Politik & samhälle

Boten riskerar att bli värre än soten

Corona – Ett historiskt perspektiv på vår tids pandemi
Fredrik Charpentier Ljungqvist

Dialogos
160 sidor
ISBN 9789175043722

| Respons 2/2021 | 10 min läsning

Alla som är intresserade av corona, men framför allt journalister och politiker borde omedelbart läsa Fredrik Charpentier Ljungqvists bok. Han lyfter fram WHO:s många misstag, som att överskatta dödlighet hos sars-cov-2 och förorda nedstängningar, något som man så sent som 2019 inte ansåg hade någon plats i bekämpningen av pandemier. Han pekar också på att den ekonomiska kris som blivit följden av nedstängningarna kan medföra fler dödsfall i världens fattiga länder än pandemin.

När jag precis läst ut historikern Fredrik Charpentier Ljungqvists bok Corona – Ett historiskt perspektiv på vår tids pandemi, så ljuder ordet hybris i mitt huvud. Människan vill inte acceptera naturens gång. Människan bestämde sig att till varje pris bekämpa sars-cov-2, kosta vad det kosta ville. Människan trodde att alla sjukdomar går att bota. Människan hade liksom de gamla antika gudarna drabbats av hybris.

Fredrik Charpentier Ljungqvist, docent i historia och kulturgeografi, har skrivit en lättläst, behändig och genomtänkt bok om coronapandemin. På drygt 150 sidor går han systematiskt igenom hur pandemin spreds i världen, hur bekämpningen bedrivits och hur dödlig sjukdomen är. Han gör upprepade jämförelser med tidigare pandemier i världshistorien och sätter därmed in coronapandemin i ett sammanhang. Alla intresserade av corona borde ögonaböj läsa boken, framför allt journalister och politiker. 

Charpentier Ljungqvist inleder med en exposé över tidigare pandemier. Den största massdöden under mänsklighetens historia på grund av virus ägde rum på 1500- och 1600-talet. Det berodde på den europeiska kolonisationen av Nya världen, Nord- och Sydamerika, och var huvudsakligen en oavsedd konsekvens. Majoriteten av urbefolkningen utplånades för att de saknade skydd mot européernas sjukdomar. Den vanligaste dödsorsaken var smittkoppor, men mässling, kikhosta, tyfus, tuberkulos och influensa krävde ytterligare miljontals dödsoffer.

Tidigare pandemier har ofta haft en hög dödlighet. Under nämnda massdöd i Nya världen var dödligheten i vissa områden 90 procent, för pesten över 10 procent, och för många andra pandemier flera procent. 

Sedan 1700-talet har världen drabbats av tio pandemiska influensor. Den i särklass mest allvarliga var spanska sjukan 1918–1920. Mellan 20 och 100 miljoner människor dog, oftast 15 till 35 år gamla. Media har jämfört covid-19 med spanska sjukan, men författaren tycker det är olämpligt, eftersom den dödade unga och helt friska personer och var avsevärt mycket dödligare. 

På 1900-talet har vi haft ytterligare två pandemier, asiaten 1958–1959 samt Hongkonginfluensan 1968–1969. De skördade miljontals människoliv, men vid Hongkonginfluensan fanns partiell immunitet från asiaten. Charpentier Ljungqvist påpekar också att andelen över 65 år globalt är ungefär dubbelt så stor i dag som på 1950-talet och att skillnaden är ännu större när det gäller dem över 80 år.

Den 31 december 2019 informerade hälsovårdsmyndigheten i kinesiska Wuhan WHO om ett nytt virus. Det fick namnet sars-cov-2 och var besläktat med sars-cov eller sars, som hade ett utbrott 2002–2004. Här inleddes WHO:s många misstag, som lyfts fram av Charpentier Ljungqvist. Sars-cov-2 bedömdes vara lika dödligt som sars, men är i själva verket betydligt mindre letalt och smittar lättare. På grund av att många smittade inte blir sjuka är det också i längden omöjligt att stoppa. WHO:s strategi med testning, kontaktspårning och isolering var därför inte långsiktigt hållbar. Det fungerar för ett virus med hög dödlighet och begränsad smittsamhet, såsom sars, mers och ebola. Fram till oktober 2019 ansåg WHO att nedstängningar inte hade någon plats i bekämpningen av en pandemi. Det blev sedan en huvudstrategi, trots att det saknar medicinsk grund. WHO gjorde ännu ett fatalt misstag.

Charpentier Ljungqvist visar att bekämpningen av viruset byggt på alarmistiska och illa byggda modelleringar och att åtgärderna varit kortsiktiga, oprövade och inte tagit hänsyn till vår historiska kunskap om pandemier. Databaserade modelleringar har aldrig tidigare legat till grund för pandemibekämpning. Så borde det ha förblivit. Modelleringarna stämde inte. I februari 2020 hävdade WHO att en femtedel av alla coronasmittade blir allvarligt sjuka. Många länder befarade en sjukvårdskollaps, och anpassade strategin utifrån prognosen. Men siffran var tiofaldigt överdriven. Det talades om en dödlighet på över en procent. Redan i februari sköts dessa siffror i sank, men utan konsekvenser. På kryssningsfartyget Diamond Princess upptäcktes i februari att coronan spred sig. Fartyget sattes under flera veckor i karantän, alla resande och all personal testades och dödligheten var 1,2 procent. Medelåldern var dock 58 år, betydligt högre än medelåldern i någon befolkning. Slutsats: den globala dödligheten är avsevärt lägre än 1,2 procent. WHO förde även vidare prognoserna från Londons Imperial College och Neil Ferguson. Enligt deras modell skulle Sverige med de åtgärder som vidtagits ha 52 000 till 183 000 döda före 30 juni. Det blev 5 000. Fergusons och hans kollegor överdrev med faktorn 10 till 36. 

Imperial College hävdade också i mitten av mars att 4,4 procent av de insjuknade skulle behöva sjukhusvård och 0,9 procent dö. Det var visserligen mer modesta siffror än WHO:s från februari, men fortfarande minst dubbelt för höga. Västeuropeiska länder planerade utifrån denna prognos, vilket var skälet till att det inte uppstod något vårdkaos. Det var exempelvis inte någon region i Sverige som tvingades gå upp i katastrofläge, den högsta beredskapsnivån.

Vid denna tid visste man att dödligheten inte handlade om procent utan promille. Analyser från Island visade ett mörkertal för antal smittade på 10 till 100. Epidemiologer och EU:s smittskyddsenhet ECDC uppskattade dödligheten till 0,3 procent. I oktober bedömde WHO att tio procent var smittade globalt, vilket innebär en dödlighet på 0,2 procent.

I världens fattigaste länder är den ekonomiska krisen ett större hot mot liv och hälsa än själva viruset. Bara i Indien har cirka 120 miljoner människor förlorat sina arbeten på grund av landets extremt hårda restriktioner, som bara förskjutit smittspridningen några veckor och lamslog ekonomi och samhällsliv.

Charpentier Ljungqvist påpekar att boten riskerar att bli värre än soten. I världens fattigaste länder är den ekonomiska krisen ett större hot mot liv och hälsa än själva viruset. Bara i Indien har cirka 120 miljoner människor förlorat sina arbeten på grund av landets extremt hårda restriktioner, som bara förskjutit smittspridningen några veckor och lamslog ekonomi och samhällsliv. Philip Thoms, professor i riskhantering vid University of Bristol, menar att om BNP sjunker mer än 6,5 procent under längre tid än ett år på grund av coronaåtgärder dör sannolikt fler av den ekonomiska depressionens indirekta konsekvenser än som räddas från död i sjukdomen. USA gick under våren 2020 på två månader från den lägsta arbetslösheten sedan 1960-talet till den högsta sedan 1930-talet. 

Enligt författaren är den mest missriktade åtgärden av alla under pandemin skolstängningarna. Barn yngre än tio år blir sällan sjuka och barn mellan tio och 18 år får oftast en infektion med milda eller inga symtom och smittar därför betydligt mindre. Trots detta gick majoriteten av världens barn inte i skola våren 2020.

I boken tar författaren också tämligen utförligt upp den rättsliga grunden för de inskränkningar som genomförts i våra liberala demokratier på grund av pandemin. Påfallande ofta saknas rättsligt stöd. Han poängterar att många europeiska nationer har infört skarpare restriktioner än under den nazistiska ockupationen. I många fall strider de nya lagarna mot konstitutionen. De mest flagranta juridiska snedstegen har skett i Österrike. Konstitutionsdomstolen förklarade i juli 2020 de flesta restriktioner under mars till maj 2020 som icke-konstitutionella både till utformning och för att de saknade lagstöd. De angav vad som var tillåtet att göra för enskilda i det offentliga rummet och för affärsidkare, men det framgick inte uttryckligen vad som var förbjudet att göra. Konstitutionsdomstolen ”har med ovanligt stor tydlighet fastslagit att de flesta coronarestriktioner, så som de var utformade, inte hörde hemma i en demokratisk rättsstat och från första stund saknade rättslig grund”. Charpentier Ljungqvist påpekar att Sebastian Kurz, förbundskansler och jurist, säkerligen visste detta, men inte brydde sig om det. Kurz konstaterade att domstolarnas konstitutionella granskning ”förmodligen kommer att äga rum vid en tidpunkt då restriktionerna inte längre gäller”. Författaren anser att ett sådant uttalande är chockerande och visar på bristande respekt för konstitutionell rätt.

Skolor i Kashmir i Indien öppnades åter för elever den 1 mars 2021 efter ha varit stängda i 11 månader. Foto: Waseem Andrabi/Hindustan Times via Getty Images

Jag har bara några få invändningar mot Charpentier Ljungqvists bok. Han menar att en förklaring till skillnaderna i dödstal mellan de nordiska länderna är den mer omfattande smittspårningen och karantänen av misstänkta och konstaterade smittfall i övriga Norden. Jag anser att han bortser från flera förklaringar, bland annat att Sverige fick in betydligt mer smitta på grund av stockholmarnas sportlov vecka nio 2020, smittspridning från länder som hade mer smittspridning än vad som var känt, exempelvis Storbritannien, Frankrike, Belgien och östra USA, två extremt milda influensasäsonger i Sverige före covid-19 och därför högre andel sårbara äldre samt en högre andel immigranter i Sverige än övriga Norden.

Författaren uttalar sig även tvivelaktigt eller felaktigt i några andra medicinska frågor. Han nämner inte att syrgas på grimma eller mask visat sig vara en betydligt bättre behandling än att söva ner patienten och ge syrgas via respirator och han skriver att ”en realistisk uppskattning är att smittspridningen kan minska med en tredjedel med hjälp av munskydd om alla använder i det offentliga rummet”, vilket det saknas vetenskapligt stöd för. Charpentier Ljungqvist tonar också ner förekomsten av mutationer för sars-cov-2. Jag saknar också källhänvisningar. Författaren nämner många siffror och uppgifter och jag hade jag önskat referenser, helst med en internetadress, för att kunna kontrollera källorna. Det skulle ha ökat trovärdigheten.

Jag vill slutligen lyfta fram det som jag uppfattar som essensen i Charpentier Ljungqvists bok. Som jag anfört menar han att WHO initialt förblindades av de höga siffrorna om dödlighet och blandade samman bekämpningen av sars, mers och ebola med covid-19. Detta ledde till de felaktiga nedstängningarna i samhället, och trots att experterna redan i mitten av mars visste att dödligheten i covid-19 var i paritet med en svår influensa, fortsatte politiker och media att agera utifrån den inslagna vägen. Författaren anser att Sverige däremot agerade klokt, vi insåg att vi inte för första gången i världshistorien kan ha en strategi mot en infektionssjukdom som grundar sig på möjligheten till ett framtida vaccin och att vi delvis måste lita till utvecklingen av immunitet. Sveriges strategi var att platta till kurvan så att sjukvården inte skulle kollapsa och att skydda riskgrupper. När partiell flockimmunitet uppstår minskar smittspridningen, i bästa fall kommer ett vaccin tidigare och hjälper oss att uppnå tillräcklig immunitet snabbare, men det kan vi inte bygga en strategi på. Charpentier Ljungqvist hävdar att eftersom politiker och allmänhet ansåg att dödligheten var så hög blev det omöjligt att prata om flockimmunitet, även i Sverige. 

Att flockimmunitet blivit ett närmast förbjudet ord bevisas av att WHO på sin hemsida i december 2020, efter utgivningen av Charpentier Ljungqvists bok, ändrade den sedan hundra år vedertagna och vetenskapliga definitionen av flockimmunitet. De angav tidigare, översatt från engelskan: ”Flockimmunitet är det indirekta skyddet från en infektionssjukdom som uppstår när en befolkning är immun antingen via vaccination eller immunitet utvecklad via tidigare infektion.”. Den nya definitionen lyder: ”Flockimmunitet, också känt som befolkningsimmunitet, är ett koncept använt för vaccination, varvid en befolkning kan bli skyddad från ett specifikt virus om ett gränsvärde av vaccination uppnås. Flockimmunitet uppnås genom att skydda människor från ett virus, inte genom att utsätta dem för det.”

Relaterat
Analys/Reportage

Den digitala revolutionen slår igenom på bred front genom pandemin

I kriser testas våra samhällen på ett unikt sätt, men kriser kan också föra mänskligheten framåt. Digitaliseringen av samhället är en av de faktorer som kan få en positiv skjuts...


Sven Román

Sven Román är överläkare, specialist i barn- och ungdomspsykiatri. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark