Blodiga äventyr i den grymma ofredens tid

Det är en sann kulturgärning att hela Sturlungasagan nu föreligger i svensk översättning av den 2019 bortgångne Sten Kindlundh. Att det inte skett tidigare kan bero på att sagan inte är en särskilt väl sammanhållen text, till skillnad från de ofta välkomponerade islänningasagorna, utan består av en rad olika texter som avsevärt skiljer sig från varandra. Sturlungasagan berättar om 1100- och 1200-talet, en kaotisk tid i Islands historia, fylld av våld, svek och upplösning. De omfattande striderna och plundringarna innebar en stor belastning för samhället. Sturlungasagan har på senare tid väckt ökande intresse som källskrift för denna period.

Sturlunga – kortform för Sturlungasagan – är namnet på en samtidssaga som ger oss inblickar i 1100- och 1200-talets isländska historia. Det är ett omfattande verk, i denna översättning från Bokförlaget Anthropos på strax under 1 000 trycksidor. Texten behandlar en blodig och våldsam tid i östatens historia – en epok som för övrigt kallas just Sturlungatiden (Sturlungaöld) efter den mäktiga ätten Sturlungarna. Dessa orostider slutar när den isländska fristaten upplöses och Island åren 1262–64 läggs under den norska kronan, i samband med att några lokala stormän, uppbackade av den norske kungen, med våld men också viss övertalning, förmår Islands bönder att underställa sig kungen. 

Under Sturlungatiden tillkommer många av våra klassiska islänningasagor – som Egil Skallagrimssons saga, Laxdalingarnas saga och Eyrbyggarnas saga – vilka berättar om tiden från Islands kolonisering på 800-talet och framåt. De tider av splittring och samhällelig oro som speglas i Sturlunga, utgör alltså islänningasagornas fond. Det innebär dock inte att vi i Sturlunga får särskilt många inblickar i samtidens litterära verksamhet. Och Snorri – 1200-talets kulturelle rese – speglas knappast alls utifrån sina intellektuella intressen i Sturlunga. Kanhända ansågs sådant inte vara lika mycket värt att berätta om när det fanns så många andra, mer rafflande berättelser att återge. 

Sturlunga har inte förrän nu i sin helhet funnits på svenska. För det skall vi tacka Sten Kindlundh (1936–2019), nordist och litteraturvetare, som 1972 lade fram en licentiatavhandling om Jan Fridegård. Han fullföljde inte sina forskarstudier, men på fritiden odlade han sina litterära intressen och arbetade mer än två decennier med denna översättning. Någon månad före sin död lämnade han över den till Kristinn Jóhannesson, Gunnar D. Hansson och Joakim Lilljegren vid Göteborgs universitet, som färdigställde utgåvan. Tre vackra volymer har det blivit. 

Sturlunga består av sinsemellan olikartade texter. Dessa sammanställdes omkring år 1300 av ór Narfason (död 1308), som själv skrivit en del texter. Sturla órarson uppges vara författare till Islänningarnas saga, den längsta sagan i Sturlunga. Det finns även andra troliga författare och därtill en del anonyma. 

I huvudsak har texterna i Sturlunga kommit till under 1200-talets lopp, men Tåten om Sturla och Arons saga ligger utanför kanon och tillhör 1300-talet. Två pergamentavskrifter från andra halvan av 1300-talet, i vilka det dock saknas en hel del blad, och mer än femtio senare pappershandskrifter, har traderat texterna. En isländsk tvåbandsutgåva, Sturlunga saga, av Jón Jóhannesson, Magnús Finnbogason och Kristján Eldjárn utkom 1946. Denna är utgångspunkt för Kindlunds översättning. 

Detta är alltså en översättning till svenska av hela Sturlunga. Korta utdrag har tidigare funnits på svenska, översatta av Åke Ohlmarks (1962), Peter Hallberg (1964, 1976) och Sten Kindlundh (2008). Hela sagan föreligger i en dansk översättning av Kristian Kålund (1904), där de poetiska partierna översatts av Olaf Hansen. Dessutom finns en engelsk översättning (Sturlunga Saga, 1970–74 av Julia H. McGrew, med en introduktion av R. George Thomas), liksom en fransk (La Saga des Sturlungar, av Régis Boyet 2005). Därtill finns partier översatta till norska, tyska, litauiska, polska och ryska. 

Den nu aktuella översättningen av Sturlunga inleds med ett redaktionellt förord, följt av den initierade introduktion som på sin tid skrevs av Peter Hallberg: jämför dennes text i Scripta Islandica 34, 1983. Dessutom finns i slutet ett antal kartor (3, s. 307–310) som underlättar orienteringen i rummet. Släktträden i samma volym (s. 312–316) uppvisar vissa av släktskapsförhållandena – släktbanden är ju viktiga komponenter i sagan. Det kan annars sägas vara rätt så utmanande att hålla reda på alla dem som nämns i Sturlunga – hela 2 000 personer – vilka därtill även återfinns under sina tillnamn. 

Med tanke på den rika exponering som isländsk sagalitteratur annars fått med hjälp av översättningar till de andra nordiska språken, kan det ointresse som i detta avseende drabbat Sturlunga säkert förvåna någon. Men det finns förklaringar. Sturlunga är nämligen inte – till skillnad från de ofta välkomponerade islänningasagorna – en särskilt väl sammanhållen text, nej den består av dryga dussinet olika texter som skiljer sig en hel del från varandra. Många texter saknar också den dramatiska uppbyggnad och de berättargrepp vi finner i islänningasagorna, och som dessutom återfinns i kungasagor som Heimskringla. 

För att visa mångfalden i textsamlingen skall jag nu kort redovisa innehållet i de olika delarna. 

Den inledande Tåten om Geirmund heljarskinn ger oss en bakgrund till de följande sagorna. Den utspelar sig på 800-talet när titelpersonen utvandrar från Norge. I slutet av tåten finns släkttavlor som för oss ända fram till Sturlungatiden. Några år i början av 1100-talet berörs i orgils och Hafliis saga, som berättar om lokala fejder men samtidigt innehåller partier som visar hur strider kan lösas fredligt, såsom när en biskop Ketil söker medla. 

Efter släkttavlor och en tåt om haukdalingarna, kommer Sturlas saga som handlar om den äregirige storbonden Hvamm-Sturla, stamfader till Sturlungarna. Hvamm-Sturla porträtteras i mustiga scener, som ger vissa vilopunkter i den annars ganska mörka samlingen av texter. I Sturlas saga läser vi om hur lagmannen Jón Loftsson på gården Oddi tar Snorri Sturluson till fosterson. Det hela börjar med att prästhustrun orbjörg hugger Sturla mot kinden och skadar honom, varpå han utkräver ett skamlöst, helt ruinerande skadestånd. Men Sturla låter sig blidkas sedan den väl ansedde Jón Lofsson alltså erbjuder sig att vara fosterfar åt den då tvåårige Snorri; en fosterfader erkände sig, genom att påta sig uppgiften, vara en ringare man än barnets far. Oddi var ju nu inte vilken gård som helst, utan ett tidens kulturcentrum på Island – man får nog med Hallberg (1, s. 18) konstatera att ”[u]tan den hetlevrade prästfruns knivhugg mot Snorris far hade vi kanske aldrig fått någon Heimskringla eller någon Snorris Edda”. Så kan det gott vara. Detta är hur som helst en sinnrikt uppbyggd berättelse. 

Ett kort företal (Formáli) följer på Sturlas saga och introducerar de sju sagor som sedan följer. Prästsagan om Gumund den goe berättar om biskop Gumund Arasons liv och ger oss en intressant bild av dennes karaktär och arbete för fattiga och utsatta. Man kan här nog ana inflytande från samtidens katolska helgonlegender. 

Därpå följer Gumund den dyres saga där texten lyfter fram de fejder och den fiendskap som leder fram till mordbranden på Langahlí år 1197. I Hrafn Sveinbjarnarsons saga läser man så om huvudpersonens konflikter med hövdingen orvald Snorrason som till sist, våren 1213, överfaller Hrafns gård och låter halshugga honom. I ett tidigare avsnitt av berättelsen pressar man Hrafn att söka dräpa orvald, då denne ju så tydligt står efter hans liv. Detta avvisas emellertid av Hrafn – och denne förebrås (eller fördöms) för denna hållning. Så här diktar Gumund Galtason (1, s. 277), med några hoppingivande rader, mitt i en annars rätt hopplös våldspiral: 

Jag hör hur folk
fördömer Hrafn
för hans strid.
Bakslug är människan.
Men vad jag erfarit
säger mig att denna krigsman
är besinningsfull
på alla sätt.

Heyrik Hrafni fjara
hyrtælendr ámæla,
jó’s til lymsk á lái,
línspöng, of atgöngu
Raun mun segja sína,
seimhrjóandi góa:
Vígs es Ullr at öllu
eitrvengs fyrirleitinn.

Hittills har det rört sig om korta eller relativt korta texter. Alla återfinns i volym 1.

Så följer den längsta texten i kompilationen, Islänningarnas saga, som sagt sammanställd av lagmannen, historikern och skalden Sturla órdarsson. Denna saga fyller hela den andra volymen och belyser olika händelser åren 1183–1264, från Hvamm-Sturlas död till den tidpunkt när Island ställs under Norge. Intressant är att Sturla órdarsson själv finns med i sagans handling. Bland enskilda händelser återfinns slaget vid Örlygsstair 1238, mordet på Snorri Sturluson 1241 och mordbranden på Flugum ri 1253, alla fruktansvärda tilldragelser i östatens historia. Löften sviks ständigt, folk dödas med ibland ofattbar grymhet, ja inte är det någon uppbygglig läsning. 

Islänningarnas saga har dock betydande litterära kvaliteter, och skiljer sig därigenom från flera andra sagor och tåtar i samlingen. Sturla ”regisserar” tydligt den synnerligen myllrande och detaljfyllda handlingen, och säger sig explicit vilja berätta om en händelse i taget. Det är ett klokt grepp. Sålunda beskrivs, för att ta ett exempel, på ett ur berättarsynpunkt effektivt sätt, hur förberedelserna inför slaget vid Örlygsstair fortskrider med obeveklig kraft och målmedvetenhet, emellanåt dock med förhoppningar att det kanske finns fredliga lösningar, men nej… förväntningarna kommer alltid på skam. 

Människoliv släcks som vore de ingenting värda. Vid ett tillfälle rider några män söderut på ön för att speja, och stöter på tre karlar som just slaktat en oxe och håller på att hugga revbenen från ryggen. ”[N]u skall också vi hugga snabbt” (2, s. 219) säger en av spejarna, varpå alla tre dräps. Strax efteråt huggs fötterna av en annan. Manskapet stjäl mat och slaktar boskap för att ha mat till krigsföljena – ”en del samvetslösa män stal nästan allt de kom över” (2, s. 223). Så håller det på. 

Drömmar och diktstrofer bygger upp den täta spänningen inför slaget – ja, som det faktiskt känns, den oundvikliga katastrofen. I en dröm framställs följande rader (2, s. 229): 

Ta er i akt och ta er i akt
vinden viner i skyn,
Blod skall regna
på nakna krigare.
Udd och egg skall skifta
människors arv.
Nu har den grymma
ofreden kommit.

Varizk ér, ok varizk ér,
vindr es í lofti,
blói mun rigna
á berar jóir.
á mun oddr ok egg
arfi skipta.
nú es in skarpa
skalmöld komin.

Eller i dessa rader som framförs för en kvinna i Svartárdal som mött en stor och ond man (2, s. 229; grundtexten är här ofullständig):

Stilla skall inte
denna sommar försvinna […]

Sumar munat etta
svarfl[aust …]

Verkligt ödesmättade rader som förebådar död och lidande. Islänningarnas saga utgör samlingens höjdpunkt, inte minst på grund av sina nittiofem diktstrofer. 

De sagor som därefter följer är kortare och återfinns i volym 3. I ór kakalis saga är titelpersonen en brorson till Snorre Sturluson som fått i uppdrag att lägga Island under norska kronan, men som, då han återvänder till Island, visar sig ha egna, starka maktambitioner. En minnesvärd händelse är här sjöslaget på Húnaflói 1244. Krigsförberedelserna beskrivs detaljrikt, med skepp och manskap och allt. En replik i förbigående fäster sig hos mig eftersom den så naket visar påfrestningarna för dåtidens civilsamhälle: när en härskara om närmare 200 man rider upp mot Haukadalsskar sägs (3, s. 62): ”[d]e skaffade sig förnödenheter norr om fjällkammen utan att be om lov”. Det är lätt att glömma sådana konsekvenser av alla kraftmätningar mellan de stridande grupperna. 

Huvudpersonen i orgils skaris saga värvas alldeles som ór kakali av norske kungen för dennes syften, men sätter snart alla klutar till för att stärka den egna maktbasen. orgils är av hårt virke och dras in i många konflikter. Brutalt dödas han genom ett hugg som kapar huvudet vid hårfästet – detta kommenteras med att han förunnats samma sår som den helige Thomas ärkebiskop fått i kyrkan i Canterbury, ”den vackraste döden” (3, s. 239). 

Svínfellingarnas saga beskriver maktkamper som slutar med att bröderna Sæmund och Gudmund överfalls och dödas av sin ingifte morbror Ögmund, men man finner här också faktiskt en del försoningsperspektiv, förmedlade av kloka kvinnor som Steinunn på Kirkjubæ och Álfheid på Svínafell. Sådana perspektiv ger läsaren viss vila från allt våld. Sist i samlingen finns Tåten om Sturla och Arons saga, som snarast är ett slags appendix till de övriga texterna. 

Texterna i Sturlunga skaver vid genomläsningen: svek och oheliga allianser, bakhåll, mordbränder, död, stympningar och kastreringar, allmän upplösning av samhället; sådant och mer därtill fyller skildringarna. Rättssamhället verkar avlägset. Lägg därtill att det är så oerhört många som är involverade i striderna; det är inga små lokala konflikter utan sådana där hundratals, ibland flera tusen drabbar samman. I slaget vid Örlygsstair 1238 deltar exempelvis på vardera sida omkring 1300 man! Vilken oerhörd belastning för samhället, lägg därtill alla de plundringar som sker för att underhålla manskapet. Man läser om fattiga bönder som tvingas överlämna matförråd till stridande, bara för att sedan brutalt huggas ner och dödas. 

Det kan kännas egendomligt, men är naturligtvis egentligen fullt förståeligt, att de stridande i allt det onda som möter, i egenskap av kristna bekymrar sig över sin själs öde. Många av kämparna i Sturlunga beger sig sålunda efter striderna ”söderöver”, till Rom, för att få syndernas förlåtelse, till exempel kusinerna Sturla och Órækja samt slagskämpen Gissur orvaldsson. Ja, Aron Hjörleifsson företar till och med en pilgrimsfärd till Jerusalem. Och under den grymma lemlästningen av Órækja Snorrason sjunger denne ”Sancta Maria, mater domini nostri, Jesu Christi”, och Sturla Sighvatsson tar för sin del vid slaget vid Örlygsstair fram en bokrulle ur läderpungen och sjunger en Augustinusbön. Kristna tankar och föreställningar slår härigenom ett slags skyddande spann över allt det onda och brutala som texterna annars uppehåller sig vid.

I sagan återfinns som nämnts även ett stort antal diktstrofer, sammanlagt hela 167 stycken, varav vi redan fått prov på en del. Intill översättningen återfinns i utgåvan som synes också den isländska texten. 

Peter Hallberg (1, s. 30) framhåller med en träffande formulering att den poesi ”som interfolierar prosatexten [bidrar] till att välva en något högre rymd över en verklighet, som ofta kan synas tryckande och rå”. Detta senare illustreras av denna dróttkvættstrof, framställd av den nämnde Gissur orvaldsson just när han räddat sig ur den fruktansvärda mordbranden på Flugum ri:

Ännu minns jag det onda
då ringarnas Hlín
och mina tre söner
brändes inne.
Min förlust lär mig minnas.
Glad blir aldrig Gissur
om han inte får sin hämnd.
Svärdbrytaren lever i sorg.

En mank böl ats brunnu
bauga Hlín ok mínir
– skai kennir mér minni
minn –, rír synir inni.
Glar munat Göndlar röla
gn skerandi vera,
– brjótr lifir sjá vi sútir
svers –, nema hefndir veri.

Diktionen här ansluter till kända mönster i skaldediktningen, låt vara att de stora skaldernas tid nu är över och de strofer som här möter inte riktigt når mästarklass, och det är mot denna bakgrund raderna kan tolkas. Diktens bauga Hlín (’ringarnas Hlín’) är en omskrivning för kvinna, här: Gissurs hustru som omkom i branden. Uttrycket svers brjótr (’svärdsbrytaren’) avser, alldeles som det komplicerade Göndlar röla gn skerandi, krigaren, här: Gissur. Det fruktansvärda som just relaterats, betraktas sålunda i poesins ljus.

En kritisk anmärkning må det vara mig tillåtet att yppa: det hade varit till stor nytta för läsaren om redaktörerna hade ”löst upp” strofernas innehåll genom att förklara alla bakomliggande referenser, alldeles som i det nyss citerade partiet. Detta hade visserligen fordrat en avsevärd redaktionell insats, men hade onekligen höjt utgåvans värde ytterligare. 

Det är ett uppbåd av personer och åtskilliga stora och små händelser som ryms i Sturlunga, och det är en sann kulturgärning att hela sagan nu äntligen föreligger i svensk översättning. Sturlunga kan på ett sätt ses som ett slags vägvisare till de klassiska islänningasagorna. Men Sturlunga är också i sig en viktig källskrift som tilldragit sig ökande intresse i medeltidskretsar. Till skillnad från islänningasagorna, som ju avser att spegla förhållanden som ligger hundratals år före nedtecknandet och därför inte är särskilt pålitliga tidsvittnen, kan man nämligen räkna med att beskrivningen i Sturlunga avspeglar samtida händelser och värderingar. Peter Hallberg säger: ”[E]n respektabel samtidskrönikör kunde inte manipulera sitt material efter eget gottfinnande och behov, ifall han ville behålla sin trovärdighet inför läsarna – som kanske i många fall var lika bra eller bättre orienterade om händelseförloppet än han. Själva dokumentationen framstår här som det väsentliga” (1, s. 14). 

Sturlunga har naturligtvis redan tidigt uppmärksammats av forskare som Fredrik Paasche, i Snorre Sturlason og Sturlungene (1922, 1948), och Einar Ólafur Sveinsson, i Sturlungaöld (1940, engelsk översättning 1953). Men vår tids forskning visar som sagt förnyat intresse för Sturlunga. I vol. 3 (s. 317–327) förtecknar redaktörerna, i samråd med Auur Magnúsdóttir, ett antal arbeten, där det bara från det senaste decenniet nämns bidrag av Anthony Adams, Ármann Jakobsson, David Clark, Gísli Sigursson, Jón Viar Sigursson, Kevin Müller, Lena Rohrbach, Torfi H. Tulinius, Úlfar Bragason och Viar Pálsson. Då denna översättning så förtjänstfullt tillgängliggör Sturlunga i sin helhet, får man hoppas att den lockar till ökat vetenskapligt intresse för sagan, inte minst i Sverige.

Men det är inte bara forskare som intresserat sig för Sturlunga, även skönlitterära författare har inspirerats. Här kan nämnas de isländska Einar Kárason med de fyra romanerna Óvinafagnaur (2001), Ofsi (2008), Skáld (2012) och Skálmöld (2015) och Thor Vilhjálmsson med Morgunula í stráum (1998) och Sveigur (2002). Av dessa är dessvärre endast Morgunula í stráum tillgänglig i svensk översättning, av Inge Knutsson som Gryningssång i gräset (2000). 

Det finns många ofattbart grymma passager i Sturlunga. I en tid som den vi just nu genomlever, med ett kompromisslöst krig på den europeiska kontinenten, känns allt gruvligt som Sturlunga uppehåller sig vid varken avlägset eller främmande. Alla grymheter och all förstörelse, alla påfrestningar för den utsatta och sargade civilbefolkningen – allt och mer därtill, sker också i dag.

Samtidsberättelserna i Sturlunga har, tragisk nog, i hög grad bäring också på vår egen samtid.