Britter som vägrade slåss i första världskriget

Den stora förtjänsten med Hochschilds bok är att den uppmärksammar britter som kämpade mot kriget, men antikrigsrörelsens sociala sammansättning klarläggs inte och det är svårt att bedöma rörelsens styrka.

Var det första världskriget oundvikligt? Kanske inte precis år 1914, men kriget var något alla väntade på. Sedan 1909 befann sig stormakterna inbegripna i en stigande rustningsspiral. I Tyskland hade militärerna velat börja krig redan 1912. Rysslands fästningsbyggen längs sin västgräns skulle lämna Tyskland hjälplöst inneslutet i öst och väst, ansåg man.

Fransk-tyska-kriget 1870–71 hade efterlämnat ett olyckligt arv. Genom att avtvinga Frankrike Alsace-Lorraine hade Tyskland försäkrat sig om detta lands permanenta fiendskap. År 1894 ingick Frankrike och Ryssland en militärallians: Ryssland drogs på ett mera aktivt sätt in i den europeiska politiken. Kvasivetenskapliga rasläror och socialdarwinismen bidrog till att brutalisera tänkandet. Ett krig mellan slaver och germaner ansågs oundvikligt. Sammandrabbningen 1870–71 bidrog också till att lyfta fram kriget som problemlösare. Kriget fick samma ställning i den konservativa föreställningsvärlden som revolutionen inom arbetarrörelsen. Vapnen skulle åstadkomma vad politiken inte förmådde: nationell uppslutning, alliansernas sönderfall och i förbifarten krossa ”socialistiskt struntprat”.

Första världskriget var aristokratins sista stora krig – en samhällsklass kollektiva självmord, inte bara symboliskt utan även konkret. Aristokratins söner dödades i en omfattning som hotade klassens reproduktion. Av premiärministern Lord Salisburys tio manliga barnbarn stupade fem. En lag fick instiftas för att skydda adelns arvingar.

Vad gick man i krig för? Frankrike hade lättast att svara på denna fråga: man försvarade sig mot en angripare och ville vinna tillbaka de förlorade provinserna. England hade förbundit sig att försvara Belgiens neutralitet, men det man slogs för var maktbalansen på den europeiska kontinenten. Ryssland gick i krig mot Österrike-Ungern för att återvinna sin ställning som alla slavers beskyddare, men ”råkade” samtidigt hamna i krig med Tyskland (på grund av sin allmänna mobilisering). Österrike-Ungern ville kväsa den serbiska nationalismen, som ansågs hota detta mångkulturella rike. Men varför gick Tyskland i krig? Det mest uppriktiga svaret torde vara: därför att man ville det. Tyskland grep till vapen för att spränga ett hotande inringning, som man själv skapat genom sin aggressiva politik. När kriget väl brutit ut sjönk de ursprungliga målen undan, kriget blev en nationell identitetskamp, öst mot väst, romantik mot upplysning, tysk Kultur mot fransk Civilisation. En ohygglig fanatisering skedde. Den brittiske överbefälhavaren Douglas Haig ansåg att Storbritannien kämpade för mänskligheten och att en förlust av en tiondel av befolkningen inte var ett för högt pris.

Det militära tänkandet var inte i takt med utvecklingen, man tänkte fortfarande i termer av kavalleriattacker. Kulsprutan hade använts med förödande effekt i de koloniala krigen; nu vändes detta fruktansvärda vapen mot vita ynglingar. Resultatet blev mycket riktigt masslakt. Men detta var man beredd på. Värnplikten förankrade kriget hos folket: massarméers sammanstötning måste oundvikligen leda till stora förluster. England hade i motsats till de andra stormakterna ingen värnplikt. Stora delar av den värvade armén strök med i de inledande striderna i augusti 1914. Därefter måste man förlita sig på frivilliga. Inledningsvis ringlade köerna utanför värvningskontoren, men 1916 måste även Storbritannien införa allmän värnplikt. Storbritannien skulle förlora cirka 700000 man, fömodligen en större förlust än man haft i samtliga tidigare krig. Frankrike förlorade 1.3 miljoner. När förlustsiffrorna avslöjades efter kriget ropades det om vansinne och barbari. Man hade glömt det tillstånd av krigsbesatthet man befunnit sig i. Det paradoxala är att kriget både moderniserade och demokratiserade Europa, men samtidigt gjorde staterna mera öppna för reaktionära impulser. Versaillesfreden framtvingade en konstlad demokratisering, som de flesta stater i östra och södra Europa inte förmådde hantera.

Adam Hochschilds bok Aldrig mera krig är en sorgesång över första världskriget ur ett brittiskt perspektiv. Det är en livfull – ibland gripande – men i huvudsak välbekant historia som berättas. Framställningen lider av att författaren inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken bok han velat skriva: en skildring av Storbritannien i krig eller en militär krigshistoria. Nu har det blivit en något nyckfull blandning.

Boken är närmast filmiskt konstruerad, fem–sex olika berättelser saxas in i varandra. Den som tittat på tv-serien Downton Abbey känner igen berättartekniken. Det finns en genre som man skulle kunna kalla inverterad krigsromantik, som skildrar kriget, inte som heroiskt äventyr, utan som fasa och tragedi. Det är sedan länge en dominerande genre. Den oerhörda dynamiken i händelseförloppet gör ändå denna typ av framställningar ”underhållande”. Ofta finns en dold ”heroisk” agenda instoppad. Hochschild följer ett antal personer ur olika samhällsklasser. Stort utrymme ägnas överbefälhavarna i kriget John French (1914–1915) och Douglas Haig (1915–1918). Beskrivningen av dem är närmast satirisk. Den historikerskola som hävdat att Haig var en kompetent yrkesman och 1918 visade sig skicklig i avvärjandet av den tyska offensiven i mars, avvisas. Man kan ändå fråga sig hur Haig kunde sitta kvar efter den katastrofala Somme-offensiven 1916, där britterna förlorade 60000 man på en dag? En viktig orsak var att Haig i den nationalistiska pressen byggts upp till en strålande fältherre, men också att ingen kunde komma på något alternativ till den utnötningsstrid som kriget degenererat till.

Boken växlar mellan ett överklass- och ett underklassperspektiv. Dess förtjänst ligger i den uppmärksamhet den ägnar personer och grupper som kämpade mot kriget. Det brittiska samhället behöll trots den nationella hysterin vissa liberala drag. Den värnpliktslag som infördes 1916 lämnade utrymme för ”samvetsömma” att befrias från krigstjänst efter undersökning av tribunaler. Hochschild hävdar att det fanns 20000 som vägrade vapentjänst.

Många vapenvägrare kastades i fängelse och 1916 var det på vippen att en trettiotal som förts över till Frankrike avrättats. De räddades i sista stund genom ett telegram från premiärminister Asquith. Bakom detta telegram låg ett intensivt lobbyarbete av antikrigsaktivister, där Bertrand Russell spelade en framträdande roll. Russell tillhörde aristokratin och åtnjöt därför ett visst skydd, men han förlorade sin universitetstjänst i Cambridge och fick tillbringa en tid i fängelse. Även radikala kvinnor var aktiva i kampen mot kriget. Hochschild lyfter särskilt fram Charlotte Despard, syster till John French, en outröttlig fredsaktivist.

Det är en brist i boken att antikrigsrörelsens sociala sammansättning inte blir klarlagd. Hur många av vapenvägrarna var exempelvis kväkare? Hur många var socialister eller liberala pacifister? Det är svårt att bedöma den brittiska antikrigsrörelsens styrka. I de första krigsårens nationalistiska svallvågor hade den svårt att hävda sig och var utsatt för kraftig repression. I pressen gavs en glorifierad bild av kriget. Folkhatet frodades. Rudyard Kipling, som förlorat en son, skrev att världen var uppdelad i människor och tyskar. Ryska revolutionen gjorde att den sociala oron ökade. En krigströtthet började breda ut sig. Men den sociala oron i Storbritannien fick aldrig så starkt genomslag som i Tyskland, där revolutionsstämningarna blev en viktig orsak till att ledningen sökte vapenvila.

Hochschild berör i bokens sista kapitel den skotske historikern Niall Fergusons tes att Storbritanniens krigsinträde 1914 var ett misstag, att effekten av en tysk seger över Frankrike inte kunde mätas mot krigets väldiga offer. Hur skall detta värderas? Hade Storbritannien valt att stå utanför kriget skulle förmodligen Tyskland besegrat Frankrike och även tvingat Ryssland till fred. Tyskland hade stått som kontinentens härskare. Konsekvensen skulle ha blivit att Storbritannien och Förenta Staterna ingått en atlantisk allians. Tillsammans skulle dessa stater behärskat världshaven. Tyskland skulle trots sin seger stå inför en ny inringning. Det är svårt att se hur ett nytt världskrig mellan landmakt och sjömakt skulle ha kunnat undvikas.