists studie Nordenflychts nej – Ett upplysningsreligiöst spänningsfält och dess litterära manifestationer. Blomqvist menar att författaren Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718–1763) är en av de första, eller rentav den första, i svenskt 1700-tal som på allvar tar itu med denna problematik.

Att Nordenflycht var en på många sätt radikal och stundtals djärv författare, som även tog sig an frågor om religionen, är känt och på många sätt utrett i tidigare forskning. Nordenflycht är en komplex och medveten författare med en politisk, teoretisk och filosofisk agenda – en av de stora. Hon var uppburen i sin samtid och fick ekonomiskt understöd från både ständer och drottning Lovisa Ulrika.

Men Nordenflycht är också till stor del förbisedd i litteraturhistorieskrivningen och det huvudsakliga skälet stavas kön. Inte sällan ses hon som en kännande författare eller ibland som en löjeväckande och poserande sådan. En återkommande uppfattning är också att hon var den svenska lyrikens ”anfru” för att citera Oscar Levertin i hans Svenska gestalter (1903). Han för signifikativt nog samman denna lyriska gärning med den kännande kvinnan när han sammanfattar att Nordenflycht för allmänheten ”måst yppa sitt djupaste och mest intima enskilda lif, som i dikten jollrat ut sin glädje och slitit sönder bröstet i förtviflan.”

Under de senaste åren har Nordenflychtforskningen tagit ny fart och det har nu dessutom kommit forskning som med nya förtecken intresserar sig för de idéhistoriska, teologiska, politiska och maktdynamiska betydelserna av 1700-talets religiösa praktiker och debatter. Blomqvists bok placerar in sig i detta sammanhang när hon tar sig an en viktig delaspekt av Nordenflychts författarskap, som visserligen tagits upp i tidigare, men som förtjänar större uppmärksamhet: hur upplysningens idéer om religion manifesterar sig i hennes diktning. Generellt kan det sägas att litteraturhistorieskrivningen överlag inte överflödar av analyser och diskussioner om religionens betydelse för texter. Det är därför positivt att Helene Blomqvist placerar in Nordenflychts författarskap i denna kontext, men studien har också vissa problem, till vilka jag återkommer.

Boken är stöpt i en gängse akademisk form, där det första kapitlet innehåller studiens syfte, teoretiska ingångar och kontextualiserande, idéhistoriskt fotade avsnitt. Därefter följer tre textanalytiska kapitel, vilka behandlar olika teodicé-relaterade problemkomplex hos i första hand Nordenflycht, men även hos andra 1700-talsförfattare. Först i det avslutande kapitlet, ”Människans myndigblivande”, knyts trådarna samman. De citerade Nordenflychttexterna är återgivna i slutet av boken. Först i sin bakgrundsteckning går Blomqvist igenom olika problemställningar som rör synen på ondska och lidande i en europeisk tanketradition. En rad teoretiker förs in i redovisningen (Kant, Levinas, Hume, Hegel, Nietzsche med flera), främst via sekundärlitteratur och det ställer vissa krav på läsaren att orientera sig i detta ganska flödiga avsnitt.

Samma utmaning möter läsaren i det påföljande bakgrundsavsnittet om 1700-talets diskussioner om teodicéproblematiken, innan bakgrundsredovisningarna övergår i mer konkreta och tydligt skrivna avsnitt om svenska diskussioner. Av stor vikt för Blomqvist är förstås hur de olika internationella idéerna mottas i Sverige i allmänhet och hos Nordenflycht i synnerhet. Här finns därför viktiga redovisningar av hur Leibniz lärljunge, den (moderate) upplysningsfilosofen Christian Wolff, sågs i Sverige; wolffianismen kom att få stor betydelse vid svenska universitet och vi vet också att Nordenflycht kom i kontakt med och var influerad av, såväl Leibniz som Wolffs läror, hos vilka en fusion mellan en ny rationalistisk världsbild och en äldre gudsuppfattning försöker åstadkommas. Blomqvist argumenterar dock inte bara för att Nordenflycht diskuterade religiösa ting utifrån en mer moderat upplysningsfilosofisk horisont, utan genom sin undersökning vill Blomqvist lyfta fram en långtgående radikal prövning av Guds natur, som hon menar finns i författarens diktning. För att göra detta för Blomqvist in termen blasfemi och studiens huvudsyfte är att analysera ”de […] blasfemiska angreppen på den nedärvda eller påbjudna under 1700-talet vedertagna världsbilden tar sig litterära uttryck, särskilt i Sverige”. Men det kan påpekas att analyserna i första hand uppmärksammar Nordenflycht.

Det skulle, om Blomqvist har rätt, ha inneburit något oerhört i Nordenflychts samtid om de uppfattat hennes texter som blasfemiska. I 1700-talet förstods blasfemi som att bespotta, att håna Gud och under svenskt 1700-tal var blasfemi i det närmaste otänkbart och rentav straffbart. Den lutherska ortodoxin var påbjuden av myndigheterna och var ett fundament på vilket samhällsordningen vilade. Lagar och förordningar reglerade att ingen av Svea rikes inbyggare hyste eller spred villfarelser; religiösa sammankomster utanför kyrkans hägn var förbjudet i lag och år 1735 tillkom en stadga som till och med gjorde det straffbart att hysa från kyrkan avvikande åsikter. Kyrkohistorikern Hilding Pleijel betecknar stadgan som ”kulmen av den religiösa tvångslagstiftningen i vårt land”.

Samtidigt är 1700-talet ett sekel där allt fler tar sig rätten att själva ge tolkningar av Guds ord och att uttrycka trosuppfattningar som avvek från den lutherska ortodoxins. Det är nu som de radikala evangeliska väckelserörelserna växer och upplysningsströmningar når Sverige. Gradvis sker förskjutningar när det gäller synen på religionsfrihet och tro; den process som i vår tid gjort Sverige till ett av världens mest sekulariserade länder tar nu sin början. Nordenflycht var inte den enda som diskuterade frågor som detta i en tid när kyrkans religiösa tolkningsmonopol alltmer ifrågasattes. I olika medier förs debatter om religiösa ting trots att den religiösa förhandscensuren stod intakt under hela 1700-talet. Men muntligen, i handskrift, i illegala tryck eller i sällsynta fall genom att flyga under censurens radar kunde trots allt åsikter föras fram. Myndigheternas vaksamhet var alltså stor och det var inte ovanligt att människor fängslades eller utvisades ur landet när de hävdade sin rätt att fritt uttrycka sig i religiösa frågor.

Blomqvist har som ambition att göra textnära läsningar och förklarar inledningsvis att hon därför inte avser att placera texterna i deras socialhistoriska eller samhälleliga sammanhang. I stället uppmärksammas ”textuella strategier och intertextualitet”, det vill säga de ”intentioner” som kan utläsas inomtextligt och i förhållande till andra texter. Den blasfemiska texten ifrågasätter rådande försanthållanden, den går emot doxa, menar Blomqvist samtidigt och vill lyfta fram det som benämns ”lyriska mottexter” (det vill säga dikter, texter skrivna i bunden form), vilka enligt Blomqvist spelade en ”betydelsefull roll” för den begynnande sekulariseringen. I Nordenflychts textvärld finner vi ifrågasättanden av ”såväl den gudomliga auktoriteten som den världsliga patriarkala”. Den senare aspekten har diskuterats ganska grundligt i senare års feministiska och genusvetenskapligt inriktade forskning, som tyvärr inte tas upp av Blomqvist. Här hade hon kunnat finna dialogpartners för att diskutera maktaspekter och radikalitet eller ytterligare ha kontextualiserat varför de religiösa aspekterna av Nordenflychts verk är centrala för författarskapet i dess helhet. Religionen används av Nordenflycht som en hävstång när hon argumenterar för kvinnans sak och hennes diskussioner om religionen ingår i vad som skulle kunna benämnas ett antropologiskt filosofiskt tankebygge.

För att göra sina analyser vänder sig Blomqvist till teoretiker som ser blasfemiska texter som retoriska texthändelser. Det är förstås rimligt och närmast självklart att se en blasfemisk utsaga som retorisk/persuasiv (övertygande), men till skillnad mot den dominerande retorikvetenskapliga uppfattningen om persuasivitet, där mottagare/publik och retorisk situation är centrala när retoriska utsagor och artefakter analyseras, vill Blomqvist med stöd hos vissa blasfemiteoretiker bortse från mottagare och avsändare.

Hon ser den blasfemiska texten som en så kallad hypertext, med en term hämtad från Gérard Genettes diskussioner. En hypertext skapar betydelse i förhållande till hur de transformerar och imiterar andra texter. Blasfemiska texter svarar mot andra i en diskurs, men det behöver inte innebära, menar Blomqvist, att de uppfattas som blasfemiska i sin samtid. Detta är knappast ett invändningsfritt sätt att resonera. En fråga som väcks är hur det kommer sig att en text som så radikalt går emot doxiska föreställningar att den av Blomqvist anses vara blasfemisk över huvud taget inte uppfattas som sådan i sin samtid? Nordenflychts kanske mest kända verk, diktcykeln Den Sörgande Turtur-dufwan (1743), som Blomqvist läser som blasfemisk, godkändes i november 1742 utan anmärkningar av censor librorum vid denna tid, Gustaf Benzelstjerna, för att gå till trycket följande år. Doxiska föreställningar existerar per definition i en samtida kontext, de delas av människor. Att dessa människor över huvud taget inte skulle uppfatta utsagor som gick emot deras egna eller av myndigheterna påbjudna övertygelser är en för mig främmande tanke, liksom att Nordenflychts texter om de innehållit så pass kontroversiellt stoff i längden skulle ha passerat dåtidens censur och hyllats av hov och ständer.

Analyskapitlen ägnas till största delen dikten ”Dygens oförwäntade belöning”, vilken skrevs i anledning av maken Tidemans död 1737, den diktcykel som tillkom i samband med maken Fabricius död, Den Sörgande Turtur-dufwan, samt odet över Bibelns bok Exodus (1759). Men en rad andra texter i samtiden, skrivna av Nordenflycht själv, eller andra författare i samtiden eller från 1600-talet (Haquin Spegel, Olof Dalin, Johan Runius med flera), förs också in i analyserna. Samma höga flödesnivå som kännetecknade bakgrundsavsnitten finns här och det ställer nya krav på läsaren när Blomqvist snabbt rör sig mellan olika texter, från olika tider. Analyskapitlen behandlar olika teman, eller tankekomplex: synen på den moraliska världsordningen, gudsbild, lidandet och ondskan. I analyserna appliceras ett mer handfast retoriskt metodiskt grepp när Vossius retorikhandbok, vilken var gängse i dåtidens retorikundervisning, används (Vossius menar dock till skillnad från Blomqvist att mottagaren är central).

Att lyfta fram Nordenflychts diskussioner om teodicéproblematiken visar sig vara fruktbart och analyserna avtäcker många inslag i författarskapet som undgått tidigare forskare. Härigenom ges också en fördjupad förståelse av det svenska 1700-talets religiösa tankevärld. Det är dock inte alla läsningar som övertygar mig helt; där andra läsare i texterna sett avklarning, försoning eller ro, läser Blomqvist ifrågasättanden av Guds godhet, gudstvivel och fortsatt oro och blasfemi. Blomqvist fäster dock uppmärksamheten på det ymniga bruket av frågor hos Nordenflycht, retoriska frågor som inte ges något svar. Visserligen finns denna frågeform i andaktslitteraturen, men här är Blomqvist något intressant på spåren. Att väcka frågor kan vara radikalt, men är det blasfemi? I sin iver att göra Nordenflycht mer unik än hon var (även om hon onekligen på många sätt var fantastisk) drar Blomqvist inte sällan långtgående slutsatser utan att belägga dessa, till exempel när hon hävdar att Nordenflycht är den som är den ”första som, med lyriken som redskap, träder in i den livsåskådningsdebatt som är ett av de mest vägande inslagen i upplysningsrörelsen” eller att hon mest ohöljt ställer frågan om Guds existens under hela svenska frihetstiden. Här saknas ännu forskning.

I svensk 1700-talsforskning är det inte vanligt med tesdrivande studier och denna studie kan därför te sig uppfriskande, men att driva en tes ställer också stora krav på den skribent som tar sig an verket. Min främsta invändning mot denna på många sätt spännande bok är som framgått ovan hur begreppet blasfemi används; det fungerar snarare som en etikett än som analytisk term. Den distanserar mig från Nordenflychts texter och från 1700-talets tankevärld, snarare än att ge mig nya insikter. En andra större invändning rör synen på retorik. Retorisk analys förutsätter en kontext i vilket den retoriska frågan formuleras och en publik till vilket den retoriska utsagan vänder sig. Den envisa frågan som kvarstår efter läsningen blir: varför sade Nordenflycht nej?

Ann Öhrberg är universitetslektor och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

 

– Publ. i Respons 5/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet