Föregående

nummer

Söndag 20 augusti 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Konstarterna & medier
Björn af Kleen
Lucke & Lull
Arvet efter en Bonnier
Weyler | 247 s | Isbn 9789185849918
Recensent: Lars Grahn
Bonniers metod för att hålla ihop Medieimperiet

Det märkliga med Bonniers är att man har kunnat behålla verksamheten i en familjs ägo så länge. Sannolikt har man brutit mot arvsrätten för att kunna göra det.

Bonniers är ett av de större medie­konglomeraten i Europa och det största i Sverige. Verksamheten omfattar bokutgivning, radio och television, tidskrifter, affärspress, dagstidningar och spel samt digitala utvecklingsområden. Omsättningen är omkring 30 miljarder kronor per år men har 2012 gått ned med drygt två procent. Resultatet har sjunkit från 1 263 till 806 miljoner (-36,2 procent). Nettoskulden uppgår till nästan 8 miljarder konor och överstiger det egna kapitalet. Verksamheten sysselsätter 15 000 anställda i 200 bolag i 15 länder. För närvarande befinner den sig i svårigheter. Försäljningen av tryckta medier har överlag gått ned de senaste åren och i USA har man gjort misslyckade förvärv av tidskriftsförlag. Nedskärningar pågår. Verkställande direktören Jonas Bonnier meddelade i maj att han avgår. I januari ersätts han av Tomas Franzén, chef för tv-distributören ComHem.

Det märkliga är inte att den väsent­ligen traditionella medieverksamheten har drabbats av vikande lönsamhet utan att den kunnat hållas samman i en släkts ägo i över 175 år. Man har inte behövt gå utanför familjekretsen för att skaffa kapital. Banklån har hittills räckt. För närvarande inträder i firman ättlingar i åttonde ledet efter Gerhard Bonnier, som etablerade sig i Sverige 1827. Frågan om den långa sammanhållningen bearbetas i två nya böcker, Björn af Kleens Lucke & Lull och Bernt Hermeles Firman. Den ena är en sedeskildring om lust och svek, den andra en kritisk rapport. Båda drivs av en undran över hur ett maktskapande av detta slag har varit möjligt i ett land på väg mot folkvälde och ekonomisk utjämning.

Berättelserna hämtar dramatisk kraft ur en arvstvist. Anna Toss har stämt ett antal Bonniersyskon inför rätta för att få del i sitt fadersarv. Hon är utomäktenskaplig dotter till den 2006 avlidne chefen för Åhlén & Åkerlund (Bonniers veckotidningar), Lukas Bonnier (”Lucke”). Hennes mor Margareta Toss (”Lull”) var redaktör för förlagets barntidning Kamratposten och senare chef för Sveriges Radios barn- och ungdomsredaktion, död 2010. Lull var marxist, viljestark och äventyrlig. Vid Luckes bortgång framkom att kvarlåtenskapen var ”bara” åtta miljoner. Innehavet i Bonnier AB – en miljardförmögenhet – fanns inte med i boet. Det hade skänkts till fem barn inom två äktenskap medan dessa ännu var omyndiga. Om detta hade Anna, född 1962, dittills varit okunnig. Gåvometoden, visade det sig, var allmänt tillämpad inom Bonnierätten för att styra arvet till de äkta barnen.

Anna Toss läste lagen om utomäktenskapliga barns arvsrätt från 1970 och ansåg med råd av advokat att gåvorna till halvsyskonen kunde ses som ett sätt att beröva henne laglotten. Överföringen hade gjorts, hävdade hon, med testamentarisk avsikt.

Bonniersläkten hade traditionellt begränsat ägarkretsen genom att kräva att en blivande ägare skulle arbeta i före­taget. De som blev medarbetare var alla män. Kvinnorna kunde därför inte bli ”bolagsmän” men soulagerades med fastig­heter och andra gåvor. Af Kleen har i Jorden de ärvde (2010) skildrat hur adeln hållit ihop sina egendomar med hjälp av lagen om fideikommiss, vilken tillåter att endast ett barn, oftast äldste sonen, ärver egendomen. Han ser likheterna med ”bolagsmannaskapet” hos Bonniers.

Uteslutningen av döttrar från delägarskap blev under 40- och 50-talet svårare att genomföra. Kvinnorna kunde inte hållas borta med hänvisning till att de inte arbetade i firman, ty inte heller alla söner kunde längre beredas plats. Behovet att sluta ägarkretsen kvarstod dock. Man ingick därför avtal som stipulerade att ägarandelar måste hembjudas till släktingarna om någon önskar sälja, att en låg värdering av andelarna skall gälla för att minska incitamentet till försäljning samt att företaget inte får börsnoteras. Som kompensation för värdereduktionen och instängningen får delägarna en betydande utdelning varje år oavsett företagets resultat, av Hermele betecknad som ”apanage”.

Avtalet 1953 säger vidare att endast bröstarvingar får bli delägare. Med hänvisning till den då gällande lagen om arv definieras bröstarvinge som barn inom äktenskapet. För säkerhets skull hålls därtill utomäktenskapliga barn utanför genom den på 40-talet etablerade metoden att ge andelar till de äkta redan när de är små. Två ting uppnås: man undgår den höga, progressiva, arvsskatt som införts 1947 och frågan om arvets verkliga storlek undviks. Om nu denna gåvometod strider mot ­lagen om arv från 1970, vilket onekligen mycket talade för, öppnas dörrarna för anspråk från allt fler arvingar. När Anna Toss stämmer sina syskon inför rätta riskerar ”fideikommisset” att spricka. Ingen med rätt DNA skulle längre kunna hållas borta. Panik uppstår hos bolagsmännen. Deras pengar ställs på spel.

Vad som lägger en ton av tragik över af Kleens skildring är den närhet och ömhet som också finns i relationerna mellan dramats aktörer. Lucke var förälskad i den egensinniga Lull, det är uppenbart, men han gifte sig med Gun, en annan anställd på Åhlén & Åkerlund. Han hade förhållanden med dem båda medan hans första hustru ännu levde. Med Gun får han sonen Jonas flera månader efter Annas födelse i september 1962. De båda halvsyskonen har under uppväxten ett gott förhållande, trots att de aldrig bodde i familj tillsammans. När Anna kommer i tonåren etablerar hon en ganska varm kontakt med sin pappa. Under bodelningsförhandlingarna vädjar Anna till sin bror. Han svarar med att erbjuda sig köpa ut henne för 1,7 miljoner kronor men gör inga medgivanden om ägarandelarna. Hans egen del är värd flera hundra miljoner.

Bolagsmannaskapet kunde verka medel­tida. Men nu, 2012, skulle det prövas mot den moderna lagstiftningen och dess stärkta skydd för bröstarvingars rätt.

Svarandesidans argumentering präglas av efterhandskonstruktioner och patriarkalt maktspråk. Lucke, säger de inomäktenskapligas advokater, överförde ägarandelar till de små barnen 1947–1984 för att dessa skulle ”fostras till bolagsmannaskap”, det vill säga intressera sig för företaget och helst bli ”operativa”. Detta lyckades bara med Jonas.

Anna Toss förlorade. Alla instanser dömde till Bonniersidans fördel. Aktieägaravtalet visade sig ha större rättsverkan än lagens bestämmelser. ”Anna Toss var […] inte bröstarvinge i avtalets mening”, säger tingsrätten i domen den 29 februari 2012. Utslaget stod sig i hovrätten och Högsta domstolen gav inte prövningstillstånd.

Det borgerliga fideikommisset har tills vidare hållit. Nuvarande konsortialavtal från 1999 gäller till 2030. Vad som mänskligt sett är en orättvisa har alltså godkänts. Hur påverkar det Bonnierfirmans legitimitet? Ligger ändå ett överordnat värde i det sammanhållna ägandet? Bonniers förtjänster för kulturlivet och yttrande­friheten kan kanske motivera att ett enskilt avtal ges större betydelse än landets lag?

Det blir då viktigt att fråga sig om Bonniers verksamhet spelar en repressiv eller frihetlig roll? Till att börja med måste konstateras att Bonnierfamiljens ledande företrädare hållit fast vid en liberal och kulturradikal tradition med rötter i 1800-talets emanciperade och assimilerade judisk-borgerliga hållning. Genom sin verksamhet har de institutionaliserat ett avsevärt mått av frihetlighet och tolerans, ofta rentav uppmuntrat även skarp kritik av den egna makten. På 60-talet ansågs detta av den marxistiska vänstern vara en repressiv tolerans. Icke desto mindre handlade det om ett stort mått av praktiserad vidsynthet med inflytande över hela samhällslivet.

Bernt Hermeles granskning gäller främst den affärsmässigt mer militanta sidan av Bonniers uppträdande. Han fruktar med fog att ett kommersiellt monopol skall växa sig starkt. Allvarligt är att ledande företrädare i allmänhet undviker att gå i diskussion om företagets mediedominans. Hermele har arbetat på flera av de kända publikationerna inom Bonniers, senast som chefredaktör för Veckans Affärer. Nu bygger han upp sin integritet genom att arbeta som taxichaufför. Han skrämmer familjen mer än af Kleen gör. Ingen delägare har gett honom någon intervju. Det spelar inte så stor roll, eftersom det är familjens makt som är av intresse, inte privatpersonerna, menar Hermele. Det kan man ha olika mening om. Flera av familjemedlemmarna är intressanta just i skärningspunkten mellan deras roll som mäktiga företagare och som privatpersoner, yviga gestalter i en nutida comédie humaine. Pengar och makt förstorar många mänskliga drag.

Ta till exempel promiskuiteten. Om ett familjeimperium skall hållas samman blir den sexuella frigjordheten (utan preventivmedel) – på 40- och 50-talet utlevd främst av bröderna Albert Jr och Lukas på veckotidningsförlagets redaktioner – en alltmer besvärande faktor ju mindre den patriarkala makten stöds av tidsandan. Berättelserna om detta kastar ett bjärt ljus över tidens kultur- och sedehistoria, kvinnofrigörelsen inkluderad. Det har af Kleen förstått.

Hermeles huvudnummer är beskrivningen av hur Bonnierkoncernen utvidgat sitt inflytande i öppet trots mot de regler som staten satt upp. Successivt och manipulativt tog man över ägandet av TV4, trots att sändningstillståndet förbjöd väsentliga förändringar i ägarbilden. Kommunikationsministern Marita Ulvskog ville återkalla tillståndet men fick inte med sig partiet och statsminister Göran Persson. Enligt Hermele var Persson rädd för att Bonniers tidningar skulle sätta i gång ett mediedrev mot honom av liknande slag som när han något tidigare beskrivits i pressen som godissnattare.

Vare härmed hur som helst. Bonniers vann. ”Därmed”, skriver Hermele, ”var frågan om Bonniers mediemakt i praktiken stendöd och har så varit sedan dess.” Påpekas bör dock att den lätt kan väckas till liv och hänger i luften inför den förestående försäljningen av Norstedts förlag. Ny ägare kan bli en utländsk mediekoncern, en svensk stiftelse, ett riskkapitalbolag – eller Bonniers. Vem man föredrar är både en smaksak och en viktig makt- och kulturfråga.

Lars Grahn är senior editor på Respons och tidigare vd på Natur och Kultur.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet