Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Filosofi & psykologi
Hans Ruin
Frihet, ändlighet, historicitet
Essäer om Heideggers filosofi
Ersatz | 396 s | Isbn 9789187219405
Recensent: Nils Gilje
Bok som det är bra att tänka med

Med denna essäsamling visar Hans Ruin att han är en av de främsta Heidegger-forskarna i vår del av världen. Han klänger sig inte fast vid Heideggers säregna språkbruk utan arbetar med sitt eget språk, till skillnad från många andra kommentatorer, och hans läsning av Vara och tid är föredömlig. Dock har Ruins diskussion om Heidegger och nationalsocialismen tagit föga intryck av de senaste decenniernas intensiva debatt och lämnar flera frågor obesvarade.

Intresset för Heideggers filosofi har varit snabbt växande under de senaste decennierna. I dag framstår han som den mest inflytelserike filosofen under 1900-talet. Intresset för honom har flera grunder. Det finns en bred enighet om att hans huvudverk Vara och tid (1927) representerar ett filosofiskt paradigmskifte. Hans destruktion av metafysiken och de därur följande försöken att utveckla ett postmetafysiskt tänkande har engagerat en rad filosofer. Till detta kommer att vi efter 1976 – då utgivandet av Heideggers samlade skrifter påbörjades – har fått lära känna en rad nya texter, föreläsningsserier och seminarier. Några av de mest intressanta arbetena stammar från perioden 1933–1945, mera exakt den period då Heidegger var medlem i det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSDAP). Hans Ruins nya bok om Heidegger skriver in sig i denna kontext.

Frihet, ändlighet, historicitet är en samling av 16 essäer och artiklar publicerade mellan 1990 och 2012 (en av essäerna har inte tidigare varit publicerad). Att sätta pärmar runt en samling av äldre och nyare arbeten kan ofta vara problematiskt. En sådan samling får lätt en spretig, repetitiv och osammanhängande karaktär. Så är det definitivt inte i detta fall. Ruin har skrivit nya övergångar till bidragen och infogat klargörande korshänvisningar. Han har också presenterat artiklarna på ett kronologiskt sätt som gör att läsaren kan följa Heideggers väg från Vara och tid via arbetena om Hölderlin och Nietzsche och den nya ”vändningen” på 1930-talet fram till efterkrigstidens reflexioner över teknik och Gelassenheit. På så sätt har Ruin skapat en helgjuten och läsarvänlig bok.

Det rör sig emellertid inte bara om essäer om Heideggers filosofi, som titeln antyder. Framför allt rör det sig om tänkande och existentiella försök – essäer i detta ords egentliga betydelse – i dialog med Heideggers tänkande. Ruin går i svaromål på Heideggers utmaningar; han reflekterar kring begrepp och tankefigurer hos Heidegger och för in dem i sitt eget projekt. Detta blir särskilt tydligt i kapitel 4 som har titeln ”Livets ruiner” som kretsar runt den föga diskuterade termen Ruinanz hos Heidegger, knutet till livets fakticitet och ändlighet, och öppnar ett samspel mellan ruin och Ruin. Detta kapitel innehåller också för övrigt en briljant miniessä om Georg Simmels essä om ruiner, som tyvärr göms bort i en slutnot.

Varje utläggning av en text innebär ett våld mot texten. En anmälan av en bok är inte ett undantag. Det som utmanar mig i Ruins text är inte nödvändigtvis detsamma som utmanar andra läsare eller Ruin själv. Låt mig därför först säga att detta har blivit en mycket intressant bok. Det har blivit en bra bok att tänka med. De fem första kapitlen, som alla i huvudsak sysslar med Vara och tid, ger en fin introduktion till Heideggers filosofiska projekt. Även om Ruin ingående diskuterar centrala begrepp och problemställningar hos Heidegger, blir han inte ett offer för ”heideggeriet”. Han klänger sig inte fast vid Heideggers säregna språkbruk och blir inte bara en sympatisk talesman för Heidegger. Distansen uppehålls genom att komplicerade termer omsorgsfullt redovisas genom Ruins eget språk, han trasslar aldrig in sig i neologismer och obegripligt språkbruk, som ofta kännetecknar engelska kommentatorer. Ruin har en egen röst, han rör sig lugnt i Heideggers texter och han griper tag i det som framstår som filosofiskt relevant och som stimulerar hans eget tänkande.

Enligt min mening är Ruins läsning av Vara och tid föredömlig. Här vill jag särskilt framhålla kapitel 5: ”Tänkandets stämning”. Ruin visar hur stämningen hos Heidegger blir konstitutiv för hur världen upplevs. Att ha en värld och vara i världen är för människan att alltid vara stämd på ett bestämt sätt. Ruin visar därefter hur Heideggers reflexioner kring stämningen korrigerar filosofins traditionella teoretiska hållning till världen och dess bristande förmåga till att tänka människans grundläggande ”befintlighet” eller stämdhet. Men detta är inte bara ett kapitel om stämningarnas plats i Vara och tid. Ruin drar också in andra tänkare i diskussionen om känslor och stämningarnas plats i filosofin – allt från Paulus till Spinoza och Kierkegaard. Också i kapitel 7 ”Heideggers Hölderlin” får frågan om stämning en central plats. Här heter det att Hölderlin skall ha diktat den grundstämning som är ”bestämmande för vår tid, nämligen helig sorg, heilige Trauer”.

Det är oklart vad som här menas med ”vår tid”. I Heideggers föreläsningsserie under terminen 1929/30 ”Världen, ändlighet, ensamhet” hävdar han att vår tids grundstämning snarare är ”djup leda”. Men under vintern och våren 1933 tycks grundstämningen i Tyskland varken ha varit helig sorg eller leda. Om en grundstämning alltid är ”given” – hur kan den då eventuellt kritiseras och ändras?

Jag är också osäker på om Heidegger kan tolkas som ”nyaristoteliker”, som Ruin antyder. Det är riktigt att han ”återupptäcker” en Aristoteles som inte var känd i den thomistiska traditionen. Men är den tesen förenlig med hans långvariga strävan att demontera den västerländska metafysiken?

Ruin diskuterar i flera kapitel Heideggers förståelse av sanning och visar hur han distanserar sig från ett traditionellt sanningsbegrepp, nämligen att vi kan ha falska eller sanna påståenden om faktiska sakförhållanden. Påståenden är sanna när sakförhållandet är som påståendena säger. Detta kallar vi gärna korrespondensbegreppet: utsagan är sann när det den utsäger motsvarar det faktiska sakförhållandet. Säger jag att bilen är röd, är denna utsaga sann om bilen faktiskt är röd. Det har rests många invändningar mot denna förståelse av sanning. Hur kan två så olika ontologiska storheter som påstående och sakförhållande motsvara eller korrespondera med varandra? Inom filosofi och vetenskap har detta dock varit den dominerande föreställningen om sanning – i viss konkurrens med pragmatiska sanningsteorier och så kallade koherensteorier.

I stark kontrast till sådana sanningsteorier utvecklar Heidegger ett ontologiskt sanningsbegrepp där sanning framstår som ”oförborgenhet” (aletheia), sanning blir det sätt som ett fenomen ges på eller det sätt som ett fenomen öppnar sig på. Först när ett sakförhållande blir givet på ett bestämt sätt, kan vi formulera riktiga eller oriktiga påståenden om det. Det är inte svårt att acceptera att sanning som oförborgenhet är ett mera primärt sanningsbegrepp än det traditionella korrespondensbegreppet om sanning. Men kan detta sanningsbegrepp ses som en konkurrent till korrespondensbegreppet? Dessa sanningsbegrepp tycks ha olika funktioner och de utesluter inte nödvändigtvis varandra. Kanske finns det också en viss familjelikhet mellan Friedrich Nietzsches perspektivism och Heideggers ogömdhet. Vår kunskap är alltid bestämd av det perspektiv som människan i varje tid står i och förstår sina uppgifter i förhållande till. Utifrån ett givet perspektiv både visar (avtäcker) och döljer (tillsluter) sig fenomenen för oss. En yxa framträder på ett annat sätt för en snickare än för en mördare. Kanske är avståndet här mellan Heidegger och Nietzsche inte så stort som vi skulle kunna tro – även om Nietzsches perspektivism också har aspekter som står långt från Heideggers sanningsteori.

Ruin har gjort ett viktigt arbete för att visa relevansen av Heideggers såkallade ”hemliga” texter från andra halvan av trettiotalet, särskilt Bidrag till filosofin (om tilldragelsen) och Besinning. Sett ur en synvinkel framstår dessa texter som nog så baktunga, repetitiva och monologiska. I motsättning till den stora Nietzsche­boken, baserad på föreläsningar från samma period, är de också språkligt komplicerade. Förmodligen är det riktigast att se dessa texter som språkliga experiment. Enskilda avsnitt och aforismer erinrar om expressionistisk begreppslyrik, och Heidegger var definitivt inte – som Nietzsche – en aforismens mästare. Ruin har rätt i att Heideggers aforistiska verk framstår som ”monotont och tungfotat”. Dennes så kallade ”dialog” från 1944/45 visar också föga förtrogenhet med denna genre.

Ändå tycker jag att Ruin har fått ut mycket av dessa texter. Kanske är det så att Heidegger här ger en ny tolkning av ”Guds död”. I vilket fall så har gudarna övergivit oss och lämnat fältet. I detta läge blir det tänkandets uppgift att förbereda gudens återkomst. I någon mening talar Heidegger också om en förberedelse för ”den siste gudens framträdande”. Detta låter som profetiskt tal, men kanske bör det först och främst förstås som ett filosofiskt ”försök” att utveckla ett nytt post-metafysiskt och post-kristet tänkande – eller det som Heidegger också kallar den ”andra början” (i motsättning till de grekiska filosofernas första början). Samtidigt skall Heideggers uttalande om ”gudarnas flykt” inte förstås som en parallell till Max Webers tes om en ”avförtrollning av världen” (Entzauberung der Welt). I Bidrag till filosofin (om tilldragelsen) förkastar han Webers perspektiv och understryker att den moderna människan inte är utsatt för avförtrollning utan snarare för en tilltagande ”förtrollning” genom teknikens makt.

I mitten av trettiotalet började Heidegger ett systematiskt arbete med att utveckla en ny förståelse av tekniken som tidens dominerande metafysik. I kapitel 15 diskuterar Ruin denna teknikförståelse genom en intressant jämförelse med Ernst Cassirers teknikfilosofi i Form och teknik (1930). Varken Cassirer eller Heidegger betraktade tekniken som en ”förlängning” av människan på det sätt som hammaren och spjutet kan sägas vara det. I stället har människan blivit en förlängning av tekniken. Både Cassirer och Heidegger förkastade också den gamla föreställningen om att den moderna tekniken föds ur vetenskapen; det är snarare tekniken som styr vetenskapens utveckling.

Men när tekniken blir vår tids metafysik, som hos Heidegger, betyder det också att den blir ett sätt av avtäcka varat på; den låter varat framträda som en resurs och råmaterial. Tekniken blir ett oundvikligt öde som bestämmer hur naturen framträder i den moderna världen, nämligen som ett objekt för utnyttjande och utbyte. Heidegger har inte någon tro på att denna process kan bromsas eller göras reversibel med politiska medel. Kanske är det bara ett postmetafysiskt tänkande som kan öppna oss för en ny grundstämning och ge oss ett nytt förhållande till naturen. Här tycks Ruin stå närmare Cassirer än Heidegger: ”Endast genom […] etiskt ansvarstagande och målrationell kollektiv styrning tycks dagens människa kunna hoppas på att skapa och överlämna en hållbar värld till sina efterkommande att bebo.”

Sedan slutet av 1980-talet har det kommit en ny intensitet i debatten om Heideggers förhållande till nationalsocialismen. Det sammanhänger i första hand med nya biografiska studier och med en begynnande bearbetning av Heideggers publicerade och opublicerade anteckningar, föreläsningar och avhandlingar. Nyare arbeten av Hugo Ott, Victor Farias, Ernst Nolte, Philippe Lacoue-Labarthe, Theodore Kisiel, Emmanuel Faye och många andra har gett oss en ny förståelse av komplexiteten och omfånget av Heideggers förhållande till nationalsocialismen. Spörsmålet om, och eventuellt på vilket sätt, Heidegger var antisemit och rasist har också blivit häftigt diskuterat de senaste åren.

Publicerandet av Heideggers föreläsningar och anteckningar från seminarier har gjort att dessa frågor blivit resta på nya sätt. Redan före publicerandet i Tyskland av hans så kallade Svarta häften (som enligt planerna skall ske i mars 2014) råder det en häftig kontrovers i Frankrike och Tyskland om tolkningen av till synes antisemitiska och rasistiska formuleringar i dessa häften. I dag är det därför vanskligt att skriva en bok om Heidegger utan att diskutera hans förhållande till Hitler och antisemitismen. Frågan är i vilken utsträckning national­socialismens ideologi i en eller annan form slår igenom i hans filosofiska texter och i hans undervisning. Är det så, som bland annat Emmanuel Faye har hävdat, att Heidegger ”för in nazismen i filosofin” eller är det snarare så att hans filosofiska texter endast i ringa grad påverkades av hans politiska hållningar?

Ruin diskuterar ganska utförligt sådana spörsmål i två kapitel. I kapitel 8 analyserar han Heideggers kontroversiella ”rektorstal” från 1933, och i kapitel 13 tar han bland annat ställning till Heideggers påstående i ett samtal med Karl Löwith i Rom 1935 att det var förståelsen av historiciteten som öde i Vara och tid som låg till grund för hans stöd till Hitler. Sett från mitt perspektiv är flera obesvarade frågor knutna till dessa kapitel. Trots att kapitlet om rektorstalet är nyskrivet, får man intrycket att det är skrivet innan den stora diskussionen om Heidegger och nazismen bröt ut. Ruin vill visa att rektorstalet också innehåller intressanta filosofiska spörsmål, som inte kan reduceras till nazistisk ideologi. Kapitlet för faktiskt fram intressanta sidor av denna text som var nya för mig. Det finns självklart anledning att understryka att rektorstalet är en polyfon text med många dimensioner, men Ruin underlåter i långa stycken att behandla den nazistiska stämman i denna och andra texter av Heidegger.

Han citerar från de särskilt otillförlitliga ”avnazifieringsdokumenten” efter kriget och läsaren får ofta intrycket att han accepterar det gamla antagandet att Heidegger inte var nazist efter 1934 – alltså efter det att han avgått som rektor. Men samtidigt hänvisar Ruin i kapitel 18 till Heideggers möte med Löwith i Rom 1935. Löwith tvivlade aldrig på att Heidegger vid denna tidpunkt var nationalsocialist. Ruin visar heller inte något intresse för vad Heidegger kan ha menat med tesen om nationalsocialismens ”inre sanning och storhet” i Introduktion till metafysik (1935 och 1953) eller att Hitler och Mussolini 1936 representerade motrörelser till nihilismen. Han tar heller inte upp Heideggers påståenden om en farlig judifiering (Verjudung) av den tyska anden, att juden var världslös (weltlos) – och vad detta betyder för judens i-världen-vara – eller att bolsjevikernas jämlikhetstanke kan föras tillbaka till judendomen. Detta blir inte föremål för diskussion hos Ruin.

Många av diskussionerna om Heidegger har varit för litet textbaserade och samtidigt alltför kontextlösa. Man får ofta intrycket att Heidegger var en av få filosofer som gick in i NSDAP och att detta måste uttrycka ett inre sammanhang med hans filosofi i Vara och tid och hans försvar för nationalsocialismen. Men då glömmer man att man här närmast kan tala om ett ”massfenomen”: mer än 90 filosofer – med positioner i det tyska högskolesystemet – blev partimedlemmar. De hade sin bakgrund i fenomenologi, livsfilosofi, nykantianism, hegelianism, filosofisk antropologi och så vidare. Bland dessa parti­medlemmar finner vi Alfred Baeumler, Ernst Kriek, Joachim Ritter, Otto-Friedrich Bollnow, Erich Rothacker (som var Doktorsvater för Karl-Otto Apel och Jürgen Habermas), Theodor Haering, Heinz Heimsoeth och många andra. Till detta kan läggas den rad filosofer som gav sitt stöd åt den nationalsocialistiska revolutionen och skrev under upprop för Hitler, men som aldrig blev partimedlemmar. Flera av dessa filosofer deltog exempelvis i det stora forskningsprojektet ”De humanistiska vetenskapernas krigsinsats” (1940). Här finner vi namn som Nicolai Hartmann och Hans-Georg Gadamer. Enligt min mening rör det sig inte så mycket om Heideggers ”private national socialism” (Kiesel). Problemet är snarare det faktum att nästan en hel profession i en eller annan form, gav sin anslutning till nationalsocialismen.

Hans Ruins nya bok om Heidegger är på många sätt ett imponerande verk. Ruin har en glänsande penna och han förmår förmedla komplicerade argument och resonemang på ett klargörande och precist sätt. Därför kommer boken att vara av stort intresse också utanför fackfilosofernas krets. Jag har särskilt uppskattat Ruins analyser av Vara och tid, men också av Heideggers sena filosofi. Men detta är inte bara en bok om Heideggers filosofi. Det är också en mycket personlig bok som engagerar sig i Heideggers tänkande och som låter Ruin framstå som en öppen och spännande filosof. Den nya boken bekräftar också intrycket att Ruin är en av de främsta Heidegger-forskarna i vår del av världen. Han kunde gärna gått längre i analysen av Heidegger och nazismen, men denna invändning är av mindre betydelse för helhetsintrycket. Frihet, ändlighet och historicitet har blivit en mycket bra bok som förtjänar många läsare.

Nils Gilje är professor i vetenskapsteori vid universitetet i Bergen.
Övers. från norska av Alf W. Johansson

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet