Politik & samhälle

Bra debattinlägg men som historieskrivning inte övertygande

Partiledaren som klev in i kylan
Daniel Suhonen

Leopard
400 sidor
ISBN 9789173434621

| Respons 6/2014 | 9 min läsning

Suhonen har haft tillgång till ett unikt källmaterial, men även detta måste tolkas och författarens tolkningsram är snarast övertydlig: motståndet mot Juholt kom inifrån redan från början. Ett problem är att Suhonen inte har haft tillgång till källor inifrån motståndet mot Juholt vilka hade kunnat ligga till grund för en helt annan tolkning, nämligen att Juholt avsattes på goda grunder.

Daniel Suhonens bok fick stor uppmärksamhet redan innan den landat på bokhandelsdiskarna. Förlaget släppte godbitar ur boken innan den gick att köpa, vilket kittlade nyfikenheten. Sällan har väl så många haft så mycket att säga om en bok de inte läst.

Suhonen var våren 2011 redaktör för SSU:s tidskrift Tvärdrag och en känd socialdemokratisk debattör rätt långt ut på vänsterkanten. I mars fick han ett sms från Håkan Juholt, som undrade om han ville hjälpa till med dennes installationstal. Suhonen blev entusiastisk, ja euforisk inför uppdraget och valet av Juholt. Efter tio intensiva månader som hemlig rådgivare och talskrivare var inte bara Juholts utan också Suhonens nederlag ett faktum.

Daniel Suhonen. Foto: Sara Appelgren

I förordet försvarar Suhonen att han lämnar ut så mycket om maktkampen i partiet och om Juholt (och sig själv). Han vill övertygande skildra ett mönster, det hot mot folkstyret han tycker sig se i det moderna politiska landskapet. Genom den avslöjande skildringen om den interna maktkampen som förs med läckor, intriger, knivhugg i ryggen och illojalt handlande vill han bidra till en reformering av det politiska systemet. Andra ser det annorlunda. Håkan Juholt själv till exempel skrev i Aftonbladet den 29/10 att Suhonen ”passera/r/ gränser, otänkbara för mig.”

Ett viktigt inslag i dagens politiska system är enligt Suhonen partimedlemmar som också är konsulter och lobbyister och som låter Svenskt Näringsliv finansiera deras kampanjer i partiet till stöd för riskkapitalbolagens verksamhet i välfärdssektorn. Spåren efter sådana kampanjer syns i språket, det bli ett slags ledtrådsparadigm med Carlo Ginsburgs ord, som Suhonen följer för att avslöja och avtäcka konspiratörer i partiet.

Nu är det väl inte kritiken av den bristande partidemokratin som lockat till sig mediernas uppmärksamhet, utan avslöjanden om spelet bakom kulisserna och om hur Juholt själv upplevde dreven och angreppen. De avslöjandena bygger främst på två typer av källmaterial. Suhonen sparade en enorm mängd sms mellan honom och Juholt – 4 000 sms på tio månader blev det! Den andra, ännu mer sensationella källan, är protokollen från Verkställande utskottets möten. Frågan är dock om dessa avslöjanden tillför diskussionen om partidemokratin särskilt mycket. Men de ger rubriker och goda försäljningssiffror.

Suhonens bok är ett ovanligt stycke nutidshistoria, och det är frågan om villkoren för att skriva sådan historia jag främst ska diskutera i den här artikeln – skvallret och sensationerna får andra ta hand om.

När journalister och statsvetare skriver nutidshistoria är det intervjuer de främst bygger på. Sådana har Suhonen också gjort, i stor mängd. För att man ska få fram intressanta uppgifter om spelet bakom kulisserna den vägen, krävs det ofta att källorna får förbli anonyma. När statsvetaren Tommy Möller och den politiska kommentatorn Margit Silberstein skrev sin bok om Juholt, En marsch mot avgrunden (2013) tillskrev de Pär Nuder en central roll både när det gällde valet av Juholt som partiordförande och under hans korta tid som partiledare. Nuder blev upprörd och kritiserade dem hårt, inte minst för att de byggde på anonyma intervjuer, genom vilka källorna kunde plantera osanningar.

Nutidshistorikern kan också bygga på protokoll från offentliga eller öppna möten, som riksdags- och partikongressprotokoll. Det är slående att Suhonen normalt inte använder sådana källor. Politiskt maktspel utspelar sig till en del i det offentliga, med tidningarnas och de politiska journalisternas kommentarer, och med inlägg på bloggar, Facebook, Twitter och så vidare. Tidningsartiklar och bloggar är det numera lätt att hitta med olika sökmotorer och databaser. Detta har förbättrat forskarnas läge jämfört med hur det var för några decennier sedan, då man själv fick bläddra igenom läggen och mikrofilmerna. Men hur är det med Facebook och Twitter – hur långt bak i tiden sträcker de sig, kan man hitta inlägg som gjordes för flera år sedan? Måste forskarna vara vän på Facebook med de politiker de vill skriva om?

Måste forskarna vara vän på Facebook med de politiker de vill skriva om?

Ibland får nutidshistorikern och den undersökande journalisten också tillgång till internt källmaterial, till exempel promemorior, dagboksanteckningar och liknande. Sådant material är förstås frestande att använda, men det blir fragmentariskt, man får inblickar i viss aktörers agerande men inte i andras. Och frågan är om man inte riskerar att råka ut för det problem Nuder pekat på – det interna materialet planteras för att aktören vill påverka historieskrivningen i en bestämd riktning.

Framför allt har Suhonen alltså fått tillgång till protokoll från interna partimöten. Det gäller partistyrelsen, riksdagsgruppens styrelse och Verkställande utskottet. Att politiker läcker uppgifter som såll från sådana interna möten har blivit normalt. Redan Tage Erlander ansåg det omöjligt att anförtro riksdagsgruppen något av betydelse, för dagen därpå stod det i tidningarna. Men Verkställande utskottets protokoll är arbetarrörelsens mest hemlighållna källmaterial. Vad jag vet har det inte tidigare hänt att de kommit på drift.

Så här torde det gå till med de protokollen. Mötena spelas in på band, sedan skriver en sekreterare rent dem, och översätter talspråk till skriftspråk. (Alla Suhonens citat från interna möten är på perfekt skriftspråk.) Protokollen justeras av partiordföranden och en ledamot av VU och låses in i ett kassaskåp på partiexpeditionen. De hålls hemliga i tjugo år; för oss forskare är det ingen idé att ens fråga om man får ta del av dem. Ingvar Carlsson fick tillgång till dem när han skrev sina memoarer, men han är troligen den enda. Så när Suhonen fått tillgång till dessa protokoll så är det en sensation. (VU-ledamöterna torde inte ha tillgång till dessa protokoll.)

Suhonen vill vara så noggrann som möjligt när han återger skeendet. När han refererar VU-mötena börjar han med att återge replikerna enligt talarordningen. Referaten är utförliga och blir än utförligare genom att han hela tiden väver in citat i den löpande texten. När han märker att referaten börjar bli riktigt långa avrundar han det hela med några mer allmänna kommentarer om diskussionen. Repliker som fälls i början av mötet blir utförligt refererade, de som kommer mot slutet får man inte veta mycket om. Med en sådan metod blir framställningen inte bara lång utan också långrandig. Trots att Suhonen skriver väl, blir texten tungläst och man blir osäker på om han verkligen fångat upp de principiella tankarna i dessa omfångsrika ordflöden. VU-möten, säger Suhonen träffande, är sådana där alla vill tala vare sig de har något att säga eller inte. Mängden ord blir ofta ett hinder för forskaren.

Hur utförliga referat man än gör, måste uttalanden tolkas för att man ska förstå vad som sägs och vad aktörerna vill åstadkomma. Suhonens tolkningsram är tydlig, snarast övertydlig. Motståndet mot Juholt kom inifrån. Han får överta ett partikansli och en stab som var tänkt för Tomas Östros. Juholts närmaste medarbetare var inte lojala mot honom, de ställde inte upp och skyddade honom mot medierna eller mot hans egen alltför improvisatoriska stil, som ledde till att han gång på gång sade saker som han inte kunde stå för och som vållade osäkerhet och motstånd i partiet. Redan från början fanns det ett motstånd från partihögern, framför allt representerad av Stockholms läns partidistrikt och dess ordförande Mikael Damberg. Partihögern var dessutom infiltrerad av lobbyister från konsultbyråerna som gick riskkapitalets ärenden.

Ett problem med denna historieskrivning är att Suhonen inte har tillgång till källor inifrån motståndet mot Juholt. Han får nöja sig med att tolka vad de säger i mediala utspel och på VU-mötena. Och de tolkningarna tenderar att bli konspirativa, spekulativa, insinuanta. När Suhonen vill visa att det finns viktiga samband mellan Juholts motståndare räknar han upp band mellan dem – A känner B sedan SSU-tiden, B är sambo med C, som jobbar hos D, som delar sommarstuga med E … Sådana uppräkningar blir antydningar men inte bevis.

I kommentarerna till Suhonens bok och det källmaterial han redovisar finns det ett förslag till en annan tolkning. Läget i partiet blev alltmer kaotiskt, Juholts utspel blev allt svårare att hantera, samtidigt som mediernas granskning av honom blev allt strängare. När opinionsmätningarna visade hur partiet sjunkit till 25 procent eller mindre, blev de många anställda i partiorganisationen alltmer oroliga över att de skulle förlora sina jobb efter nästa förlustval och därför också alltmer benägna att kräva hans avgång. När VU till sist satte ner foten var det på goda grunder, även om maktkampen inte alltid förts med acceptabla metoder. Vilken tolkning som är mest övertygande kan man inte avgöra, så länge det inte finns mer internt källmaterial tillgängligt från Juholts motståndare.

När jag kämpar med att sammanfatta Suhonens förhållande till Juholt hör jag en av årets hitlåtar på radion. Det är Kristin Amparo som sjunger refrängen i Albins raplåt Din soldat.

Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig, låt mig vara din soldat!

Bättre kan det knappast sägas.

Suhonens bok innehåller förvisso betraktelser över dagens politiska landskap värda att uppmärksamma och begrunda. Konsulternas och lobbyisternas inflytande över politiken är väl värt att lyfta fram, även om det kanske är större i Moderata samlingspartiet med dess nära kontakter med välfärdsbolagen än i Socialdemokraterna. Förhållandet mellan medlemmarna och de förtroendevalda ledarna är också ett alltid aktuellt demokratiskt problem, liksom de interna spelreglerna för hur maktkampen får gå till. Denna bok är ur det perspektivet mer ett läsvärt debattinlägg än en övertygande historieskrivning.

Klas Åmark är professor emeritus i historia vid Stockholms universitet.

Relaterat
Debatt

Botoxifieringen av den svenska politiken försvagar demokratin

Botoxbehandling kan ge upphov till ett stelt ansikte och bristen på minspel gör då att personen blir svår att förstå. Man skulle kunna tro att svenska politiker har genomgått en...


Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg