Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.
Historia
Karin Gustavsson
Expeditioner i det förflutna
Etnologiska fältarbeten och försvinnande allmogekultur under 1900-talets början
Nordiska Museets Förlag | 238 s | Isbn 9789171085702
Recensent: Mats Hellspong
Bokslut över historiskt inriktad folklivsforskning

Karin Gustavssons reflekterande närläsning av material från Nordiska museets arkivsamlingar har resulterat i en lyckad pedagogisk avhandling om hur fältarbete bedrevs i Sverige under tidigt 1900-tal.

Intresset för den svenska bondekulturen går långt tillbaka i tiden, men ett mer systematiskt utforskande började organiseras först på 1910-talet. Huvudintressenten i denna forskning var då Nordiska museet och det var vid museet som landets första professur i folklivsforskning inrättades 1918. Drivande kraft i forskningen var Sigurd Erixon, då amanuens och senare intendent vid museet och från 1934 innehavare av professuren. Erixon satte fokus på den folkliga bebyggelsen på landsbygden och skickade ut studenter att dokumentera gårdar och hus i samtliga landskap. Det är dessa expeditioner som behandlas i denna doktorsavhandling i etnologi, framlagd i Lund. Det originella med avhandlingen är att det inte är projektets vetenskapliga målsättningar och resultat som står i centrum utan just själva det praktiska fältarbetet. Hur gick detta till? Vilka genomförde det? Hur förvandlades intrycken och anteckningarna från fältet till vetenskapliga data? Gustavsson undersöker perioden från mitten av 1910-talet till början av 1930-talet. Det är ungefär den tid som Erixon verkade vid museet, innan han fick professuren. Härigenom blir det en ganska sammanhängande epok, även om man inte får någon riktigt stringent förklaring till avgränsningen i tid.

Fältarbetet bestod av tre moment: uppmätning, beskrivning och fotografering. Karin Gustavsson behandlar momenten i olika kapitel. Intressanta resonemang förs kring det man kan kalla för ”den etnologiska blicken”, som här närmast betyder vilka objekt som fältarbetarna valde ut för närmare studium. Sigurd Erixon vistades naturligtvis själv mycket i fält och han var en närmast rastlös resenär. Det kan inte finnas många byar i landet som han inte hann besöka under sin karriär. Men det mesta av det fältarbete som Gustavsson studerat sköttes av unga män utan egentlig vetenskaplig utbildning i allmogekulturen. Erixon fjärrstyrde från museet, men tycks inte ha gett särskilt noggranna instruktioner till sina medhjälpare. För sommarens expeditioner anställde han gärna arkitektstuderande teknologer från KTH, som var vana att göra vackra byggnadsritningar. Andra praktikanter i fält kunde vara konsthistoriker, som till exempel Gösta Selling som så småningom skulle avancera till riksantikvarie. Andra studenter i Erixons tjänst blev jurister eller läkare. Alla var män. Ofta anslöt sig Erixon under kortare perioder själv till arbetslaget.

Under den undersökta tjugoårsperioden förändrade den tekniska utvecklingen villkoren för fältarbetet. Cyklar, alltid ägda av studenterna själva, var under det första decenniet ett absolut nödvändigt hjälpmedel. Men så småningom ersattes de av bilar, vilket gjorde strapatserna mindre fysiskt kännbara. Nordiska museet skaffade sig med hjälp av lotterimedel en pampig bil 1926. Kameratekniken förbättrades och de tidiga stora otympliga kamerorna ersattes av mindre som var enklare att sköta. Men i början var fotograferandet ett vågspel och det visade sig först vid höstens efterarbete om bilderna blivit lyckade eller inte.

Kanske hade det ändå varit värt besväret att ge några perspektiv på det etnologiska fältarbetet före och efter de två undersökta decennierna. Det fanns etnologiska fältforskare redan på 1800-talet. De hade inga cyklar utan fotvandrade och tvingades att övernatta i de ensligt belägna stugor de besökte. De fick eller betalade för mat i stugorna, hade inga kameror utan förde anteckningar och gjorde enklare skisser. Ett exempel är Danmarks store insamlare Evald Tang Kristensen, vars liv som fältforskare Palle Ove Christiansen utförligt beskrivit i en bok från 2013.

Karin Gustavssons avhandling är välgjord och inte minst lyckad som pedagogisk prestation. Materialet är också mycket lämpligt för detta. Texten är rikt illustrerad, främst med fotografier från fältet, men också med teckningar och byggnadsritningar, såväl arbetsskisser med måttsangivelser som färdiga planritningar. Inte sällan förekommer de mätande sommarpraktikanterna i sina studentmössor själva på bilderna. Knappast någon bild hänger i luften utan alla används i texten och underlättar förståelsen för läsaren. Karin Gustavsson visar en ovanlig talang för reflekterande närläsning och lyckas avlocka materialet åtskillig ny och intressant information. Den som känner till Nordiska museets arkivsamlingar eller andra museers liknande material kommer att känna igen sig och kanske också få aptit på att återanvända detta fascinerande material.

Det fanns två övergripande målsättningar med det etnologiska fältarbetet under 1920- och 1930-talet. Den ena var att söka efter de regionala kulturgränserna i landet. Den andra var att söka spåren bakåt i tiden, vad i den folkliga kulturen som pekade mot äldre tider och som kunde användas som pusselbitar i en rekonstruktion av dess utveckling. Särskilt den senare målsättningen styrde fältarbetarna mot de äldsta och mest orörda gårdarna. Där var det byggnaderna, inte boendet som var det viktigaste. Manbyggnaderna hade kanske stått i hundra eller tvåhundra år och vittnade därmed om svunna tider. Boendet hade däremot förändrats och det tycks inte ha ingått i fältarbetarnas instruktioner att intressera sig för detta och göra intervjuer med folket på gården. Kanske hade det varit värdefullt med kvinnliga deltagare i arbetslaget, som lättare kunnat få kontakt med kvinnorna på gårdarna och intervjua dem. Men detta prioriterades som sagt inte.

På sidan 140 i boken finns ett fotografi av Fritz Nilssons gård i Ljungaskog i Rya i norra Skåne och på sidan 143 en ritning av samma byggnad. Men fotografiet överensstämmer inte med ritningen i en rad detaljer. Detta måste tolkas som att man på ritningen markerat fönster och dörrar som senare satts igen. Fältarbetarnas ritning visar byggnaden i ett äldre skede. Kanske har man fått uppgifterna av de boende på gården. Exemplet visar hur man hela tiden strävat efter att finna spår från äldre epoker, ännu synliga men överlagrade eller bara levande i den muntliga traditionen. Gustavsson kommenterar märkligt nog inte just detta fall, men tar annars på flera ställen upp tendensen att man visualiserat olika tidsskikt i samma ritning. ”Förlorad förflutenhet rekonstruerades på papper och i ord, så att den gick att iaktta och uppleva”, som hon uttrycker saken. Men hon kunde gott ha borrat ännu djupare i denna fråga, central för den fulla förståelsen av arkivens ritningar men också karakteristisk för fältarbetets ambitioner vid denna tid.

Ett annat intressant tema är vad man kunde kalla för ”den belysande detaljens betydelse”. De flesta gårdar dokumenterades väl utan större överraskningar, men ibland gjorde man ”fynd”. Bevarade byahorn intresserade alltid fältarbetarna, eftersom de var relikter från den gamla oskiftade byns dagar. En gång hade de använts av åldermannen för att sammankalla byalaget. Man sökte gärna spår som ledde tillbaka till tiden före 1800-talets stora jordskiften. Inte sällan tecknade man av intressanta smidesdetaljer, som till exempel vackert utformade gångjärn. Gustavsson frågar sig om de representerade något unikt eller något generellt. På Olof Anderbergs korsvirkesgård i Slätteberga i Degeberga socken i Skåne blev fyndet ett hål i väggen till brygghuset som pluggats igen av ett trekantigt trästycke. Att detta bedömdes som särskilt intressant berodde på att hålet en gång varit avloppshål för ett rör från det brännvinsbränneri som då funnits på gården. Studenterna i fält måste med andra ord många gånger ha tvingats till improviserade beslut kring vad som skulle prioriteras.

”Stora och tidskrävande arbetsinsatser av en mängd människor ledde till ett ganska magert resultat, som dessutom hade förlorat i aktualitet när det väl blev offentliggjort”, skriver Gustavsson som en bister sammanfattning. Det är dock ett orättvist omdöme. Resultatet var snarare överrikt än magert. Aktualitet är till sin natur ett tidsbundet fenomen. Och även om Sigurd Erixon var en forskare som hade lättare att sätta igång projekt än att ro dem i hamn, gjorde han dock flera aktningsvärda försök till synteser. Det mest magistrala exemplet är verket Svensk byggnadskultur från 1947, en översikt av allmogebebyggelsen i Sverige på över 800 sidor. Det bygger just på hans egna och Nordiska museets otaliga expeditioner och på de ritningar och foton som blev följden av dessa.

Problemet var nog inte att resultatet blev magert utan att materialet i arkiven inte alls kom att bearbetas och användas som man hade hoppats under insamlingsåren. Ty folklivsforskningen vid universiteten förvandlades 1970 till etnologi och ämnet bytte med samhällsnyttan som ledstjärna fokus från historiskt inriktade studier av den folkliga kulturen på landsbygden till studier av kulturella och sociala mönster i det samtida Sverige, ett slags sociologi med antropologiska metoder. Det betyder att ingen ny forskning egentligen har konfronterat eller nyanserat den bild av till exempel den folkliga bebyggelsen som Erixon och hans medarbetare en gång lade grunden till. Svensk byggnadskultur är alltjämt det auktoritativa standardverket på området, låt vara på många sätt ålderdomligt och otympligt. Få forskare har haft kraft och kompetens nog för att utveckla forskningen om den äldre materiella kulturen sedan denna forsknings guldålder under 1900-talets första hälft. Med några undantag skall man väl tillstå, kanske särskilt agrarhistorikern Janken Myrdal, vars nydanande arbete Boskapsskötseln under medeltiden anmäldes i Respons 3/2013.

Den historiskt inriktade folklivsforskningen för i dag en tynande tillvaro vid universiteten. Raden av arbeten på senare år om ämnets 1900-talshistoria tyder på att det tycks vara dags att summera och sätta slutbetyg för denna forskning. Karin Gustavssons intressanta avhandling faller naturligt in i denna bild. Det gör läsningen av den både spännande och exotisk men även en smula vemodig.

Mats Hellspong är professor emeritus i etnologi vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet