Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

5/2016

Tema: Respons tecknar bakgrunden till dagens populism och frågar hur den ska bemötas
Historia
Annika Sandén
Bödlar
– Liv, död och skam i svenskt 1600-tal
Atlantis | 355 s | Isbn 9789173538428
Recensent: Gabriella Håkansson
Bödeln bröt människans och guds lag

Bödeln spelade en central en roll i 1500- och 1600-talets Sverige samtidigt som hans yrke tillhörde det mest skam-belagda. Kring bödeln formades grupper av utstötta som levde ömsom i stadens marginaler, ömsom på den laglösa vischan. Historikern Annika Sandén har synliggjort denna yrkesgrupp med både stringens och lysande berättarförmåga.

Vad som är tabu i ett samhälle skiftar över tid och plats och har inte alltid en förnuftig eller begriplig förklaring, åtminstone inte vid en första anblick. Sextonhundratalssvenskens vägran att äta eller befatta sig med hästkött till exempel, vad beror det på? Sextonhundratalet var ju en missväxtens och krigseländets tid. Folk åt vad som helst – rötter, kokta seldon, avfall, men inte hästkött som det fanns så mycket av. Det är inte förrän jag läser Annika Sandéns spännande bok Bödlar – Liv, död och skam i svenskt 1600-tal som bilden, med viss hjälp av Mary Douglas utstötningsteori, klarnar. Jag återkommer till hästköttet, men först några ord om den förträffliga boken.

Bödlar är en verkligt välskriven studie om bödelrollens framväxt i Sverige under Sandéns expertisområde, det vill säga 1500- och 1600-talet, då bödeln verkade som en avlönad funktionär i statens tjänst. Sandén har grävt djupt och länge i arkiven för att vaska fram källmaterial om denna fruktade yrkesman. Omslaget på boken återger en målning av Pieter Meuleners från 1630-talet som visar en avrättning i galgen.

Prästen, offret och bödelns sekundant, rackaren, syns i mitten av bilden – men var är bödeln själv? Kanske är det mannen med det suddiga ansiktet högst upp på stegen, eller är det han som står och lutar sig mot stolpen nertill? Sandén konstaterar att bödeln på tavlan, liksom i de historiska källorna, är suddig eller frånvarande. Han nämns knappt och då bara i kortast möjliga ordalag. Några bilder av bödlar finns heller inte i boken och jag antar att det är av samma skäl. Ingen konstnär tycks ha kommit på idén att måla in en skarprättare på sin duk, kanske hade det ansetts osmakligt eller rentav otillbörligt. Skammen som omgärdade bödeln var så stark att ingen ville umgås med honom och allt han rörde vid blev besudlat och tabu.

Tillbaka till hästköttet! Sandén påpekar att man möjligen kan hitta upprinnelsen till det svenska hästköttstabut i den fornnordiska mytologin eftersom hästen där var ett offerdjur och att äta hästkött förknippades efter kristnandet med hedendom. Men på 1600-talet är en mer trolig förklaring att aversionen hade med bödeln att göra. Det var nämligen han som tog hand om döda djur vid denna tid. Dog en häst kallade man på bödeln som styckade, drog av huden och bortskaffade den. (Just huddragningen verkar ha varit det som ansågs allra mest avskyvärt.) Vid det här laget hade stora delar av det arbete som var smutsigt eller oönskat i de växande städerna hamnat på bödelns lott. Förutom att exekvera avrättningar – som betraktades som en dubbel synd mot Gud, och som kunde inkludera allt från halshuggning och långsam hängning till stegling, styckning och utdelning av kroppsstraff som risning, bränning och öronavskärning – så ålåg det bödeln att om nätterna tömma alla stadens latriner samt resa runt i bygden och kastrera boskap.

För människor som inkluderas av samhället gällde det att till varje pris undvika att beblanda sig med dessa saker. De sociala utstötningsmekanismerna triggades igång omedelbart om man blev påkommen med att ha besökt bödelstugan, tömt sin egen latrin eller gjort något annat som befann sig inom bödelns territorium.

Var det då inte bara till att hålla sig undan? Man kan tycka det, men uppenbarligen var bödelsrollen mer komplex än så. Han var en av få i samhället som fick hantera lik och som hade möjlighet att studera människokroppen på nära håll (dissektion var som bekant förbjudet, kroppen måste vara intakt för att kunna återuppstå på den yttersta dagen), vilket gav honom både en särställning och en unik kunskap. Bland somliga ansågs han ha magiska krafter och i bödelstugan kunde man ibland rekvirera undergörande reliker som avskurna fingrar och tår från avrättade brottslingar. Bland annat anlitades han som läkare för att bota sjukdomar. Folkets förhållande till bödeln var alltså inte så enkel som man först kan tro. Han var avskydd och fruktad, men samtidigt någon man i desperata lägen, (kanske som en sista utväg när varken doktorn eller prästen kunnat hjälpa), vände sig till.

Sandéns bok bygger på arkivfynd från domböcker och lagmaterial, men även brev och dagböcker, skillingtryck och arkeologiska utgrävningar av galgbackar. Gamla lagtexter är inte alltid lätta att levandegöra och bearbeta till populär form. Hur ska man hålla sig till fakta och samtidigt vara fängslande? Hur ska man litterärt gestalta utan att riskera att förvränga sanningen? Sandén klarar det galant. Hon värnar den vetenskapliga stringensen samtidigt som hon har den stora berättarens gåva. Språket är kärvt och sjungande som ett skaldestycke av Lasse Lucidor och syntaxen har en underbart ålderdomlig touche som är typisk för forskare som håller på med äldre texter. Den sällsamma stilen gör att arkivmaterialet kommer till liv och blir fullt av blod, medan talangen att gestalta gör att såväl bödelsvärvet som vardagsbestyren blir lika spännande att läsa om. Den stora behållningen ligger förstås i innehållet och den nyanserade och förnyade bild av bödeln som tar form.

Hur många vet till exempel att bödelsämbetet var något man dömdes till? Dödsstraffet slapp ingen undan, men det kunde skjutas upp på obestämd tid om man accepterade arbetet som stadsbödel. Många tackade nej och föredrog döden framför att tvingas tortera, bära bajstunnor och leva som utstötta. Och att kringgå bödelns stigma gick inte. Den som dömdes till bödel brännmärktes i ansiktet så hans status var synlig för alla.

Under 1500- och 1600-talet odlades en i hög grad visuell kultur där det skulle synas att man var straffad, liksom det skulle synas när man fick sitt straff. Den gamla hållningen att brott var en sak mellan den drabbade och förövaren som bäst sonades genom kompensation hade ersatts av idén att brottet sker mot lagen och Gud, inte mot individen. Brottslingen, understryker Sandén, hotar nu alla och måste därför bestraffas offentligt så att lidandet blir synligt och får en avskräckande effekt.

Det är inte bara synen på bödeln som får en ny form i Sandéns studie, här tar också en rad för mig okända ritualer kring synd, straff och botgöring gestalt. När nationalstaterna under 1500-talet började ta form i Europa kom rättsskipningen att spela en viktig roll för hur samhällsordningen och makten legitimerades. Följaktligen blev floran av kroppsstraff som bödeln måste exekvera alltmer bisarr, men lagen stod inte alltid huggen i sten. Sandén finner förvånansvärt många fall där man omförhandlade, schackrade, sköt upp eller benådade dödsdömda av ren hänsyn, och antalet dödsstraff var inte så många som man kanske tror. Källmaterialet är inte tillräckligt stort för att utgöra bevisgrund, men det verkar troligt att en bödel avrättade maximalt en person i månaden, ofta färre.

Det mest spännande inslaget i boken är kanske slutet där Sandén försöker kartlägga kretsen kring bödeln. Hur fruktad han än var så var han inte ensam. Samhället huserade mängder av utstötta individer som sökte sig till varandra och hankade sig fram i skumrasket. De sista kapitlen myllrar av färgstarka berättelser om allt från utomäktenskapliga graviditeter och självständiga hormadamer till spiktjuvar och vagabonderade tidelagare. Likt ett mc-gäng levde de ömsom i stadens marginaler, ömsom på den laglösa vischan, ibland tillsammans med bödlar som rymt från sin tjänst. Utan yrkestillstånd fick de tigga sig fram eller försöka sig på tjuveri och hor, inte sällan med bödelstugan i närmsta stad som hälar-central, eftersom ordningsmakten inte ville gå in där.

Nej, bödeln var ingen trevlig figur. Söp gjorde han så ofta att man var tvungen att genom kunglig förordning förbjuda honom att dricka före halshuggningarna. Sandén skildrar detaljerat några fasansfulla fylleavrättningar där hakor och öron hänger och sladdrar i det lösa skinnet på offret när hugg efter hugg med yxan träffar snett. Drog fördel av fallna kvinnor gjorde han också – eller var det kanske en pakt mellan utstötta? Jag älskar hur Sandén förhåller sig till sin yrkesroll och låter läsaren se när hon tänker högt och spekulerar om allt som är oklart. Kanske var bödeln ett svin som våldtog förskjutna kvinnor som sökte hans skydd eller så var det till hans fördel att ha en erfaren kvinna vid sin sida? Texten är också full av generösa och tydliga referenser till annan samtida forskning, både för den vetenskapliga korrekthetens och för läsarens skull. Det händer ju att denna akademiska praxis går förlorad när historieämnet ska populariseras, inte sällan av stora lärdomsgiganter som annekterar andras forskning utan att ge kollegor eller andra författare något erkännande. Framför allt vet läsaren inte vem som sagt vad eller var det går att hitta vidareläsning. Detta sker aldrig hos Sandén. Hennes målsättning är att väcka ett genuint intresse hos läsaren och förse denne med alla möjligheter att gå vidare på egen hand. Det är så sympatiskt!

Vad jag saknar? Jag tyckte mycket om inledningen där Sandén tänker kring Meuleners målning och även de mer generellt hållna kapitelintroduktionerna där hon jobbar med de stora penseldragen och skissar konturer till olika ämnen; horeriet, städernas framväxt, synen på rättsväsendet. Böcker som redovisar grundforskning kan ibland ha en tendens att rada upp alltför många likartade exempel för att läsningen ska löpa smidigt. Det behövs andningspauser. Det behövs att författaren tar läsaren vid handen och lotsar henne genom texten. Hos Sandén klarar det sig på vissa ställen med nöd och näppe och här kan man fundera på om inte längre och friare utläggningar à la Meulener-introt skulle ha varit på sin plats. Kunskapen finns och berättandet är ju Sandéns paradgren, så varför inte ta ut svängarna i fortsättningen?

Innan vi avslutar tänkte jag ta ett sista varv med hästköttet. Att äta det var alltså otänkbart, men tabut gick också att nyttja för egna syften. Den som desperat önskade undkomma krigstjänst kunde till exempel dra huden av en häst för att göra sig omöjlig som soldat. Möjligen gjorde man sig då även hopplös i andra sammanhang, men dra ut i fält slapp man i varje fall. Denna detalj roar mig eftersom det tydligen blev alldeles för vanligt att unga män gav sig ut och lemlästade döda hästar för att slippa dra ut i krig. Mot slutet av seklet fann man sig därför tvungen att avskaffa de formella skälen för att undslippa krigstjänst bara för att man dragit huden av en häst (eller umgåtts med en bödel, vilket också godkändes som orsak för att få stanna hemma). År 1696 kom den kungliga förordningen, Stadga om döda hästars och djurs flående, som offentligen slog fast att huddragande inte var degraderande för vanligt folk, utan att det var ”inritad fåfäng inbillning” att man blir ”neslig och oärad” om man ”drager huden av döda hästar, boskap, hundar eller vad det är, som blivit självdött eller elliest dräpas måste”.

Men inte hjälpte det. År 1734 tvingades man från statligt håll skärpa tonen ytterligare. Då kom ett uttryckligt förbud mot att gå i lag med bödlar för att slippa krigstjänst och så kom man slutligen tillrätta med problemet, men aversionen mot att hantera döda djur och dess hudar bet sig fast ända in i det merkantila 1700-talet. I en skrift om slöseri frågar sig skriftställaren Johan Fredrik Kryger varför vi importerar skinnvaror från utlandet när det kryllar av döda hundar och katter hemma som man kan göra handskar av om folk bara vågade ta i dem. Hans förmaning är ett eko från det gångna århundradet: Det är ”en dåraktig fruktan att (vi) bliva oärliga om vi röra vid deras döda kroppar”.

Så starkt var alltså beröringstabut mot bödeln att man i Sverige under flera århundraden inte kunde nudda en död katt på gatan eller bedriva inhemsk skinnindustri för att folk riskerade att bli skambelagda. Och frågan är om motviljan mot att äta hästkött inte lever kvar än i dag?

Bödeln. Hänkermannen. Stupagreven. Skarprättaren. Han bröt både människans och Guds lag och tillkallades när det värsta hänt. Annika Sandén sammanfattar sin studie genom att konstatera att bödeln var en outsider, utstött, gränsvarelse med tillgång till två världar, den vanliga och den magiska. I tvåhundra år ville ingen komma i närheten av honom av skräck för att smittas av hans skam. Han var en motpol till det som var modernt, förnuftigt och mänskligt, samtidigt som han spelade en central roll i samhället. På det hela taget växer bilden fram i boken av en betydligt mer komplex figur än jag föreställt mig. Det är imponerande forskning – och kanske framför allt – ett lysande berättande.

Gabriella Håkansson är författare.

 

– Publ. i Respons 5/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet