Föregående

nummer

Måndag 24 juli 2017

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.
Filosofi & psykologi
Monica Anjefelt (red.)
10 skäl att älska Freud
Natur & Kultur | 250 s | Isbn 9789127131309
Recensent: Kay Glans
Bortträngningen av Sigmund Freud

Samtidigt som utgivningen av Sigmund Freuds Samlade skrifter fullbordas förefaller Freuds stjärna vara i dalande. Men det går inte att tränga bort honom, hans betydelse för 1900-talets tankeliv var alltför stor. Det är glädjande att merparten av hans tryckta skrifter nu finns tillgängliga för svenska läsare. De många tolkningarna har lagt sig som ett sediment över hans texter, men nu blir det lättare att se vad han faktiskt skrev. Freuds lärjungar har försökt tränga bort hans mindre tilltalande sidor, och den stora konsekvens med vilken han föresatte sig att bli psykologins Darwin.

Tidskriften Prospect gav nyligen opinionsundersökningsinstitutet YouGov i uppdrag att undersöka vad britterna visste och ansåg om Sigmund Freud. Mer än tre fjärdedelar identifierade honom snabbt som psykoanalytiker, vilket gör Freud till en av de – inte alltför många – kontinentala tänkare som britterna direkt känner igen. När det gällde hans idéer höll 45 procent med om att människors beteende påverkas av omedvetna tankar och motiv, men bara 18 procent ansåg att tidiga sexuella erfarenheter formar personligheten, och endast sex procent instämde i att individens handlande styrs av sexualiteten. Det är väl en representativ tidsbild av Freuds ställning i dag: han är fast etablerad som referens men hans och psykoanalysens stjärna är i dalande.

Vad man än tycker om hans idéer och tror om psykoanalysens framtid är det svårt att komma förbi Sigmund Freud. Om inte annat behöver man läsa honom av samma skäl som också en ateist bör läsa Bibeln; känner man inte till den förstår man inte den egna traditionen. Som poeten W. H. Auden skrev i sin dikt ”In Memory of Sigmund Freud” 1939:

 

if often he was wrong and, at times, absurd,
to us he is no more a person now
but a whole climate of opinion
under whom we conduct our different lives

 

Det är fortfarande befogat att tala om ett ”opinionsklimat”. Åtskilliga av de idéer som förknippas med Freud har blivit ett slags psykologisk folklore. Begrepp som överjag, omedvetet, bortträngning ingår i vardagsspråket. Att den tidiga barndomen är viktig för hur vi blir som vuxna håller säkert många med om, även om de inte skriver under på Freuds specifika teori om den psykosexuella utvecklingen. Det vittnar om Freuds stora genomslag att vi förknippar dessa idéer med just honom, för de har formulerats av åtskilliga andra före honom, till exempel av filosofer som Schopenhauer och Nietzsche. Trots detta är Freud anmärkningsvärt okänd, faktiskt också bland dem som formulerade frågorna till YouGov:s opinionsundersökning. Påståendet att individens handlande styrs av sexualiteten må gälla för den tidige Freud, men den sene Freud betonar aggressionens roll. Men även om Freuds tankar är mer komplexa än den allmänna uppfattningen antyder, är de betydligt enklare än många av hans anhängare medger. Senare generationer av psykoanalytiker har strävat efter att visa att deras tankar redan finns hos Freud för att styrka deras legitimitet, och det har i kombination med viljan att släta över brister hos honom skapat ett massivt tolkningssediment, som gör det svårt att se vad han faktiskt skrev.

Numera finns det goda förutsättningar för svenska läsare att återerövra Freud från uttolkare och betrakta honom med fräscha ögon. Utgåvan av hans Samlade skrifter, ett projekt som pågått sedan 1995, har nu avslutats med Band XII, Index och register, som också innehåller en historieskrivning om arbetet. Förebilden för den svenska utgåvan har varit den tyska Studienausgabe, som inte är kronologiskt organiserad utan samlar texter tematiskt i olika volymer. Här kan man läsa inte bara de mera kända skrifterna i utmärkta översättningar utan också åtskilliga av Freuds mindre kända skrifter, som vidgar och fördjupar bilden av honom, för utgåvan omfattar merparten av Freuds i dag tryckta verk. I samband med fullbordandet av Samlade skrifter publicerar Natur & Kultur också antologin 10 skäl att älska Freud (red Monica Anjefelt) samt ger ut Lars Sjögrens Freud. Mannen och verket, som ursprungligen kom 1989, i en ny utgåva, uppdaterad och kommenterad av Clarence Crafoord.

Det är en stor kulturinsats av de psykoanalytiska föreningarna och Natur & Kultur att göra det möjligt att läsa Freud på svenska på detta relativt kompletta sätt. Tämligen få svenskar läser tyska numera, och att läsa Freud på engelska är ett dåligt alternativ. James Stracheys översättning, den så kallade Standard Edition, har kritiserats för att den fjärmar sig från det vardagsnära språk som Freud använde. Strachey använde ett mycket mer tekniskt och vetenskapligt språk än Freud gjorde: jaget blev ego, detet blev id, det tyska Besetzung (laddning) blev kathexis, felhandling parapraxis. Ambitionen med översättningen har varit att lägga sig så nära tyskan som möjligt och vara trogen Freuds sätt att skriva. Svenska och tyska har fortfarande ett släktskap som gör det lättare att översätta de centrala freudianska begreppen. För Samlade skrifter har en nomenklaturagrupp för första gången standardiserat Freuds terminologi på svenska, i allmänhet på ett utmärkt sätt. Okomplicerat är det inte. Det är kanske motiverat att behålla översättningen försvar för det tyska Abwehr, eftersom den är så etablerad, men det tyska begreppet är mer mångtydigt. Det betyder inte bara försvar utan också avvärjande och parering. I en ny engelsk översättning av ”Råttmannen” har defense ersatts av parrying, alltså parering, blockering, som när en boxare blockerar ett slag, och det ger onekligen ett annat liv åt framställningen.

I denna sista volym av Samlade skrifter redogör psykoanalytikern Clarence Crafoord för hur projektet tog form i mitten av 90-talet på initiativ av honom själv och kollegan Lars Sjögren. Under den tid som utgivningen pågått har flera av eldsjälarna dött – Lars Sjögren, Johan Norman, Ludvig Igra – och psykoanalysens situation har förändrats. Natur & Kulturs intresse för att ge ut psykodynamisk litteratur har avtagit, och eldsjälarna bakom Samlade skrifter befarade en tid att utgåvan inte skulle kunna fullföljas. Farhågan visade sig obefogad, men man måste ändå fråga sig om inte tiden sprungit ifrån Freud. Översättningsprojektet är kanske en motsvarighet till de militära anläggningar som när de stått färdiga visat sig vara tekniskt föråldrade och strategiskt irrelevanta, eftersom det geopolitiska läget förändrats under tiden som de uppförts – alltså ett historiskt monument utan relevans för framtiden?

Nog uppvisar psykoanalytikerna en vantrivsel i den samtida kulturen. I den sista volymen har man valt att publicera Freuds text ”Motståndet mot psykoanalysen”, eftersom – heter det – avogheten mot psykoanalysen vuxit sig allt starkare, framför allt inom vårdsektorn. Denna text lär inte förändra detta, eftersom Freud här visar sig från sin sämsta sida. Han förklarade att det starka motståndet mot psykoanalysen inte var av intellektuell natur, utan ”härstammade från affektiva källor”. Denna vana att avfärda kritik med hänvisning till opponenternas känsloliv har väl inte i så liten utsträckning förstärkt motståndet mot psykoanalysen. Litet självkritik från psykoanalytikerna vore på sin plats. De har länge tagit för lätt på behovet att dokumentera effekterna av psykoanalytisk behandling och slagit sig till ro med argumentet att analysen syftar till en emancipation som inte går att mäta.

Effekterna av psykoanalysen behöver kunna beläggas av andra skäl än ekonomiska. Som George Makari förtydligat i sin uppmärksammade Revolution in Mind. The Creation of Psychoanalysis (2008) hängde de ständiga schismer och uteslutningar som kännetecknat rörelsen från början samman med svårigheterna att verifiera antaganden om det omedvetna. I avsaknad av vetenskaplig konfliktreglering bemötte Freud opposition med uteslutning. I en mer tolerant era leder avsaknaden av en sådan mekanism till teoretisk algblomning. Det alstras hur många hypoteser som helst och det är svårt att avfärda någon. I slutändan står man inför en kvävande mångfald. Vid mitten av 90-talet befarade David Tuckett, redaktör för The International Journal of Psycho-Analysis, att den enorma idéblomstringen skulle leda till en babylonisk språkförbistring om man inte kunde värdera idéer med förnuftsargument och dokumentation av kliniska fakta. Som Magnus Kihlbom påpekar i sitt bidrag till 10 skäl att älska Freud är det fortfarande en kontroversiell fråga om en observation i det psykoanalytiska samtalet verkligen kan prövas av en utomstående. Själv menar Kihlbom att en teori måste kunna undersökas med metoder som inte är reserverade för psykoanalytiker utan tillgängliga för hela vetenskapssamhället. Sådant nytänkande gör att man ska vara försiktig med att räkna ut psykoanalysen.

En tid ansåg sig Freud ha funnit ett sätt att bekräfta sina hypoteser. I ”Den analytiska terapin” (Samlade skrifter I) medgav han att det inte alls var svårt att suggerera en patient till att hålla med om en tolkning, också en felaktig sådan, men om den inte svarade mot en ”inre verklighet” skulle den falla bort och framför allt inte leda till tillfrisknande. Filosofen Adolf Grünbaum har övertygande argumenterat för att det är fel att psykoanalysens hypoteser inte kan prövas. Här angav Freud faktiskt ett vetenskapligt godtagbart sätt att göra det, men resultatet utfaller inte till psykoanalysens fördel. Freud själv blev med åren alltmer pessimistisk till analysens förmåga att bota och såg den framför allt som en forskningsmetod – men om patienterna inte tillfrisknade kunde hypoteserna inte bekräftas. Senare undersökningar har heller inte kunnat påvisa den överlägsna terapeutiska effekt som eftersträvas. Avsaknaden av en procedur som gör det möjligt att fälla avgöranden mellan tolkningar ger psykoanalytikerna en frihet som påminner om diktarnas och litteraturvetarnas. Den har kanske sin charm, men den undergräver den terapeutiska auktoriteten. Psykoanalytikerna blir historieberättare, i samarbete med analysanden, men varför ska vi egentligen föredra en berättelse framför en annan?

Knappast därför att någon av berättelserna kan göra anspråk på att vara en sann rekonstruktion av det förflutna! Både psykoanalytiker och kognitiv forskning har visat hur otillförlitliga och påverkbara våra minnesbilder är; det blir mer konstruktion än rekonstruktion när man försöker minnas det förflutna. Freuds egna fallstudier, publicerade i Samlade skrifter VI, visar hur lätt konstruktionen tar över. Hans patient ”Vargmannen” var ur stånd att minnas den urscen – föräldrarnas samlag – som Freud ansåg förklarade hans symptom. Freud lät sig dock inte avskräckas av det, utan framkastade att urscenen kunde vara ett ärvt minne från ett tidigare skede i människans historia. (Freud trodde i Lamarcks efterföljd att centrala erfarenheter kunde ärvas.) Det är väl uppenbart att Freud här likt en korrumperad polis själv lägger dit bevisen? Vänta litet, säger emellertid Lars Sjögren, Freud gör sina största fynd när han tycks följa fel spår. Det visar sig enligt Sjögren att denna urscen är produkten av en ”delad fantasi”. Att beteckna den som ”delad” kräver en rätt ansträngd naivitet om maktförhållandena i en sådan relation, för det är Freud som genomdriver sina idéer. Hans samtida, satirikern Karl Kraus, noterade att patientens omedvetna tankar visade sig vara mycket lika analytikerns medvetna, och att en god psykolog utan vidare är kapabel att sätta in dig i sin situation. Framför allt: på vilket sätt är det terapeutiskt verksamt att dela en fantasi på detta sätt? Det tycks inte ha hjälpt Vargmannen, som blev en livstidspatient, särskilt mycket.

Freuds fallstudier tycks för senare generationer av psykoanalytiker ha fått ställning som ett slags urscener, en ursprunglig interaktion mellan analytiker och patient som lärjungarna hela tiden återvänder till, trots att fallstudiernas brister är kända. De är förstås fascinerande som litteratur och rör sig från mer klassiska detektivhistorier med Freud lika allvetande som någonsin Sherlock Holmes, till något som mer påminner om en modernistisk roman med dess utraderande av gränsen mellan fantasi och verklighet. Närheten till litteraturen har fortsatt att prägla psykoanalysen. Det ser man på Maria Yassas berättelse ”Varför sover Irma?” i 10 skäl att älska Freud. Under en barnanalys faller den tioåriga Irma så småningom i sömn så fort hon kommer in i analytikerns rum, det går nästan inte att väcka henne, och det fortsätter under hela vårterminen. Analytikern måste i stället koncentrera sig på sina egna känslor och minnen. Möjligen hör Irma en hel del av vad analytikern säger när hon sover. Berättelsen om denna uteblivna kommunikation fungerar litet som poeten Konstantin Kavafis menade att bra dikter gör: de skapar en sockel så beskaffad att läsaren själv kan skapa statyn. Det är möjligt att det finns något i psykoanalysens nära relation till berättandet som är terapeutiskt verksamt, men återigen infinner sig frågan varför man ska välja den psykoanalytiska berättelsen och inte andra, eller varför man ska välja den ena psykoanalytiska berättelsen framför en annan.

Freud var medveten om närheten till diktarna och kunde också ge dem erkännande som föregångare, eftersom de inte var konkurrenter i hans strävan att bli psykologins Darwin. Däremot var han njugg mot alla de samtida vetenskapsmän som föregrep och tangerade hans egna idéer. Freud ingår i den stora strömning som utgick från Darwin och som syftade till att visa att människans själsliga funktioner hade utvecklats ur driftslivet och fortfarande präglades av det. Man kan som Lars Sjögren försöka tona ner Freuds darwinism genom att lyfta fram det romantiska inslaget hos honom, men i detta var Freud mycket typisk för den tyska darwinismen, som präglades av Ernst Haeckel. Peter J Bowler har träffande talat om The Non-Darwinian Revolution. Darwin gav verkligen upphov till en revolution genom att potentiera utvecklingsperspektivet, men många av till exempel de tyska darwinisterna accepterade bara delar av utvecklingsläran och anknöt i stället till den äldre naturfilosofin. Freud övertog centrala idéer från dessa numera ganska bortglömda biologer. Det var från Haeckel och hans lärjunge Wilhelm Bölsche som Freud hämtade föreställningen om den psykosexuella utvecklingen, det vill säga antagandet att barnets utveckling upprepar artens i förkortad form, så att sexualiteten först koncentreras kring munnen, sedan anus och slutligen genitalerna. Vilken neuros man får beror på i vilken fas man blivit störd, hävdade Freud. Bilden av det inre som en kamp mellan olika krafter hade också präglats starkt av Haeckels adept Wilhelm Roux, som menade att det även fanns en kamp för överlevnad mellan olika delar inom organismer.

Freud var verkligen en biologist of the mind, för att tala med Frank J. Sulloway. Han försökte konsekvent reducera komplicerade mänskliga beteenden till elementära drifter. Först betonade han lustprincipen och förklarade kategoriskt att alla drömmar var önskeuppfyllelser. När han ändå under första världskriget tvingades inse att krigsneurotikerna i sina drömmar återvänder till situationer som aldrig varit lustfyllda, antog han förekomsten av en dödsdrift, en inneboende strävan att förstöra och utsläcka sin egen existens. (Se särskilt Bortom lustprincipen, Samlade skrifter IX.) En förenkling drev fram en annan. Det visar också hur teoristyrd Freud var och hur dålig psykolog han oftast var. Självdestruktivitet, inte minst i form av masochism, är ett mycket gåtfullt beteende; i stället för att försöka förklara det, packade Freud om det och placerade det som en axiomatisk drift.

Psyoanalytikerna har utvecklat strategier för att slippa konfronteras med denna reduktionism hos Freud, och det är i stor utsträckning dessa bortförklaringar och överslätningar som gör att han ter sig så svår. Freud har förvandlats från att vara en tämligen begriplig, men för den samtida smaken obehaglig tänkare, till att bli en tämligen obegriplig men för samtiden behaglig tänkare. Lars Sjögren menar att denna reduktionism var ett medel för Freud att uthärda det okända som han gav sig in i och vidmakthåller med det myten om Freud som en ensam hjälte som trängde ner i den okända underjorden. Förutsättningen för denna konstruktion är att den värld som Freud levde och verkade i krossades av nationalsocialismen. Fram till dess var psykoanalysens kärnländer Österrike, Ungern och Tyskland. Sedan förflyttades tyngdpunkten till USA och England och man förlorade Freuds samtida ur sikte. Mycket av det motstånd som psykoanalysen väckte och väcker är självförvållat. De idéhistoriska undersökningar som började med L.L. Whytes The Unconscious before Freud (1960) och fortsatte med Henri F. Ellenbergers The Discovery of the Unconscious och Frank J. Sulloways Freud. Biologist of the Mind skulle förmodligen ha fått ett helt annat tonläge om psykoanalytikerna inte insisterat på Freuds originalitet. Att kontextualisera Freud och ge honom icke-mytiska proportioner har med ett slags automatik blivit till ett angrepp på psykoanalysen.

Det talas fortfarande om att Freud chockerar och väcker motstånd genom skandalen om det omedvetna, att jaget inte skulle vara herre i sitt eget hus – så till exempel Bo Sigrell i 10 skäl att älska Freud. Jag tillåter mig tvivla på att det väcker så stor anstöt. Det var ingen originell tanke ens på Freuds tid, och numera har vi modifierat idealet om det suveräna jaget. Vi ser oss gärna som offer eftersom det ger moralisk legitimitet. Jag tror heller inte att Freud, som Monica Anjefelt tänker sig, skulle låta sig enrolleras i ett frigörelseprojekt i den franska postmodernismens anda. Freud var en rätt knarrig upplysningsman som trodde på vetenskapen och förnuftet. Han ville lätta något på kontrollen av sexualiteten, men såg en tragisk konflikt i relationen mellan aggressionen och kulturen. Antingen riktar vi aggressionen utåt eller så vänder den sig inåt och förstör oss själva. Det är hämningen av aggressionen som skapar det stora obehaget i kulturen, men Freud menade knappast att man borde lätta på restriktionerna för aggression. Det är på denna punkt som han verkligen provocerar i dag, genom att gå mot alla de synsätt som förlägger destruktivitetens källa utanför individen. Den fyrkantighet som ofta irriterar hos Freud var kanske också det som gav honom modet att gå emot alla idealiseringar och bortförklaringar och i klartext säga att våldet och grymheten finns i världen därför att de är en oupplöslig del av hur vi människor är.

Kay Glans är chefredaktör och ansvarig utgivare för Respons.

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet