Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

6/2014

Tema: Kommer folkviljan i Mellanöstern att acceptera liberalism? Omvandlingarna i regionen präglas av religion och geopolitik.
Politik & samhälle
Pierre Schori
Minnet och elden
En politisk memoar med samtida synpunkter
Leopard | 702 s | Isbn 9789173434461
Recensent: Magnus Christiansson
Brist på distans och reflektion präglar Shoris memoarer

Pierre Schoris memoarer karaktäriseras av en tvärsäker och defensiv hållning. Trots att världen förändrats är revision och omtänkande av politiken inte nödvändigt. Det finns också märkliga tomrum i framställningen, till exempel när det gäller Sveriges dubbelspel med Västmakterna under det kalla kriget och Schoris relation till IB, som gör att författaren framstår som förutsägbar och gåtfull på samma gång.

Memoarförfattandets fundamentala fråga handlar om trovärdighet. Hur skall texten kunna spegla ett liv utan att förvrida det till fiktion? Att skriva en politisk memoar blir med denna utgångspunkt en dubbelt så svår övning: dels gäller det en trovärdig bild av en människa, dels handlar det om en klar bild av politiska situationer som är länge sen förbi. Memoarer utan distans blir ofta självrättfärdigande monument.

Det finns olika sätt att hantera dessa svårigheter och i de flesta framgångsrika fall blir nödvändigheten av reflektion helt uppenbar. Det är därför memoarskrivandet lämpar sig för ålderns höst: det finns distans till den man en gång var och de politiska sammanhang man en gång uppslukades av. Exempel i den socialdemokratiska traditionen som med fördel kan konsulteras inkluderar Ingvar Carlssons Så tänkte jag och Kjell-Olof Feldts Alla dessa dagar, vilka redan i titeln signalerar det retroaktiva och reflekterande draget.

Den som är intresserad av något annat kan läsa Pierre Schori. Titeln Minnet och elden syftar på Schoris minne av ett tyskt bombanfall över Köpenhamn under slutskedet av andra världskriget. Från sin utsiktspunkt på Norra Vallgatan i Malmö ger författaren bilden av ett barn som ”från eldskenet så nära oss” formades känslomässigt och politiskt. Personligheten är gjord i ett stycke från barnsben till biståndsminister, där skiftningar inte speglar personen utan lika mycket etapper i Partiets historia. I flera sammanhang skriver han om sig själv i tredje person.

Från uppväxten på det föräldradrivna, flerkulturella Hotell Norvalla, går vägen via internationalismen under ungdomsåren till statsråd med internationellt kontaktnät och världen som arbetsplats. Den språkkunnige Schori gör inget mindre än en strålande karriär, där han som ung snabbt tar en väsentlig plats i den inre kretsen på Sveavägen 68. Boken utgår från material från eget arkiv, men är i egentlig mening snarare en självkonstruktion än en rekonstruktion.

Berättelsen inleds kronologiskt, för att småningom formas till en serie tämligen utförliga och massiva block som sammanfattar olika teman i författarens politiska liv. Här finns skildringar av såväl partilivet som den store förebilden Olof Palme och FN. Schori har ett långt liv i politiken, och till skillnad från många kollegor har han varit trogen en och samma portfölj. Han bjuder inledningsvis frikostigt på allehanda berättelser från barndomen och ungdomen. Tvärs igenom framställningen finns en mängd ögonblicksbilder, vilka ger korta personporträtt eller återberättar händelser som skänker större mening än det anekdotiska. På några ställen har originaldokument från den politiska gärningen återgetts in extenso.

Kapitlet om Latinamerika, med den talande titeln ”Latinamerika – den oavslutade revolutionen”, är insvept i revolutionsromantisk dimma. Redan under studenttidens stipendieverksamhet skaffade sig Schori ett anmärkningsvärt politiskt umgänge, både till storlek och innehåll. Han gjorde en synnerligen ambitiös resa på kontinenten vid mitten av 1960-talet och kom därför med rätta att bli socialdemokratins ledande kännare av dess utveckling och politiska förhållanden. I slutet av decenniet medverkade han i en antologi på Bo Cavefors förlag, i vilken sympatierna för våldsanvändning i politiska syften samt behovet av att ekonomiskt bryta med beroendet av USA bekändes. Schori var också redaktör för en bok där bland annat Fidel Castro fick framföra sina tankar om revolutionen. En särskilt varm relation byggdes upp med just Kuba, vilket ledde till inte mindre än 17 besök genom åren och åtskilliga intima timmar med landets diktator. Författaren gör gång på gång poängen att diplomatins uppgift just är att tala med de krafter som man inte delar uppfattning med, men dessa uppenbara sympatier för revolutionära rörelser gör att trovärdigheten reduceras för hans diplomatiska formel om ”obevekliga principer, men flexibla metoder”.

Schori var en av dem som tidigt verkade för att uppmärksamma palestiniernas situation och förändra bilden av Israel som ett progressivt experiment, vilken ofta fanns hos en äldre generation socialdemokrater. Trots detta, och trots stora ansträngningar från många olika regeringar (inte bara socialdemokratiska), måste man konstatera att det svenska diplomatiska engagemanget gett tämligen magert resultat. Det fanns nästan alltid någon stötesten och hela projektet fick till slut något vilset över sig. Göran Persson ändrade fokus och satte uttryckligen punkt för Palmes och utrikesminister Sten Anderssons linje, men den kom snarast att följas av en socialdemokratisk kluvenhet inför exempelvis Hamas och Gaza. Men när det gäller de svenska insatserna i denna komplicerade konflikt håller sig Schori med en säregen historieskrivning. Såväl Arafats erkännande av Israel 1988 som Oslo-avtalet 1993 var, får vi veta, frukten av hårt svenskt diplomatiskt arbete som letts av Sten Andersson. Om socialdemokraterna inte förlorat valet 1991 så ”skulle kanske Osloavtalet hetat Stockholmsavtalet”, och frånvaron av Sten Andersson lyfts fram som en orsak till att president Clintons försök med Camp David-avtalet misslyckades.

På liknande sätt skulle avsnittet om undertecknandet av Europeiska säkerhetskonferensens slutakt i Finlandiahuset i Helsingfors 1975 kunna användas som en historievetenskaplig övning i källkritik. Konferensen var en viktig händelse i europeisk säkerhetspolitik, men hur kan den användas för att förstå Sveriges och Olof Palmes tyngd i internationell politik? Alla kan skapa sig en egen uppfattning av vad en av konferensens huvudpersoner, den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger, har för perspektiv på händelsen i sina memoarer ”Years of Renewal”. I Kissingers version handlade arbetet med slutakten i Helsingfors om supermaktspolitik och att skapa förståelse på den amerikanska hemmaplanen om deltagande i förhandlingarna. I en bisats nämns att han lyckades smyga ifrån mötesförhandlingarna ”för två korta bilaterala möten”. I Schoris version utnämns ett av dessa korta möten när Kissinger mötte Palme till ”Tungviktsmötet i Finlandiahuset”. I denna historieskrivning är det Kissinger som dras till Palme, och indirekt Schori, för att lyssna till den svenska expertisen på bland annat situationen i det vid den tidpunkten turbulenta Portugal. I denna version slutade mötet med att Kissinger ansåg att svenskarna hade ”unik kunskap och intressanta åsikter.” Vid läsningen av Schoris relationer med Kissinger genom åren kan man lätt få intrycket att den amerikanske utrikesministern noga följde Olof Palmes agerande på den världspolitiska scenen.

Den snabba karriären i partiet, via bland annat Tiden (där han fick särskild tid till den livslånga kärleken till poesin), kom att föra Schori till posten som Utrikesdepartementets topptjänsteman. Möjligen är det något förvånande i detta sammanhang att det finns relativt få referenser till Sverker Åström, som varit hans chef och företrädare på posten som kabinettssekreterare. Under den spännande perioden då det kalla kriget gick in i sin sista fas, 1982–1991, medger Schori endast ett misstag: att en gång ha lagt ned den svenska rösten när FN röstade om Östtimors självständighet. Över huvud taget sätter kapitlet om tiden som kabinettssekreterare fokus på en lång serie utrikespolitiska fotnoter, i stället för att diskutera utrikesrelationernas intellektuella, ideologiska och moraliska kärnpunkter. Varför spänningarna under det kalla kriget ledde till ”överdrivna men allvarliga inrikespolitiska motsättningar”, blir aldrig begripliggjort.

I stor kontrast till den förståelse och kontinuerliga dialog som präglat relationen med diverse revolutionärer i Latinamerika och Afrika stod relationen till de baltiska dissidenterna, vilka pockade på uppmärksamhet efter 1989. Solidaritet med de baltiska länderna i uppbrottstiden mellan murens fall och Sovjetunionens upplösning var det helt enkelt skralare med. Det ansågs inte lämpligt att ha ”obevekliga principer, men flexibla metoder”, eller med Schoris ord: ”passiviteten hade delvis sina geopolitiska förklaringar”. Detta resonemang skär rakt in i kärnan i den säkerhetspolitiska dubbelpolitik som byggdes upp under Erlanders och Palmes tid. Å ena sidan tillskrevs geopolitiken – bakom de ideologiska kulisserna – en framträdande roll i det svenska umgänget med Sovjetunionen. Å andra sidan underkändes densamma som förklaring och relevant bevekelsegrund för exempelvis USA:s agerande i tredje världen. Om detta har Schori ingenting att säga: det är som om mer än två decenniers forskning kring Sveriges dubbelspel med Västmakterna inte existerat. Det är som om han inte varit där.

Detta tomrum kan inte fyllas ens av eldig retorik. Det gäller i grunden relationen till Palme, där det är ett understatement att inget nytt läggs till bilden. Det gäller även den gåtfulla relationen till kretsen av de högsta tjänstemännen i partiet och IB (Informationsbyrån eller Information Birger). Schori fick tidigt efter sin ankomst till partihögkvarteret vara med på luncher med Birger Elmér, och hans rapporter från bland annat Latinamerika letade sig ända in till Säkerhetspolisen. Det hela blir inte mindre förbryllande då Schori å ena sidan påstår sig ha haft ytlig kontakt med Elmér, men att den senare å andra sidan erbjöd honom att ta över IB och bli dess chef. Allt detta gör också att det är svårt att veta hur det egentligen står till med relationen till USA. Schori skrev en ledare i Tiden med rubriken ”Regimen Nixon måste bekämpas”, vilken han betalat ett pris för i sina diplomatiska relationer under årtionden: den amerikanska irritationen gjorde att utrikesminister Colin Powell långt senare blockerade Schori som FN-representant i Kosovo. Samma till synes reflexmässiga Amerikakritik (exempelvis anser han att USA:s konstitution är ”oförenlig med dagens alltmer illusoriska folkmakt”) gjorde att han även efter det kalla krigets slut kunde bli utskälld vid möten med den amerikanska vänstern. Dessa tomrum gör att Pierre Schori i memoarerna på samma gång blir en påtaglig och förutsägbar gestalt och en gåta för läsaren.

Tyngdpunkten i redogörelsen av det som benämns ”det turbulenta 90-talet” ligger inte oväntat på biståndspolitiken. Det går inte att tvivla på engagemanget i denna fråga. Tiden som oppositionspolitiker upptogs av utrikes- och säkerhetspolitik och när Socialdemokraterna kom tillbaka till makten fanns beredskapen att ta klivet in i regeringen. Samtidigt är det tydligt att Schori kommit att tillhöra en del av partiet som inte bara nöjt sig med att göra Olof Palme till Zeus i ett socialdemokratiskt Pantheon (där även Per Albin, Erlander och Anna Lindh lever). Även om Schori minns valförlusten 1976 med avsmak (”revanschismens svavelosande andedräkt från Östermalm”), så utgjorde tiden i Göran Perssons regering på ett ännu tydligare sätt en ideologisk exil. Utvecklingen efter det kalla kriget utmanade många av Palmeårens grundantaganden och det socialdemokratiska partiet förändrades. Det är notabelt att Göran Persson är den ende socialdemokratiske regeringschef som utsätts för kritik i Schoris bok.

Det avslutande kapitlet är en rasande och rörig uppgörelse med det mesta av utvecklingen sedan murens fall: socialdemokratin, Sverige och världspolitiken. Schori drömmer om att ”återställa Dag Hammarskjölds diplomati”, men det finns ingen analys av vilka förutsättningarna är (annat än ideologisk entusiasm) för ett sådant projekt. Exempelvis måste förändringen av konflikthanteringsmönster som sätter Nato före FN få en annan förklaring än en allmän konspiration mot FN-tanken. Att konstatera att Hammarskjöld inte skulle känt igen Sveriges utrikespolitik i dag blir poänglöst, då även så mycket annat ändrats i världspolitiken sedan 1950-talet. De lösningar som föreslås (FN-vänlig neutralism i kombination med upprättandet av ett gerillaförsvar och blåbaskerinsatser) är svar på frågor som ingen ställt i världspolitiken efter det kalla kriget. Allt detta är varsamt inlindat i vad som framstår som medvetna missförstånd, exempelvis att det varit moderater och Natoanhängare som förändrat den svenska säkerhetspolitiska doktrinen till att innefatta europeisk solidaritet runt Östersjöområdet och att säkerhet byggs tillsammans med andra.

Ett gemensamt drag för de tematiska kapitlen är den defensiva och tvärsäkra inställningen – det är något i gärningen som skall försvaras snarare än förstås. Världen har visserligen förändrats sedan 1970-talet, men förgrundsfigurer som Olof Palme, Alva Myrdal och Sten Andersson är ständigt aktuella och definierar innehållet i en solidarisk, alliansfri och socialdemokratisk utrikespolitisk linje. Detta är inte bara, som i historieskrivningen om gärningen under det kalla kriget, något underliggande utan också något som formuleras i plakatmässiga fraseringar. Revision och omtänkande av politiken är inte nödvändigt. Detta budskap ges samtidigt som priset för att sova och att missa förändringar i samtidens internationella relationer är större än på länge. I den meningen leder bristen på distans och reflektion till att Pierre Schoris memoarer får funktionen av vaggvisor för det socialdemokratiska partiet.

En möjligen ofrivillig konsekvens av memoarerna är att det snarare väcks en fundering kring vad partikulturen gör med sina medlemmar. Å ena sidan utgör partiet uppenbarligen en varm plats av kamratskap, skolning och debatt. Schoris memoarer sätter ljuset på något av detta. Men det kvardröjande intrycket är i lika hög utsträckning relaterat till vad som möjligen kan beskrivas som psykologiskt nedbrytande processer. Partiet utövar även en sorts mörk gravitation på individen. Schori nämner i en kort episod hur han i ungdomen av ren slump stötte ihop med partitoppen vid ett tillfälle då han kom ”som en swingpjatt med ett antal ’scandal beauties’” i släptåg, och att det därför fanns anledning att ”frukta för min politiska framtid”. Normen för det statsbärande partiet var kostym, inte för avvikande, samt slips. Det leder till partisten, den trogne pärmbäraren. Han är hellre helgjuten, i fullständig samklang med sina förebilder än reflekterande och prövande. Han är hellre obrottsligt lojal än självkritisk. Pierre Schoris memoarer kan ses också utifrån ett sådant perspektiv.

Magnus Christiansson är forskare vid Strategiska avdelningen på Försvarshögskolan i Stockholm.

– Publ. i Respons 6/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet